Nu är det Mark Kellys tur att göra utflykter utanför Marillion. Gruppen heter DeeExpus och albumet öppnar med en väldigt kraftfull, melodiös rockmusik (”Me and My Downfall”), som väl knappast hade klassats som prog, ifall det inte varit för Kellys tjusiga inlägg med klassiska synthljud. Men från och med låt nummer två, balladen ”Maybe September”, blir det annan prog i pipan. Här har vi piano, cello och smäktande sång, som exploderar i full rocksättning halvvägs, Mark Kelly lattjar loss på synthen och bandledaren Andy Ditchfield gör sammaledes på gitarren. Mot slutet av det vackra stycket kommer ett parti likt...jag tänker så det knakar, och så lossnar det - Sky Architect.

Den mörka, men lekfulla instrumentalen ”Marty and the Magic Moose” följer, men det är nummer 4, den nära 27 minuter långa ”King of Number 33” som är albumets fokus. Ditchfield minns en kuf som i hans barndom åkte runt, runt med busslinje 33 hemma i nordöstra England, och så låter han detta bilda bas till en lång berättelse, vilken spänner från mörker till ljus, från tungt till dansant, och som verkligen har glädje av Mark Kellys utsökta klaviaturer. Från ett intro snarlikt ”Dogs” med Pink Floyd vindlar man genom en musikvärld, som jag väl närmast skulle likna vid ett hårdare The Tangent, även om somliga klaviaturfigurer för fantasin till Genesis, och jovisst kan man höra Marillion i mixen.

DeeExpus beskriver sig själva som ”Modern progressive rock (though some would say not and some would say only 40%)”. Jag tycker de kan sträcka på sina ryggar, för nog fasen är ”King of Number 33” prog!

www.myspace.com/deeexpusmusic

www.deeexpus.com

6/10

Daniel Reichberg