|
|
Joe Bonamassa kan vara en av de artister som jobbat mest de
sista åren. Bara i år har han redan ett lysande soloalbum (Dust
Bowl) samt Black Country Communions andra album på sitt samvete.
Så att det skulle dyka upp ytterligare ett album från nästan
ingenstans med Joes namn på var ju lite oväntat då han i
skrivande stund inte bara är i studion och spelar in sitt nästa
soloalbum utan även har ytterligare en turné inplanerad innan
året tar slut.
Denna gång har han tagit sitt soloband och sin så gott som
personlige producent Kevin Shirley och slagit sina påsar ihop
med den amerikanska bluessångerskan Beth Hart. Under två helger
tidigare detta år så spelade dom tillsammans in ett album vars
material utgörs av gamla klassiska soul-, rhythm and blues- och
jazzlåtar. Jag har aldrig tagit del av Beth Harts musik tidigare
men efter lite research så insåg jag att hon förmodligen har
helt rätt röst för detta ändamål. Hon har en rå, vibrerande och
ruffig men ändå myndig och själsfylld stämma som passar
ypperligt till just blues och soul.
Jag är ingen storkonsument av de genres som bjuds på detta
album, som fått namnet ”Don’t Explain”, men har på senare tid
börjat utforska dessa marker mer och mer då det finns allt för
mycket bra musik där för att gå miste om det. Så till min glädje
fann jag här nästan inte ett enda namn som jag inte hört talas
om tidigare. Jag kanske inte är nära bekant med alla artisters
musik men jag har i alla fall hälsat artigt och bett att få
återkomma vid annat tillfälle.
Sen har jag väldigt strikta åsikter när det kommer till covers.
Antingen skall det vara helt olikt originalet eller så skall man
tillföra något som gör den nya versionen bättre.
Så hur tacklar man då ett sådant här album? Efter ett par
lyssningar visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka då det
var mestadels ett rätt så stillsamt album. Framförallt kändes
det som en skiva med musik man måste vara på rätt humör på för
att uppskatta till fullo. Så jag tänkte styra upp den här
recensionen på ett något annorlunda vis och gå igenom låt för
låt där originalet och den nya versionen fick stångas mot
varandra. Så jag dämpade belysningen, öppnade upp en flaska
rödtjut, puffade till kuddarna i soffan och satte mig ner för
att avnjuta först originalet i fråga och sen Joe och Beths
version och så här lät det:
1. Sinner's Prayer (Ray Charles & BB King)
Originalet: Detta är ett lite småsläpigt men lyckat
samarbete mellan soulmästaren Ray Charles och blueskungen BB
King. Låten känns dock tidlös tack vare den oklanderligt
instrumenthanteringen och den stämning som dessa två giganter
skapar ihop.
Beth & Joe: Denna låt blir i Joe och hans manskaps händer
en långsam och tungt malande blueslåt. Här får vi direkt stifta
bekantskap med det otroliga register som Beth innehar där hon
lyckas få in både känslig soul och rivig blues i sången. Jag
tycker faktiskt att det blir något bättre än originalet även om
det inte går att jämföra riktigt.
2. Chocolate Jesus (Tom Waits)
Originalet: Tom Waits har ett säreget och väldigt udda
sätt att framföra sin musik på och man vet aldrig var man har
honom. Men just denna låt är en mer jordnära, primitiv och såsig
(i positivt bemärkning) blueslåt som är snygg men knappast det
roligaste jag har hört.
Beth & Joe: Här är tempot aningen högre och soundet mer
genomarbetat och låten har kvar sin bluessjäl men blir i sista
ändan ändå aningen kabaréaktig. Detta är en helt okay version
men inte lika bra som originalet även om Beth härligt riviga
stämma nästan slår Waits besynnerliga sång.
3. Your Heart is as Black as Night (Melody Gardot)
Originalet: En härligt soulfylld jazzlåt med både nerv
och bärande melodi som kan vara amerikanska Melody Gardots
bästa. Soul blir inte mycket mer själfullt än så här trots att
tempot kan vara något småsegt.
Beth & Joe: Här ger Joe och Beth med band bluessoulen ett
ansikte. I en nästan dubbelt så lång version som mot originalet
så försvinner tyvärr den sköna jazzkänslan men vi får dock ett
snyggt gitarrsolo från Joe och Beth gör sitt bästa för att
försöka tygla sin annars vilda röst, och hon lyckas mycket bra.
Dock blir låten för lång och man tenderar att leta efter knappen
på fjärrkontrollen som låter en hoppa till nästa låt.
4. For My Friends (Bill Withers)
Originalet: Detta är en härligt funkig soullåt som får
mig att må bra var gång jag hör den. Bill Withers har dessutom
en känslosam röst som både är len och rivig vilket ger låten
ytterligare en dimension.
Beth & Joe: Hoppsan! Vad hände här? I denna nya version
så blir detta en tung och bluesig rocklåt med Beths vibrerande
röst som glasering på toppen. Här har dom lyckats göra något
nytt av låten utan att plocka bort dess själ. Vid första
lyssningen är det svårt att höra att det är samma låt till en
början men sen hittar man melodin och skivans hittills bästa låt
är kommen.
5. Don't Explain (Billie Holiday)
Originalet: Billie Holiday sjunger ju fantastiskt här men
denna klassiska jazzlåt är dock allt för släpig i mitt tycke.
Beth & Joe: Inte mycket har hänt här från originalet
förutom bättre produktion och snyggt gitarrspel. Låten är
fortfarande i släpigaste laget för mig och den är dessutom
nästan en minut längre vilket inte hjälper till.
6. I'd Rather Go Blind (Etta James)
Originalet: Här får vi äntligen lite soulfylld rhythm and
blues med en oefterhärmliga Etta James i storform, även om jag
må uppskatta hennes mer renodlade bluesalbum mer. Detta är dock
en liten loungepärla som alltid fixar den rätta stämningen för
den salongsberusade. Men låten är tyvärr allt för kort, jag vill
ha mer!
Beth & Joe: Det är nästan så att Joe och Beth anser samma
sak som jag för är kommer albumets längsta låt med sina åtta
minuter vilket är fem och en halv minut längre än originalet!
Tyvärr hittar jag inte samma nerv och djup som i originalet och
längden gör att jag tröttnar på låten efter ett tag. Visst
briljerar Joe som vanligt men Beth får än en gång tygla sig.
Tänk om hon bara hade morrat till riktigt ordentligt efter Joes
snygga solo, ja tänk…
7. Something's Got a Hold on Me (Etta James)
Originalet: Detta är ytterligare en härlig rhythm and
blues-låt med Etta James än en gång men denna gång med mer fart
och kort och gott lite mer fest helt enkelt. Blir man inte på så
pass gott humör av denna sextiotalsstänkare att det börjar
spritta ordentligt i benen så är man förmodligen lam från topp
till tå.
Beth & Joe: Än en gång drar dom ut på speltiden gentemot
originalet men denna gång är det helt rätt. Dels får vi höra
Beth fulla potential som bluessångerska och dels får vi skivans
enda renodlade rhythm and blues-stänkare. En filmälskare skulle
nog kunna få för sig att denna låt är tagen från soundtracket
till filmen The Commitments men så är inte fallet. Tycker nästan
denna version är roligare att lyssna på än originalet.
8. I'll Take Care of You (Gil Scott-Heron)
Originalet: Jag har svårt att placera denna låt. Är det
jazz eller soul eller båda delarna? Det jag är säker på är att
Gil Scott-Heron, som lämnade jordelivet i maj detta år, aldrig
har varit någon sångare jag tagit till mig trots flera försök.
Beth & Joe: Än en gång flyttar dom fram stopptiden
gentemot originalet och denna gång kunde dom låtit bli då det
inte blir mycket mer än en seg bluesballad i sista ändan. Fast
än en gång, vem gillar inte att lyssna till Joes fantastiska
gitarrsolon?
9. Well, Well (Delaney & Bonnie)
Originalet: Delaney och Bonnie souliga rock är ny för mig
och jag får här känslan av både folkrock och hippiekultur i en
småtrevlig och småsvängig låt som lever helt på sin enkla
refräng. Inget jag fastnar för direkt men klart värt att
utforska vidare för undertecknads del.
Beth & Joe: Äntligen får vi ta del av Joes sångstämma i
denna duett med Beth som svänger på ett fantastiskt trevligt
sätt! Detta är helt klart det rockigaste momentet på skivan och
klart bättre än originalet utan tvekan. Detta är skivans kanske
trevligaste stund.
10. Ain't No Way (Aretha Franklin)
Originalet: Souldrottnigen Aretha Franklin är helt klart
en av de artister jag måste lyssna mer på och denna fantastiska
soullåt är inget annat än en klassiker. Men det krävs att man är
på rätt humör för att lyssna på så här pass släpig soul men dom
gångerna det humöret inställer sig, ja då bör denna låt spisas.
Beth & Joe: Vad kan då tillföras denna låt? Ja inte
mycket mer än Joes snygga gitarrspel för här blir det nu
istället en lite småseg, om än snygg ballad, utan någon speciell
nerv. Inget värdigt slut på skivan om ni frågar mig. Det blir
nästan trist rent ut sagt.
Hur klarade då Joe, Beth och de andra att ge liv åt gamla
klassiker och klarar skivan att stå på egna ben? För det första
skulle jag vilja säga att dom har tagit ett ganska spretigt
låtmaterial och lyckats fläta samman alltihopa till något eget.
Helheten blir en bluesplatta med rockstänk och soulnerv där Beth
är den självklara mittpunkten och Joes oklanderliga gitarrspel
draperar musiken snyggt men han tar aldrig mer plats i
ljudbilden än de andra lysande musikerna. Helgjuten är inte
skivan, långt ifrån som ni kanske har märkt i mina kommentarer,
men det är långt ifrån underkänt och det finns flertalet
guldkorn att njuta av.
Det jag gillar mest egentligen är att inspelningstiden har varit
så pass kort vilket har gjort att känslan man får är att både
skivan och tolkningarna är både äkta och ärliga. Här fanns inte
plats för en massa finjusteringar och omtagningar utan här
gällde det att kunna sin del och sen spela in alltihopa
tillsammans med de andra på en gång. Fler band borde göra så om
ni frågar om.
Albumet “Don't Explain” är en skön liten musikalisk pärla som
inte alls bör skämmas för sig men det där lilla extra, det
exceptionella som gör att alltihop lyfter till oanade höjder,
det saknas. Men ibland räcker det gott och vem vet? Detta
samarbete kanske bär frukt så det kommer ytterligare album att
skörda i framtiden? Ska man se till Joe Bonamassas arbetstakt så
är det ju inte alls omöjligt…
http://hartandbonamassa.com/index.php
Betyg: 6/10
Ulf Classon
|
|
