|
Ytterligare ett i raden av norska band i Artrock-genren släpper
en ny platta – den här gången ett konceptalbum på temat Atlantis
undergång. Musikstilen är verkligen totalt omodern och på
pricken av samma typ som vi en gång fann levererade av tidiga
Yes, Jethro Tull, Van der Graaf generator och några stänk av
Pink Floyd. Alltså, här finns massor av orgel, flöjt och ett
gitarrsound som känns väldigt mycket tidigt 70-tal.
D’accorD leds av Daniel Maage som sjunger och skriver det mesta
av låtarna. På denna platta finns faktiskt bara två låtar som
vardera är 21 och 23 minuter långa. Det här understryker
ytterligare hur mycket man velat efterlikna de gamla idolerna
(jag tänker exempelvis på verk som ”Thick as a Brick” med Jethro
Tull).
Nåväl, lyckas man med detta då? Tyvärr måste jag säga att för
mig duger inte det här trots de höga ambitionerna. Det finns
alltför många saker som drar ner betyget. Vad jag framförallt
stör mig på är Daniel Maages sång. Han har inte en röst som
tillhör kategorin vacker eller välljudande. Det här kan funka
ibland (vi har ett gott exempel i The Tangent och sångaren Andy
Tillison) men jag tycker att ett grundkrav ändå måste vara att
man sjunger någorlunda korrekt och inte falskt. Daniel behärskar
hyfsat de lite lugnare sångpartierna men så fort han tar i lite
skär det över i disharmonier som jag tycker är rätt besvärande.
Särskilt när han på flera ställen överarbetar sången. Jag tycker
han alltför mycket försöker sig på saker som Peter Hamill en
gång gjorde i Van der Graaf Generator och som fungerade hyfsat.
Men här i de överarbetade partierna låter det inte alls bra. Sen
är jag förvånad över hur uselt ljud man lyckats få på
mellotronpartierna. Att det inte är en äkta mellotron vi hör är
alldeles uppenbart men frågan är hur man så till den milda grad
kan förstöra det underbara stråkljudet från en mellotron på
detta sätt. Den sampling av mellotronen (som i sig är ett
samplingsinstrument!) som här används är mer eller mindre
misslyckad. En sista sak som stör mig är att det känns lite
tröttsamt med ännu ett konceptalbum på detta tema (hur många har
vi hört genom åren egentligen?). Kan man inte göra mer
intressanta musikaliska kompositioner med tema? Jo det kan man
och det finns åtskilliga utmärkta exempel. Vill speciellt nämna
Ayreons mästerverk ”The Human Equation” för att verkligen visa
att ribban kan ligga högt!
Det som räddar plattan till godkänd nivå är de tidvis utmärkta
instrumentala partierna. Partierna med orgel, gitarr och flöjt
fungerar för det mesta utmärkt och jag gillar även inslagen av
blås på slutet av plattan.
http://daccord-music.com
http://www.myspace.com/daccordband
Slutbetyg: 6 av 10.
Karl-Göran Karlsson
|
