Lee Small är en relativt okänd sångare som var med på senaste Phenomena-skivan samt ”comebacken” med SHY. Tyvärr gick ju grundfiguren Steve Harris i SHY ur tiden nyligen vilket var beklagligt då de fick till en riktigt bra skiva. Med den skivan i tankarna känns det därför lite konstigt när man lyssnar på Lee Smalls soloskiva. Här är det modern bluesrock för hela slanten. Typ Paul Rodgers och Joe Bonamassas senare soloalster.

Gitarrist är Martin Kronlund. Om jag får vara lite elak låter han som Joe Bonamassa-light på denna skiva. Jag gissar att skivbolaget följt Bonamassas karriär de senaste åren som gått spikrakt uppåt. Även om Martin är en duktig gitarrist är han ingen innovatör. Därför känns det som man hört detta många gånger förut.

För att återgå till Lee Small så är hans röst inte så bluesig heller. Finns inget riv eller rasp i rösten eller ens djup. Resultatet blir att det låter som ett medelmåttigt blues-coverband. Pirat-temat som lyser genom hela skivan känns också lite halvostigt.  Den enda låt jag återkommer lite till är ”Dead man walking” som känns ganska okej. Resten går tyvärr bara in och ut genom öronen. Här har Lee Small helt klart tagit sig vatten över huvudet. Bluesrock är inget man leker med. Det växer fram som en naturkraft och det ska kännas så också. Detta är bara små ilpustar som lönlöst kämpar om sin förtvinande existens.

www.lee-small.com

4 / 10

Peter Dahlberg