|
|
I fem år har Skyclads producent och sångare Kevin Ridley jobbat
med detta, sitt första, soloalbum och är man ett fan av folkrock
dränkt i keltiska tongångar så är detta en riktig juvel.
Akustiska gitarrer trängs med fioler, flöjtar och säckpipa –
bland annat – vilket skänker skivan ett genuint nordbrittiskt
skimmer. Men hans medlemskap i folkmetalpionjärerna Skyclad går
icke obemärkt förbi och den elektrifierade gitarren finns med
även den på ett hörn. Ta ”They Dance Till Tomorrow” tillexempel
där tungt riffande gitarrer duellerar med folkliga fioler i en
härlig symbios.
Skivan inleds dock med ett kort intro, som fått bära samma namn
som skivan, där vi får höra huvudpersonen sjungandes och
pockandes på en akustisk gitarr. Musiken tar dock bättre fart
direkt med ”Eat the Sun” som är en ganska så rak folkrocklåt med
en enkel refräng och en bra melodi. Här anar man att skivan
skall kunna bli en härlig folkrockplatta i ett högt tempo. Men
med efterföljande ”Angel at Harlow Green” så tonar han ner
tempot och bjuder istället på en mer en tillbakalutad akustisk
mellantempolåt som vilar på en bördig folkrockmylla. Samma
beskrivning kan tillämpas på efterföljande ”De Profundis (Back
Home Again)”. Här höjer han sig dock ett snäpp när det kommer
till refrängmelodin som är en sak man lätt går och visslar på
efteråt utan att tänka på det. Här får vi även en av albumets
trevligaste och personligaste texter vilket i och för sig är
något som går igen skivan igenom. Herr Ridley är nämligen en
mästare på att kunna måla tydlig lyrik med ett enkelt engelsk
språk vilket endast är en fördel på detta verk.
För att återgå till musiken så bryts nu den härliga folkrocken
av ett jobbigt och smått enerverande mellanspel med ”The Linton
Flyer” som mest kan likas vid ett medeltida tivoli. Som tur är
så står skivans, och kanske årets, bästa låt på lut bakom
hörnet. ”Good Intentions (A Young Man’s Tale)” bjuder nämligen
på oerhört snygga melodier och ett skönt gungande sväng. Men som
om inte det vore nog så får vi albumets klart starkaste
sångarrangemang i refrängen och det är nästan så jag blir
hypnotiserad när jag hör det.
Den värme jag får i kroppen efter att ha hört denna låt gör att
spåret direkt efter, ”Point of Departure”, inte har en chans.
Nog för att denna powerballad-aktiga låt har en stark refräng
men de åttiotalsaktiga syntharna som inleder och sen kan höras
genom hela låten är avskyvärda. Både akustiska och elektriska
gitarrer gör sitt bästa för att skyla missödet men det går inte.
Men man skall icke misströsta! Både tempot och musiken tar nya
starka tag i och med ”(We All Get) Where We Want to Go”. Här får
elgitarren en mer framträdande roll men det är den medryckande
refrängen som sätter tonen i denna enkla och raka låt. Plockar
man sen bort elgitarren så får man efterföljande ”Still Lucid
After All These Beers” för här är det istället de akustiska
gitarrerna som driver upp tempot. Lägg där till den enkla och
svängiga refrängen vars lika enkla lyrik gör att man drar på
smilbanden lite extra.
Sen kan jag tycka att skivan börjar tappa en aning. ”Which is
Why” är i och för sig en kraftfullt folkmusikdriven
mellantempolåt men utan den starka refrängen eller melodien som
hade behövts. Sen följer ”Knotwork” som är en småmysig liten låt
med Ridley ensam med sin akustiska gitarr men låten förvandlas
ganska snart till en parantes i sammanhanget. Som tur är kommer
tidigare nämnda ”They Dance Till Tomorrow” med tunga gitarrer in
här efter och ger oss välbehövlig energi igen. Dock kan tyvärr
inte avslutande ”Lost For Words” följa upp detta utan är
istället en småtrevlig akutisk folkrocklåt i ett behagligt tempo
som mer söver än piggar upp. Vi vaggas sen in med det avslutande
korta outrot som följer introt både till titel och musik och
skivans knyts samman.
Jag kanske låter aningen euforisk i mina beskrivningar ibland
och skivan är inte utan fläckar även den men jag blir helt
enkelt på ett sjujäkla gott humör när jag lyssnar på Kevin
Ridley och hans vänner. Att ”Flying in the Face of Logic” inte
är för alla kan man lätt konstatera. Man bör nog vara oerhörd
svag för de keltiska tongångarna och man får inte vara kräsen
över att den rock som spelas är av den lite enklare och mindre
utmanande sorten.
Albumets styrka ligger enligt mig i Ridleys förmåga att snickra
ihop snygga melodier och refränger som passar ypperligt ihop med
folkmusikens tongångar. Att han själv sen har en stark och klar
men något dämpad röst gör inte saken sämre. Han tillhör inte de
största sångarna i världen men han har en personlig och behaglig
röst som man inte tröttnar på.
Jag vill sätta ett högre betyg på detta album men hindras av det
faktum att det finns några svagare och inte så intressanta spår
även om skivans musik hänger ihop fint genom hela albumet. Men
jag kan konstatera att det är en av årets klart bästa
folkrockalbum och en skiva som jag utan tvekan kommer att spela
om jag vill bli på bättre humör en dålig dag. Att man på samma
gång får känslan av att sitta på en liten pub på den brittiska
landsbygden och avnjuta några väl tappade Guinness samtidigt som
Kevin Ridley spelar och triggar upp stämningen är ju inte fy
skam det heller.
www.myspace.com/kevinridleyofficial
http://kevinridley.groovemachine.net
Betyg: 7.5/10
Ulf Classon
|
|
