Steve Hackett - Genesis Revisited II (InsideOut Music/EMI)

År 1996 kom Steve Hacketts hyllningsplatta till den tidiga Genesisperioden på 70-talet med titeln “Genesis Revisited”. Plattan innehöll några Genesis-klassiker men även en nyinspelning av en låt som aldrig blev utgiven (”Deja Vu”). Den blev väl mottagen och personligen uppskattade jag den särskilt för tillskottet ”Deja Vu”, skriven av Gabriel/Hackett och nu framförd på underbart sätt av Paul Carrack på sång. Emellertid, den här plattan kändes ändå som en typisk engångsföreteelse och en sorts sista (återigen) avsked från Genesis inför framtida komponerande med en helt annan inriktning.

Men tänk så fel man kan ha! Efter mer än 15 år kommer nu uppföljaren ”Genesis Revisited II” – ett mastodontverk i dubbel-CD-format med total speltid på 145 minuter(!). Ambitionsgraden har också höjts ytterligare i och med att Steve nu till och med ger sig i kast med komplicerade mästerverk som t ex ”The Musical Box” och den 25 minuter långa ”Supper’s Ready”. Till sin hjälp har han nu också samlat en väsentlig del av gräddan av dagens progressiva rockmusiker. Eller vad sägs om gästspel av artister som Nad Sylvan (Agents of Mercy), Mikael Åkerfelt (Opeth), Steven Wilson (Porcupine Tree), Roine Stolt (The Flower Kings), Neal Morse (Spock’s Beard), Steve Rothery (Marillion) och John Wetton (King Crimson, UK)? Totalt sett kan man räkna till hela 35 gästartister på plattan! Alltså – det här är inget mindre än ett enda stort progrock-party!!

Men – trots allt detta (som ju omedelbart torde borga för ett absolut maxbetyg) så får jag medge att det här har varit ett oerhört svårt recensionsuppdrag. Hur skall man bedöma nyinspelningar och omtolkningar av verk som man har växt upp med och som man lärt känna in i minsta ton och taktbyte? Musik som har påverkat en på ett mycket djupt plan. Naturligtvis är det svårt att vara objektiv och ofta har jag helt enkelt haft svårt att acceptera vissa förändringar. Alltså, varför ändra på något som är perfekt? Kanske det hade varit bättre att välja en recensent som inte var lika hopplöst partisk som jag är. Ni som läser detta förstår nog vilka våndor jag haft inför skrivandet. Fast samtidigt känner jag mig väldigt priviligierad som fick detta uppdrag så jag får göra mitt bästa här helt enkelt. Men då får ni också förstå att det omöjligtvis gick att med några korta meningar hafsa över detta verk. Det här är en monumental storsatsning som kräver sin tid att beskriva.

Skivorna innehåller alltså en lång rad Genesis-klassiker (alltså med undantag för dem som ingick på ”Genesis Revisited I”). Steve framhåller att en gemensam nämnare (naturligtvis) har varit låtar där gitarrpartier varit särskilt framträdande. Jag kan verkligen hålla med – här finns oerhört mycket av de underbara stämningar som Steve (ofta tillsammans med Mike Rutherford) skapade framförallt på akustisk gitarr. Dessa är lika vackra som på originallåtarna, faktiskt i flera fall kanske ännu vackrare! En annan omständighet som är värd att påpeka är valet av sångare. Här har verkligen Steve sett sig om ordentligt och plockat in flera olika röster som enligt honom passar till de olika låtarna. Det här har funkat bra i allmänhet. T ex, vad sägs om Mikael Åkerfeldt i de inledande partierna på ”Supper’s Ready” (hans röstläge passar perfekt här) och Steven Wilson på en av mina absoluta favoritlåtar (tyvärr alltför bortglömd) ”Can-Utility and the Coastliners” från LPn ”Foxtrot”. Andra jättebra exempel är Nad Sylvan på ”Eleventh Earl of Mar” och John Wetton på ”Afterglow”. Sen får man inte glömma sånginsatserna av trummisen Gary O’Toole – det märkte jag inte minst på årets Night of the Prog festival vid Loreley-klippan där Gary sjöng alldeles utomordentligt bra. Men för övrigt så är nog kanske sången också lite av akilleshälen på den här skivan. Jag är exempelvis inte helt bekväm med att Steve valde olika sångare i de olika partierna på ”Supper’s Ready”. Jag tycker snarare det leder till en mer splittrad version och inte som Steve själv uttrycker det som för att ge större variation i verket. Sen kan jag inte låta bli att tänka på vilken skillnad det ändå är i låtarna som ursprungligen sjöngs av Peter Gabriel. Det är utan tvivel så att Peters insatser känns så mycket mer äkta och engagerande än vad de nu anlitade sångarna gör. Därmed inte sagt att de är dåliga (absolut inte) men det känns verkligen att Peter satsade 110 % av sin själ i varje låt vilket även gjorde lyssnarupplevelsen väldigt speciell. Den här äktheten är oerhört svårt för en annan sångare att ens komma i närheten av. Möjligen att Nik Kershaw är rätt nära i låten ”Lamia” och även Nad Sylvan i ”The Musical Box” men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av att Peters insatser är rätt oslagbara och omöjliga för andra att komma i närheten av. Helt annorlunda är det med låtarna från tiden efter Gabriel  (d v s med Phil Collins vid mikrofonen). Här känner jag att nästan alla ”stand-ins” gör alldeles utmärkta insatser. Särskilt Nad Sylvan i ”Eleventh Earl of Mar” (helt suveränt, Nad!), John Wetton i ”Afterglow”, Gary O’Toole i ”Blood on the rooftops” (fast jag får erkänna att på den sistnämnda är Phils känsla bra mycket starkare än vad Gary kan få till) och Jakko Jakscyk i ”Entangled”.

I tillägg till Genesis-låtarna har Steve även lagt till ett antal egna låtar som finns på solo-plattorna och som skrivits under Genesis-tiden. Kanske han kunde ha skippat det för jag känner nog att flera av dessa bryter av lite väl mycket mot Genesis-känslan som finns för övrigt på skivan. Jag tycker ju även att Steve har varit lite ojämn som låtskrivare på egen hand genom åren och det märks även här. Exempelvis tycker jag att den lite utflippade jazz-stilen på låten ”Camino Royale” är helt felplacerad på denna platta. Däremot har jag inget emot de två härliga låtarna från LPn ”Voyage of the Acolyte” som gavs ut under Genesis-tiden) som finns med i slutpartierna på plattan. De är verkligen trogna det typiska Genesis-soundet.

Något som jag absolut inte kan klaga på är de instrumentala insatserna på plattan. De är minst lika bra som på originalen och kanske rentav bättre här och där. Förutom Steve Hacketts utomordentliga smekande och harmoniska gitarrpartier så tycker jag det är särskilt glädjande att Roger King tagit så fint hand om arvet efter Tony Banks på allehanda keyboards. Låt vara att mycket av Mellotron-sounden inte känns helt genuina (antar att mer moderna samplingar använts som inte låter helt som den klassiska modellen M400) men denna lilla förändring stör inte mig. Harmonierna och känslan finns där ändå. Sen kan man notera att på flera av låtarna finns rena  orkesterpartier istället för mellotronstråkar vilket ju naturligtvis låter nästan lika bra.

Som ni märker finns det väldigt mycket att skriva om denna platta och de många låtarna som valts. Jag vill avsluta med att plocka ut några av alla dessa låtar och lägga till några sista detaljer om dessa. Dessutom kan jag hänvisa lite till vad Steve själv har sagt om dessa (läs mer på http://www.hackettsongs.com/news/newsGeneral46.html).  

Låt 1: ”The chamber of 32 doors”

 I sanning ett fantastiskt val att inleda plattan med. Genesis har ofta kritiserats för att skriva låttexter som inte säger någonting (d v s mer eller mindre totalt nonsens) men här har vi ett utomordentligt exempel på motsatsen. En tung och dyster låt som handlar om hur svårt det är att välja rätt väg i livet. Hur skall man hitta rätt bland alla dessa dörrar, där så många (föräldrar, lärare, präster och andra auktoriteter) står och pekar åt olika håll? Får erkänna att denna text berörde mig själv väldigt mycket i en sen tonårstid då allting kändes mycket ovisst. Nad Sylvan fick hedersuppdraget att tolka denna låt och han gör det bra (dock med de förbehåll som jag redan nämnt – d v s hur skall man kunna konkurrera med Peter Gabriel som mer eller mindre ÄGER denna låt).  

Låt 2-3: ”Horizons” + ”Supper’s Ready”

Starkt att våga ge sig på detta kombinerade mästerverk. Det är egentligen bara sången (förutom Mikael Åkerfeldts lysande inledning) man kan invända mot.

Låt 4: ”Lamia”

Faktiskt en av de vackraste och mest fantasieggande låtarna på “The Lamb”-plattan. Mycket fint sjunget av Nik Kershaw. Bland de läckraste pianospel jag vet och det är väldig fint spelat av Roger King (nästan lika bra som av Tony Banks på originalet). Snygga pålagda flöjtslingor av John Hackett. Fint nyimproviserat gitarrsolo på slutet av Steve. Här bidrar också Steve Rothery från Marillion till det fina gitarrsoundet.

Låt 5: ”Dancing with the Moonlit Knight”

Steve uttrycker att denna låt kanske rentav är hans egen favorit bland Genesis-låtarna. Han kände själv hur nyskapande de var när de lanserade denna låt (typ kompositören Elgar möter den moderna världens musik). Jag själv fullkomligt avgudar den magiska avslutningen med de drömska stämningarna från akustisk gitarr och diverse klaviaturer. Denna version är bra men kanske ändå rätt långt ifrån originalet. Francis Dunnery sjunger med den äran men ändå djupt in i skuggan av Den Store P.G. Den stora överraskningen är att denna låt inleds av ett kort parti på akustisk gitarr från den engelska folkvisan ”Greensleves”. Men det funkar!

Låt 6 - 7: ”Fly on a windshield” +”Broadway melody of 1974”

Ytterligare ett par favoritspår från ”The Lamb” – särskilt p g a de alldeles otroligt vackra Mellotron-kompet genom hela verket. Här har Steve även lagt på nya fina gitarrslingor. Fin sång av Gary O’Toole.

Låt 8: ”Musical Box”

Ett exempel på en låt där Steves utsökta gitarrkänsla firar triumfer. Fin sång av Nad Sylvan. Helt nytt intro på xylofon. Snyggt det också.

Låt 9: ”Can-Utility and the Coastliners”

Ett sorgligt bortglömt stycke från “Foxtrot”-plattan som innehåller otroligt starka instrumentala och sångmässiga partier. För egen del älskar jag partiet med den märkligt upprepande/avbrutna takten (akustisk gitarr kompat med baspedal och mellotronstråkar) som avslutas med fina orgelsolon. Notera dock att det här rör sig om riktiga stråkarrangemang istället för mellotroner. Väldigt snyggt. Lägger man till Steven Wilsons fina sång och de otroligt fina gitarrklangerna är frågan om detta kanske är den bästa låten på hela plattan?

 Låt 2, CD 2: ”The return of the giant hogweed”

Det här är en alldeles fantastisk låt med en otroligt charmig text som handlar om hur ondskefulla ormbunkar hotar förgöra människosläktet p g a att människan störde dem i deras ursprungliga växtmiljö (en engelsk upptäcksresande tog med en planta hem från en resa i avlägsna delar av Ryssland). En science-fiction-liknande story som starkt påminner om den kultförklarade science fiction filmen ”Triffidernas dag”. Och vem sjunger då? Jo, självaste Neal Morse! Klart godkänt men återigen inte alls med samma teatraliska inlevelse som Peter Gabriel en gång gjorde. Och vem tar hand om gitarrsolot på slutet då? Jo, Transatlantic-kollegan Roine Stolt minsann! Klart annorlunda men väldigt kul faktiskt och fullt med känsla (som vanligt). Ett väldigt kul arrangemang av en riktigt klassisk Genesis-låt.

Låt 1, 3,4,5,6,7,8, CD 2: Större delen av den underbara “Wind and Wuthering” + ”Entangled + Ripples” från ”Trick of the Tail”

Det gläder mig verkligen att Steve valde att ta så många låtar från en platta som betytt oerhört mycket för mig, den sista riktigt bra Genesis-plattan i eran med Steve Hackett som medlem. Jag inser också mer och mer hur mycket Steve betydde för just denna platta. Här finns den underbara balladen ”Blood on the rooftops” med de härliga akustiska gitarrerna och det sugande mellotron-kompet. Följs av den underbart vackra instrumentala låtarna ”Unquiet slumbers for the sleepers” och ”In that quiet earth” och som kronan på verket den mäktiga ”Afterglow”. Till den här gruppen av låtar med en närmast magisk känsla byggd på gitarr och klaviaturer vill jag lägga de två låtarna från ”Trick of the Tail”-plattan. Särskilt ”Entangled” är otroligt vacker, både instrumentalt och i den sjungna melodin.

Som ni förstår vid det här laget så är det här en platta som jag som Genesis-fan helt enkelt inte kan motstå, trots alla farhågor. Det beror helt enkelt på de oerhört varsamma och fina arrangemang som Steve har lyckats genomföra. Visst är det här en Greatest Hits platta som absolut kan rekommenderas för förstagångslyssnaren. Men även den kräsne 70-talsfantasten kommer att ta till sig detta verk, det är jag säker på.

I min värld är det här årets platta, inte minst med tanke på den otroliga sättningen med i stort sett alla nu kända progressiva rockmusiker som medverkande.

www.hackettsongs.com

Betyget blir naturligtvis: 10/10!

Karl-Göran Karlsson