|
Alingsåsbandet Blå Skåpet skivdebuterar i och med
släppet av ”Världen är så kall”. Däremot är inblandade musiker
långt ifrån några nybörjare utan har figurerat i många
musikaliska sammanhang runt omkring Göteborgsområdet i många år.
Inspelningen av plattan har kantats av en massa strul där bland
annat av misstag raderade ljudfiler resulterade i att mycket av
arbetet fick göras om. Plattan har lirats in med ganska så
begränsade resurser, men ändå har slutresultatet blivit
förbluffande bra.
Blå Skåpet levererar på ”Världen är så kall” en
mycket bred musikaliskt palett, där grunden är djupt förankrad i
bluesen, men den som tror att detta är en renodlad bluesplatta
kommer att bli gruvligt överraskad. Bandets musik är ganska så
svårkategoriserad och får enligt min mening liknas vid någon
sorts ”Country-Pop-Rock-Blues” som faktiskt är klart
tilltalande. Detta borde innebära att den skulle kunna tilltala
de mest renodlade bluespuritanerna, men också många som i
vanliga fall inte är så inne på denna typ av musik. Just denna
faktor känns oftast som något mycket positivt, men som också
bidrar till att helheten ibland känns lite splittrad.
Låtmaterialet är helt komponerat av bandet
själva, med undantag för Roffe Wikströmslåten ”Kom till mig
kvinna” och håller överlag en ganska så hyffsad kvalitet.
Plattan innehåller ett flertal riktiga guldkorn där inledande
”Om du kommer tillbaks”, ”Innan fällan slår igen”, ”Det
enda molnet på min himmel” och framförallt den ljuvligt
coola låten ”Ruelse”, gör att plattan känns riktigt
angelägen. Tyvärr finns här också ett par spår som inte
fullt ut håller samma klass, där låten ”Eva-Marie” tyvärr
utstrålar lite väl mycket ”dansbandsvarning”.
När det gäller det
musikaliska hantverket börjar jag med att nämna rytmsektionen
som känns ganska så tight och samspelt, även om den knappast kan
kallas överväldigande. Sandstedt/Larsson gör det som förväntas
utan att på något vis glänsa. En bidragande orsak kan kanske
vara att det bland annat var alla trumspår som blev raderade,
och av tidsbrist hastigt fick göras om. Det som däremot är av en
helt annan kvalitet är sångaren Klas Lings vokala insatser. Han
har en kraft, känsla och inlevelse som är riktigt riktigt bra.
Röstlikheten ligger i många fall så nära tidigare nämnda Roffe
Wikström att jag vid första genomlyssningen trodde att han var
med som gästartist. Ling har en fantastisk förmåga att anpassa
sina röstresurser efter det som låten kräver, vilket vittnar om
stor musikalisk rutin. Ling är, som en del kanske vet även
sångare i progressiva bandet Wonderland där hans röstresurser
kommer fram på minst lika bra sätt.
En ytterligare sak som bidrar till att Blå Skåpet
höjer sig över mängden är Kristian ”KP” Petterssons gitarrspel
som på denna platta är fullständigt lysande. Att Mark Knopfler (Dire
Straits) är en stor förebild är mycket tydligt då ”KP” lirar med
precis samma känsla och inlevelse som denne supermusiker. Han
har en gedigen bakgrund som musiker och verkar behärska de
flesta stilar till fullo. Hans bakgrund inom countryn genomsyrar
många gånger hans spel och gör att han ibland inkorporerar
snabba och mycket tekniskt avancerade countrylicks i låtar som
annars alls inte har med country att göra, vilket ger en fräck
och lite udda touch. Ändå är det hans grymma känsla och
frasering som gör honom till en så skicklig musiker, och i de
lite mer renodlade blueslåtarna är hans spel av världsklass.
På plattan medverkar flera riktigt sköna
gästartister, där Johan Randén och den gamle ”rockräven” Janne
Eliasson gör riktigt bra ifrån sig med flera sköna gitarrsolon.
Kerstin Karlssons ganska spröda röst ger en skön kontrast till
Lings ”raspiga” stämma och Svenne Janssons hammond adderar
ytterligare en dimension till den musikaliska helheten, och
framhäver blueskänslan i många spår på ett skönt sätt.
Nästa chans att se och höra bandet live är när
man lirar som support till Johan Randéns fusiontrio ”Shut up and
play”, den 29/10 på Fabriken, Alingsås.
Totalt sett en godkänd debutplatta, som med ett
jämnare låtmaterial och med betydligt bättre produktion /
ljudbild hade lyft den flera nivåer.
6 / 10
Staffan Vässmar
|
