E-Mail

info@artrock.se

 

Recensioner

 

ArtRock MySpace

 
 

 

 

MR Big - What If...  (Frontiers Records)

 
1. "Undertow" 4:48
2. "American Beauty"
3. "Stranger in My Life"
4. "Nobody Takes the Blame"
5. "Still Ain't Enough for Me"
6. "Once Upon a Time"
7. "As Far as I Can See"
8. "All the Way Up"
9. "I Won't Get in My Way"
10. "Around the World"
11. "I Get the Feeling"
12. "Unforgiven" (Europe/North America bonus)

 

Som ni säkert minns fick Mr Big en världshit med låten "To be with you" under 1992, en låt som Eric Martin skrev när han var tonåring. Sedan dess har deras stjärna falnat kan man säga. Eric har efter uppbrottet 2002 haft en hyfsad karriär i Japan men 2007 började han spela med Ritchie Kotzen igen, (som tog över gitarren efter Paul Gilbert i Mr Big 1996), och det blev naturligt med att spela en del Mr Big-låtar på konserterna. Det ena ledde till det andra och vips! så har vi nu Mr Big i sin originaluppsättning igen med Paul Gilbert på gitarr, Billy Sheehan på bas och Pat Torpey på trummor samt Eric Martin på sång.

Denna skiva känns mer som en återupprepning av första skivan än som en fortsättning. Det känns lite som att de ville gå tillbaka ända till början för att se åt vilket håll de svänger åt denna gång. Det mesta av musiken låter framjammat vilket det också säkert är. Producenten Kevin Shirley verkar ha varit ute efter att fånga energin och vitaliteten som återigen flödar i bandet, mer än ta fasta på starka melodiska låtar. Jag tvivlar inte alls på att grabbarna trivs med att spela ihop igen. De låter väldigt tajta och spelglada!

Första singeln "Undertow" är en bra och stark öppning av skivan. "Nobody takes the blame" är en lite spännande och annorlunda låt som fastnar. Jag uppskattar även det fräcka duellsolot mellan Paul och Billy i låten "Still ain´t enough for me". Paul Giberts lindriga Eddie Van Halen-syndrom blir dock lite uttjatat i mina öron under skivans gång.

Jag saknar även låtar i klass med "Daddy, brother, lover, little boy" och "Green-tinted sixties mind", "My kinda woman" m fl från deras andra skiva Lean into it som jag håller högst i deras katalog. Med det sagt är det ändå kul att de är tillbaka!

Tips: Kolla även upp Eric Martins fabulösa soloplatta I´m only fooling myself från 1986. Underbar melodisk pop-rock av högsta klass!

6 /10

Peter Dahlberg

 
 

 

 

  

 

  

  

10. En blivande klassiker
9. Topp ”inom genren”
8. En av de bättre ”inom genren”
7. Genomgående bra med några toppar
6. Klart godkänd
5. Okej för slölyssnande
4. Vissa delar går an
3. Behöver en hel del uppryckning
2. Inte mycket som klarar sig här
1. Vi glömmer denna