E-Mail

info@artrock.se

 

Recensioner

 

ArtRock MySpace

 
 

 

 

Marillion – Live in Montreal Saturday (Racket Records)
Marillion – Live in Montreal Sunday

 
This Train Is My Life
Somewhere Else
Real Tears For Sale
A State Of Mind
The Damage
Genie
Fantastic Place
When I Meet God
Map Of The World
A Legacy
Cathedral Wall
Estonia
Afraid Of Sunlight
Out Of This World
The Great Escape
No One Can
The Party
Cover My Eyes
Slainte Mhath
Garden Party
 

 

Marillion är de udda greppens band. För tiotalet år sedan fick britterna snilleblixten att låta fansen betala skivan i förväg, därmed givande bandet dess fulla artistiska frihet. Med tiden har Marillion fått allt fler efterföljare i detta förfarande; likaså vad gäller att hålla fankonvent. 2009 hölls ett av dessa i Montreal, Kanada, en trakt som inte varit bortskämd med Marillionbesök genom åren. Inte konstigt då att publiken på de här två dubbla livealbumen är med på minsta not och gärna låter Marillion framföra det oväntade – inga greatest hits-shower här, inte.

Lördagskonserten bjuder något så ovanligt som en kronologisk resa genom historien – baklänges. Med utgångspunkt i senaste studioalbumet ”Happiness is the Road” och ”This Train is My Life” gräver sig Marillion stadigt bakåt, med minst en låt från i stort sett varje skiva. Sålunda gör vi nedslag i underbara låtar som ”Map of the World” (”Anoraknophobia” 2001), ”Cathedral Wall” (”Radiation” 1998), ”Estonia” (”This Strange Engine” 1997) och ”Cover My Eyes” (”Holidays in Eden” 1991) innan Marillion slutligen tar avsked via två stycken från Fish-åren: ”Slainte Mhath” och ”Garden Party”.

Under resan kastas vi från det hyfsat väntade (”Afraid of Sunlight”) till det obskyra (”The Damage” och ”Genie”, båda endast på dubbelvarianten av ”Marbles”), ett tilltag jag applåderar, för hur kul vore det att bara få sig det självklara till livs? Extra plus till sångaren Steve Hogarth som nogsamt och med glimten i ögat presenterar låtarna utefter exakt årtal.

Söndagens tema är ett väsensskilt annat: Här handlar det om epos. ”Minst nio minuter, men gärna mycket längre än så” lyder lagen, och lyssnaren får ta del av mastiga verk som ”A Few Words for the Dead”, ”Interior Lulu”, ”Ocean Cloud” och ”Neverland” - den senare framröstad som bandets bästa låt någonsin på Marillions Internetforum (jag protesterar inte). Fast Marillion fuskar. Tre titlar sätts ihop till ett ”Holidays in Eden”-potpurri; likaledes packar man samman publikfavoriterna ”Kayleigh”, ”Lavender” och ”Heart of Lothian” till ett och samma medley. Här skickar allsången gåshud av välbehag hela vägen från Quebec till Västergötland!

Man kan naturligtvis debattera till döddagar om huruvida Marillion gjort de rätta låtvalen. Själv hade jag exempelvis önskat titlar som ”One Fine Day”, ”Cannibal Surf Babe” eller ”The Answering Machine”. Men när allt kommer till kritan är de båda ”Live in Montreal”-volymerna till större delen  djupt njutbar lyssning. Jag kan omöjligt föredra någon av dem, då de båda visar upp en medelålders kvintett vid tjugoåringens vigör. Dock utdelas ett gäng minustecken, eftersom låtarna är väldigt originaltrogna. Marillion hade gärna fått arrangera om en smula eller tio.

http://www.marillion.com

 

Betyg till båda albumen: 8/10

Daniel Reichberg

 
 

 

 

  

 

  

  

10. En blivande klassiker
9. Topp ”inom genren”
8. En av de bättre ”inom genren”
7. Genomgående bra med några toppar
6. Klart godkänd
5. Okej för slölyssnande
4. Vissa delar går an
3. Behöver en hel del uppryckning
2. Inte mycket som klarar sig här
1. Vi glömmer denna