|
Förhandsrapporten om denna skiva var att fansen
från 80-talet skulle bli helt lyriska. Den klassiska Rick
Springfield var tillbaka i gammal god form. Nja, det visade sig
vara en sanning med modifikation som man säger. Den låter
snarare som en naturlig fortsättning på förra skivan från 2008.
Eller något sämre kanske till och med. Rick envisas med att baka
in sina rock/pop-låtar i ett Green Day-liknande slammer som inte
alls är särskilt klädsamt. Inte för mina öron i alla fall. Jag
hade hoppats på en ny skiva i stil med ”Rock of life” eller den
ännu mer klassiska ”Living in Oz”. Så ni som går omkring med
samma förväntningar kan lägga dessa åt sidan. Den låt som kommer
närmast den klassiska Rick Springfield är avslutande ”One way
street” som låter lite annorlunda mot övriga låtar. Så tack för
den.
Trots mina modesta invändningar mot ljudbilden så
gillar jag även ”My last heartbeat” som låter lite som om Filter
möter Rick Springfield ungefär. ”A sign of life” kommer nog att
tilltala många också med sitt lite reggaeaktiga gitarriff a la
The Clash.
Plattan innehåller däremot ingen ballad vilket
jag tycker är lite synd. Jag minns den fantastiska ”The Power of
love (tao of love)” från 1985. En ballad hade även brutit av
lite och skapat mer atmosfär till skivan.
Vidare hade det varit på sin plats med lite mer
keyboards på skivan. Då hade det kunnat bli riktigt bra. Det
hade mer känts som den klassiska Rick Springfield. Lite mer pop
och mindre rock.
Men men, nu är det som det är, och låtarna i sig
är inte alls dåliga men de kunde klätts lite bättre som sagt.
Den är ändå klart godkänd.
Favoritspår: ”One way street”
www.rickspringfield.com
www.facebook.com/Official.Rick.Springfield
6 / 10
Peter Dahlberg
|
