|
Amerikanska Simeon Soul Charger släpper sin debutcd “Meet me in
the afterlife” på RPWL:s bolag ”Gentle art of music”, och
detta borde rimligtvis betyda högkvalitativ och intressant
artrock?? Bandet är under våren ute på en närmare trettio
spelningar lång turné i Europa och då främst i Tyskland, vilket
kanske inte är så konstigt med tanke på att plattan är inspelad
hemma i Staterna, men därefter mastrad av RPWL:s Yogi Lang i
hans Farm Land Studios.
Första
gången plattan åkte på i cd:n trodde jag till en början att man
hade skickat ut fel album då soundet inte på något vis stämde
med den bild som jag fått genom att läsa pressreleasen. “Meet me
in the afterlife” är en platta som det tar tid att ta till sig,
och spretigheten i arrangemang och låtkaraktärer gör att den
inte är helt lättlyssnad. Progressiv musik är sällan lättsmält,
men någon sorts yttre gräns bör det finnas för att inte hela
härligheten ska svämma över fullständigt.
”Vendanta (The nothing)”
låter som en betydligt ”skitigare / stökigare” variant av The
Ark. ”God lends a hand” är lekfullare i sin karaktär med
lite cirkus / vaudeville -känsla över sig. Låtens arrangemang
känns tämligen skruvat och mycket komplext, där det ena stunden
är lekfullt och nyfiket, för att i nästa övergå i utbrott med
klar punkkänsla. Instrumentala låten ”Tooth” ger genom
sina slagverksarrangemang och soloflöjtspartier en touch av
Afrika. ”And he skinned them both” växlar mellan
stökiga experimentella partier och avsnitt med betydligt mer
tyngd, och känns som en 2010-talsvariant på klassiska
70-talsbandet Sparks. Låten ”Please” tangerar
countrytrakterna med bred marginal, då banjo, mandolin och
akustisk gitarr är de bärande instrumenten.
”A
child´s prayer”/ ”Dear mother”
är två lugna ganska välspelade akustiska ballader som faktiskt
får betraktas som plattans största behållning, med sina lite
Beatles-liknande sångarrangemang. Övriga spår växlar liksom
tidigare mellan tunga stökiga partier, skruvade psykedeliska
avsnitt och det helt lugna akustiska. Tyvärr får jag också
ganska ofta en känsla av att bandet lirar lite ”krattigt”, och
detta gäller framförallt sologitarrspelet som bitvis känns
närapå pinsamt simpelt. De kanske vill ha det så, men en utgåva
på den här nivån ska faktiskt innehålla bättre instrumentala
prestationer än så.
Simeon
Soul Charger tar ut de musikaliska svängarna rejält och har
skapat en platta som är omväxlande och varierad. Det tar ett
antal genomlyssningar innan man får något grepp om den
överhuvudtaget, men själv tycker jag att den ger ett alldeles
för splittrat helhetsintryck för att nå ens halvvägs fram.
www.simeonsoulcharger.com
www.myspace.com/simeonsoulcharger
4 / 10
Staffan
Vässmar
|
