|
|
Ibland har man den stora lyckan att ganska så långt i efterhand
få nys på plattor som man totalt missat vid den ordinarie
releasen. Just en sådan platta är Skånska Mords debutalster ”The
last supper”, som jag fick tips om av en bekant. Hade aldrig
tidigare hört talas om bandet, men namnet påminde mig om den
tv-serie om just Skånska mord, med Ernst Hugo Järegård i rollen
som osedvanligt otrevlig och otäck mördare.
”The last supper” släpptes redan i januari 2010 och hade som
sagt helt gått mig förbi, men framstår redan efter ett antal
genomlyssningar som en framtida favoritplatta. Skånska Mord
lirar i samma division som bland annat Abramis Brama, Thc
Crystal Caravan, Graveyard, Witchcraft, mfl, och förvaltar
precis som nämnda band det musikaliska arvet från 70-talet på
ett ytterst högkompetent sätt. Bandet lirar med en tyngd och
massivitet på samma sätt som många av de riktigt stora banden
från denna tidsepok brukade göra, samtidigt som man blandar upp
musiken med ett grymt härligt sväng. De flesta låtar går dock i
ett ganska så makligt mellantempo och känns ofta lite ”doomiga”
i sin karaktär, samtidigt som man ofta väver in det psykedeliska
arvet i musiken. Självklart kan man inte annat än älska dessa
skåningar och deras fantastiska debutplatta.
Gitarristerna Patrik Berglin och Petter Englund matar fram det
ena sköna riffet efter det andra och samspelet dem emellan är
grymt coolt. Sologitarrspelet är väl avvägt och utgör en viktig
del av den musikaliska helheten, där inte minst det ganska
flitiga användandet av wha-whapedaler bidrar till ett
högkvalitativt slutresultat. Patrik Carlsson och Thomas Jönsson
utgör en riktigt tung, tight och variationsrik
rytmsektion, och som grädde på moset är Jan Bengtssons
sånginsatser på plattan helt lysande. Han har en kraft,
intensitet och innerlighet i sin röst som ofta för tankarna till
en av de riktigt stora artisterna inom mer nutida musik,
nämligen Chris Cornell (Soundgarden, Audioslave). Jan är
dessutom en riktig jävel på att lira munspel vilket tillför
många låtar ytterligare en dimension.
De flesta spår går som tidigare nämnts i ganska långsamt eller
mellantempo och andas en skön tyngd och massivitet. En del spår,
som till exempel ”Doghouse” har ett i grunden ganska så
enkelt grundtema som påminner mig lite grann om Ted Nugents låt
”Stranglehold”, men känns ändå ytterst intrikata och
angelägna. Det som framförallt slog mig vid de första
genomlyssningarna och som sedan envist har klängt sig kvar, är
den jämnhet i låtmaterial som finns på ”The last supper”. Här
finns inte ett enda spår som känns som utfyllnad, däremot är
inledningstrojkan med ”Under the volcano”, Things are quiet
out here”, ”Doghouse”, den sanslöst sköna ”Two in the
mourning” och inte minst avslutande titelspåret ”The last
supper” av sådan kvalitet att den musikaliska helheten
stannar på världsklass.
Är du liksom undertecknad inne på ganska så retrodoftande men
samtidigt högkvalitativ musik får du inte missa chansen att
stifta bekantskap med Skånska Mord, vilket närmast kan ske då
bandet lirar på Tivoli i Helsingborg, tillsammans med Graveyard
den 14 oktober.
www.myspace.com/skanskamordmusic
9 / 10
Staffan Vässmar
|
|
