Pantera - Piss (Singel) (Elektra/Rhino)

För att piska upp stämningen inför det stundande jubileumssläppet av Panteras ”Vulgar Display of Power” (1992) så har den tidigare outgivna låten ”Piss” nu släppts ut till allmänheten. Det var när trummisen Vinnie Paul började gräva i arkiven efter extramaterial som denna låt helt plötsligt uppenbarade sig. Den spelades in samtidigt som sina andra syskon på ”Vulgar…”-skivan men fick finna sig i att ofullständig skuffas undan till en vrå där den fick tillbringa tjugo år i mörker. Men nu, uppfräschad och tillpustad, så får alltså ”Piss” se dagen ljus och det är ett trevligt stycke musik som vi får stifta bekantskap med. Rent ljudmässigt och musikaliskt så skulle låten lika gärna kunna ha inkluderats på albumet som den ratades från. Men med facit i hand så lär den aldrig ha kunnat konkurrera ut några av sina bröder och systrar ens när det begav sig. Soundet är utan tvekan Panteras tidiga nittiotal medan det nästan sydstatsosande groovet infinner sig som det bör. Det är inte någon av bandets snabbare låtar. Det är i och för sig inte deras långsammare heller för den delen men Dimebag Darrells omisskännliga riffande, Rex Browns följsamma bas, Vinnie Pauls svängiga trumspel och Phil Anselmo raspiga sång gör det ändå till en mumsbit för oss fans. Det är en småsvängig och ganska rak låt med en inte allt för stark refräng som vi bjuds på och faktum är att jag kommer att tänka mer på senare låtar så som ”Drag the Waters” från ”The Great Southern Trendkill” (1996) och ”Yesterday Don't Mean Shit” från ”Reinventing the Steel” (2000) än just något spår från ”Vulgar Display of Power”. Det är faktiskt lite kul att låten knyter an till bandets senare material samtidigt som den öppnar upp en port till det förflutna. Tyvärr räcker inte låten ända fram för att kunna bli en ny klassiker men så har den ju blivit ratad en gång i tiden också.

Jag blir dock både glad och ledsen när jag hör låten. Glad för att jag fått något nytt att lyssna på med ett band som jag avgudar men samtidigt blir jag ledsen för jag inser att jag aldrig kommer att kunna få se detta fantastiska band live. Jag tror dock en återförening är omöjlig med tanke på medlemmarnas förhållande till varandra men vem skall ersätta Dimebag Darrell? Det går ju inte. Ett Pantera utan Dimebag gör mig faktiskt mer illamående än ett Thin Lizzy utan Phil Lynott. Jag hoppas faktiskt att bandet aldrig återförenas och så hoppas jag att det finns flera små godbitar kvar i gömmorna för oss fans att ta del av i framtiden.

www.pantera.com

Betyg: 7/10

 Ulf Classon