|
Skånska classic prog-bandet Soniq Circus har
sedan den självbetitlade alldeles utsökta debuten kom 2007
arbetat ihop såväl en uppföljare som en ny gruppkonstellation.
Pågarna har visserligen avvikit en smula från den organiska
70-talsatmosfären och tuffat till sitt musikaliska uttryck ett
par snäpp, men den mest anmärkningsvärda skillnaden ligger i
sången. Att bandets primus motor Marcus Enochsson idag hanterar
såväl sång som gitarr hoppas jag är en tillfällig lösning. För
även om Calle Lennartsson inte var någon Ian Gillan så hade han
en skön karaktärsfull röst som passade Soniq Circus berättande
progrock perfekt. Enochssons röst kräver däremot ett förlåtande
öra. Han träffar tonerna men det låter ansträngt och han lyckas
inte få det att låta intressant när han sjunger om vad som kan
hända i en persons tankar mellan klockan tre och fyra på
morgonen.
Musikaliskt är det dock fortfarande bra,
stundtals riktigt bra. Nye keyboardisten Marco Ledri jobbar med
ett bredare ljudspektrum än sin föregångare och låtarna bär på
fler progmetalinslag än den 70-talsprogdominerade debuten.
Enochssons melodiösa gitarrspel är alltjämt en behållning och
det är sannerligen inget fel på fantasifullheten i
arrangemangen. Men helheten blir lidande av att sången inte
fängslar i tillräcklig utsträckning och jag rekommenderar därför
hellre debuten än Reflections in the hourglass.
www.soniqcircus.com
www.myspace.com/soniqcircus
Betyg: 6/10
Jukka Paananen
|
