|
Förra Violet Hour-sångerskan Doris Brendel gör
aldrig samma album två gånger. Ändå är det som att återvända
till mammas gata varje gång man sjunker in i en ny giv av den
brittiska sångerskan tillika flöjtisten. Not Utopia är
hennes sjunde album och består av tolv sånger plus en så kallad
dold låt.
Som kollaboratör använder hon sig av Primary
Slave-gitarristen Lee Dunham den här gången. Tillsammans skapar
de en poprockskiva som spänner över dramatiska folkrock ballader
som i ”Passionate weekend”, pulserande ELO-pop i ”Going out”,
akustisk passion i ”Beyond words” och ”Too bad to be good” som
glansfullt skulle ha platsat i albumet 4 av Foreigner.
För att inte tala om alla förnämliga neoproginslagen. Inte en
låt är de andra lik. Likafullt är det riktigt hög klass på allt
förutom titelspåret och det dolda numret. Och det fördömda
faktum att trummorna är programmerade!
Lyckligtvis vilar stora delar av albumet enbart
på Brendels strålande sång och de fina melodierna. Den Ann
Wilson-möter-Janis Joplin sång Brendel presterar är fängslande
och rogivande på samma gång och på något vis grips man med i
sångerna utan att ha granskat texterna (vilka för övrigt är
läsvärda även utan musik till). Men när de programmerade
trummorna ändå märks känns de som ett par för trånga jeans –
begränsar rörelsefriheten i det annars så rafflande
öppningsspåret ”No lonely girl” eller är omöjliga att ta sig in
i, som monotona dansvurpan ”Not Utopia”. Det dolda spåret, ”She
just won´t eat”, låter helt enkelt som om Doris Brendel sjunger
karaoke. Men inte ens dessa skavanker kan få mig att sluta
lyssna på Not Utopia – det som är bra är nämligen förbannat bra.
www.dorisbrendel.com/#
www.myspace.com/dbdriving
Betyg: 7/10
Jukka Paananen
|
