|
Hansi Cross & co kommer här med sitt kanske mest symfoniska
album hittills, den nionde fullängdaren sedan debuten 1988 om
jag räknat rätt. Grundstommen i bandet är Cross själv på
strängar, tangenter och sång tillsammans med Lollo Andersson på
basar och Tomas Hjort på trumverk. Ett gäng gäster bidrar till
kompotten och här sticker Hannah Sundqvists elektriska fiol ut
lite extra.
Det startar fint med ett riktigt läckert konvolut som fångar
blicken och skapar nyfikenhet. Layout och design är en smaksak,
men torrt konstaterar man i min ålder att ögat har svårt med
olivgrön text på gul bakgrund i dimma, så det vackra texthäftet
förlorar i informationsvärde. Men snyggt är det! Det startar
också riktigt fint med musiken – stämsång och plockande gitarr.
Så blir det tungt och ödesmättat med staccatofioler , diverse
vändningar och ”Human resolution” klockar så småningom in på
9:02. En minisymfoni enligt mall 1 A utan att sticka ut eller
överträffa de många kompetenta progressiva band som verkar idag.
Helt okey bruksprog helt enkelt. Den korta pastoralen
”Remembrance” med akustisk gitarr och en söt syntslinga anno
Genesis 1976 övergår i ännu ett längre, symfoniskt stycke,
”Falling beyond”. Cross har god känsla för goda sångmelodier,
även om själva sånginsatsen i sig inte är extraordinär. Vi får
inte känslan hos en Gabriel eller en intensitet hos en LaBrie.
Tänk Steve Hacket en oktav upp. De instrumentala passagerna –
av nödvändighet är de ganska många med tanke på låtarnas längd –
tycker jag också går på tomgång emellanåt.
Fjärde låten ”Racing spirits” är instrumental rakt igenom. Ett
lovande parti där inspirationen från Camel gör sig påmind i
svidande gitarrmelodier planar ut i unisona riff och ganska
flata instrumentala kaskader utan riktigt bett. Kan det vara de,
i mina öron, ganska platta syntbakgrunderna som ligger i
ackordmattor som gör att jag inte riktigt får rätta känslan. När
tempot dras ner ett snäpp och tillåter känslan lysa upp musiken,
som i första delen av titellåten ”Waking up”, glimrar det till.
Snart får vi de instrumentala melodiriffen på halsen igen, innan
ännu ett lugnt parti med lite stråkar och vacker dramatik bryter
av. Hansi Cross gitarr får gråta och helt plötsligt finns en
närvaro och ett tilltal som jag gärna hört mer av. Nåväl –
uppvaknandet tar drygt 17 minuter så här finns det tid och plats
att sträcka ut uppfinningsrikedomen. Äntligen får jag också höra
fiolen i en vacker melodi och inte bara i effektgivande
staccaton. Skivans mest kompletta låt.
Som avslutning får vi bonusspåret ”Now”, ursprungligen skriven
av ambientbandet ”Spektrum”. En ganska ren och rak låt, med ett
sound som påminner om Pendragon på halvfart. Dock med plattans
snyggaste syntparti som mot slutet som leder över i ett läckert
gitarrsolo. Snygg final! Sammantaget har Cross levererat en
kompetent och genomarbetad platta med ett knippe symfoniskt
färgade spår som är värt, om inte en bugning, så i alla fall ett
lyft på hatten och tack för denna gång.
www.progressrec.com/cross
www.myspace.com/crossprog
Betyg 7/10
Hans_Åke Höber
|
