Pallas – XXV (Mascot Records)

1. Falling Down
2. Crash & Burn
3. Something In The Deep
4. Monster
5. The Alien Messiah
6. Xxv Part 1: 25 Good Honest Men
7. Young God
8. Sacrifice
9. Blackwood
10. Violet Sky
11. Xxv Part 2: The Unmakers Awake

Trots den långa aktiva karriären så får man se den nya skivan som en liten nystart. Bandet har nytt skivkontrakt med Mascot Label Group och spelar nu med en helt ny sångare – Paul Mackie har tagit över efter Alan Reed. En helt ny räcka med livespelningar startade redan förra året (bl a på Night of the Prog i Lorelei, Tyskland) och turnén fortsätter i och med den nya skivan över hela Europa detta år.

Min egen ”Pallas-bakgrund” är mycket begränsad och inskränker sig till innehav av senaste plattan ”Dreams of Men” (som jag tyckte var helt OK). Därför är det med viss bävan jag försöker ge mina intryck under vetskapen att jag egentligen inte har den nödvändiga bakgrunden för recensionen – d v s kunskap och lyssnarerfarenhet av ”The Sentinel”. Men det kanske blir ändring på det framöver! I vilket fall, det har säkert sitt värde också att inte ha för mycket förväntningar och för mycket ”ryggsäck” när man gör recensioner så jag gör ett försök (och hoppas undvika hugg och slag av alla hängivna Pallas-fans!).

Vad som slår en rätt så direkt vid genomlyssningen är att Pallas överlag spelar en ganska rak men energisk rockmusik kryddad med prog-världens typiska ljudmattor från diverse keyboards och mellotroner. Det är emellanåt ganska hårt tryck med skärande gitarrer, sluggande baskaggar och rivig sång. Det gränsar väl till Prog-Metal men skivan har så pass mycket variation att jag nog skall undvika att lägga den i det facket. Och det sistnämnda är nog plattans styrka. Det gör nämligen att man behåller nyfikenheten under lyssnandet, även i partier som känns mindre inspirerande. Alltså, konceptalbum, mycket variation och keyboard-ljudmattor. Det måste väl bli succé för en prog-fanatiker? Nja, riktigt så enkelt är det kanske inte. Det finns en del invändningar. Det räcker inte med en fascinerande story för att ett konceptalbum skall slå för mig. Det måste också finnas tillräckligt mycket musikalisk illustration och spänning i framförandet. Plus melodier som sätter sig. När det gäller det sistnämnda så brister det en del här och där.

Lite om de enskilda låtarna: Inledningslåten ”Falling down” är en energisk rockig sak som nog kan tilltala de flesta. Bra tryck, tungt komp och en bra refräng. ”Something in the deep” är väldigt annorlunda – en lugn och stämningsfull sak som flyter sakta fram. Soundet är drömskt och nästan lite fantasy- eller filmmusik-liknande. Det är inte utan att man börjar tänka på Arjen Lucassen och hans lugnare låtar på Star One- och Ayeron-plattorna. Detsamma gäller i viss mån låtarna ”Blackwood” och  ”The Alien Messiah”, fast den sistnämnda är dock lite rockigare. Den låt som jag nog tror har störst chans att så att säga slå igenom i lite bredare sammanhang (d v s bli spelad på radio mer allmänt) är ”Monster”, en rak och enkel rocklåt som sätter sig snabbt. Snyggt komp med stämningsfulla Mellotron-stråkar.

Sen kommer vi till mitt absoluta favoritspår på plattan: ”XXV Part 1 – twentyfive good honest men”. Det här är ett riktigt mästerverk. Lyssna på det läckra pianokompet som rullar på i bakgrunden mest hela tiden. Mycket stämningsfulla keyboards av olika slag, bl a väldigt mycket Mellotronkörer och blåsinstrument. En verkligt ödesmättad stämning byggs upp och efterhand kommer en läcker refräng med en långsam men kraftfull rytm i kompet. Här sjunger Paul verkligt övertygande och jag tror det är omöjligt att inte ryckas med av denna låt. Man kan inte sitta still. Det här är definitivt en låt som lämpar sig till diverse fysisk träning när man behöver extra peppning och energi! En kanonlåt helt enkelt! Huvudtemat i låten återkommer sen effektfullt i slutlåten ”XXV Part 2 – The unmakers awake”. För att nämna ytterligare några av de bästa på plattan så vill jag lyfta fram ”Sacrifice” som igen är en genuin rocklåt med mycket sköna gitarriff som huvudingrediens samt den lugna sköna balladen ”Violet sky”. Fast på den sistnämnda tycker jag den nye sångaren missar en del och det irriterar. Dessutom tycker jag temat (vad gör du om du vet att världen går under i morgon?) börjar bli lite uttjatat och väl mycket använt genom rockhistorien. Men i vilket fall, gitarrkompet och keyboardsslingorna är urläckra.

Till sist, hur skötte sig egentligen den nye sångaren Paul Mackie? Det undrar nog många Pallas-fans. Jag har redan antytt att man får ett lite kluvet intryck här. Men överlag tycker jag att han gör ett riktigt bra jobb och jag ser ingen anledning för gamla Pallas-fans att överge bandet p g a den nye sångaren. Lyssna exempelvis på ”XXV Part 1 – twentyfive good honest men” så tror jag nog alla kan bli nöjda. Men visst – här och där i andra låtar svajar sången lite så vi får väl se vad som händer framöver. Exempelvis är det väl kommande live-framträdanden som kommer att ge slutligt bevis på om det var ett lyckat byte vid sångmicken.

Alltså, det här är en riktigt bra platta med väldigt varierat innehåll som jag utan vidare kan rekommendera för er som gillar lite tyngre progrock. Men för den riktigt kräsne hade det kanske krävts några till låtar av den kaliber som visades upp i tidigare nämnda ”XXV Part 1” för att bli riktigt nöjd.

www.myspace.com/pallasofficial

www.pallasxxv.com

Betyg: 8 av 10.

Karl-Göran Karlsson