|
Ni vet den där känslan när
musik fungerar som en drog – all världens bekymmer släpper och
man flyter upp till en högre dimension, till ett nirvana vars
ordlista inte känner termen besvär? Just den känslan infinner
sig i mitt hjärta exakt sex minuter och fyrtiotre sekunder in i
Moon Safaris nya album. Då har vi precis lyssnat klart på den
visserligen urtjusiga startsuccén ”Lover's End Pt 1”, men det är
vid dess slut som det kosmiska uppvaknandet sker. Eller varför
inte den mentala orgasmen? Låten heter ”A Kid Called Panic” och
dess pompösa intro för mig nästan till tårar av pur eufori.
Låtens grad av berusning lever kvar genom alla dess fjorton
minuter av lysande melodier och sångstämmor i världsklass. Detta
är lyckobringarmusik som varken Brian Wilson eller Roine Stolt
behövt skämmas för, och så inser man – låten handlar ju för fan
om panikångest! Paradoxalt utav helsike, men fullständigt
självklart i Moon Safaris värld.
”A Kid Called Panic” är
inte ensam i sin överövertygande kraft och totala symfighet.
Nej, fyra låtar längre in kommer ”Heartland” och här, mina damer
och herrar, finner vi rockmusik driven till perfektion. Låten
bjuder idel höjdpunkter, såsom mellotronintrot, gladriffet, hit
och dit-versen och den fullständigt överväldigande refrängen,
där den originella placeringen av ordet "land" ger låten ännu en
kick uppåt. Det dystrare partiet är utmärkt det med, och
accentuerar låtens övriga eufori än mer. Skrev jag "eufori"?
Återigen: Paradoxalt nog är texten desto dystrare och tar upp
brustna hjärtan. När ordet "land" vid sista tillfället förskjuts
ännu mer och den sista förutsägbarhetsbarriären mosats, står
10:an stolt, och 2010 års bästa låt är korad.
Resten av albumet når inte
upp i samma idiotkvalité. Låtar som den självbiografiska ”New
York City Summergirl” (kul Beatles-vink!) och den Abba-lika,
melodiskt undersköna schlagerprogen i ”The World's Best Dreamers”
vacklar mellan så ”låga” betyg som 8:or och 9:or; härigenom
snuvas ”Lover's End” på toppbetyget.
När ”Lover's End” släpptes
i december vräkte den som en Sputnik uppför min 2010-lista ända
till tredjeplatsen. Upprepad lyssning ger vid handen att denna
plats kan ha varit för låg. Likt en gång hos Beatles, Queen och
Abba är albumets vartenda anslag minutiöst uttänkt, och precis
som en gång hos Beatles, Queen och Abba lyckas man kombinera
perfektionen med hjärteskärande värme. Och ja - de där körerna
är med överallt.
www.myspace.com/wespintheworld
www.moonsafari.se
Betyg: 9/10
Daniel Reichberg
|
