|
Vanligtvis brukar Arjen
Anthony Lucassen’s produktioner, oavsett om det gäller Ayreon
eller Star One m.fl., åtföljas av långa listor över medverkande
gästmusiker. I dessa listor hittar man ofta namnen på några av
de större inom den europeiska rockeliten.
På hans nya soloplatta
”Lost In The New Real” så har han dock valt att ändra lite på
rutinerna. I stället för att använda gästartister så väljer han
här att ta hand om merparten av instrumenten själv. Dessutom
sjunger han själv ”lead” på hela skivan. Enligt honom själv så
var det ett stort steg att våga sjunga själv. Han har aldrig
ansett sig vara någon större sångare, men har under åren tränat
upp rösten en hel del och dessutom så menar han att han vid 50
års ålder har lärt sig acceptera sin röst som den är.
Beträffande gästartister
så är det väl egentligen bara en som riktigt sticker ut på
plattan. Skådespelaren Rutger Hauer, vars största roll
antagligen är som replikanten Roy i Blade Runner, var en
”drömvärvning” enligt sci-fi-fantasten Lucassen.
Som vanligt när Arjen
Lucassen är i farten så är det fråga om ett konceptalbum. Denna
gång handlar det om Mr. L som på grund av dödlig sjukdom valt
att som sista utväg frysas ner för att sedan tinas upp när
tekniken ”kommit ikapp” hans sjukdom. När han nu ska återföras
till livet har psykologen Voight-Kampff (Hauer) fått uppdraget
att guida honom tillbaks till verkligheten. Voight-Kampff är den
som i sina samtal med Mr. L agerar berättare och för handlingen
framåt. (Voight-Kampff är namnet på det test som används för att
skilja replikanter från människor i Blade Runner)
Första spåret The New
Real är ett typiskt Ayreon-spår som växlar mellan tunga syntar,
bombastiska trummor och finstämda slingor och snygga körer.
Beträffande Lucassens sångröst så kan redan här nämnas att den
inte är något bekymmer alls. Lite vek och känslig men med
karaktär och känsla.
Lucassen hymlar inte med
vilka som är hans stora förebilder. Detta blir mycket tydligt på
plattans andra spår: Pink Beatles In A Purple Zeppelin. Trots
namnet så är det ändå mest The Beatles med lite Pink Floyd som
hörs. För den som i det här läget ännu inte fattat kopplingen
till ovanstående band så får man en ny chans på spår fyra: When
I’m A Hundred Sixty Four samt på nionde spåret som är på det
kända Pink Floyd-temat, flygande grisar.
Musikaliskt så är Lost In
The New Real rejält spretig, eller dynamisk, vilket kanske låter
mer positivt . Låtmaterialet pendlar mellan det storslagna
dramatiska och det lite mer poppiga och softa. Arjen Lucassen
brukar skämma bort oss snygga arrangemang och Lost In The New
Real är inget undantag.
Själva storyn har jag
ingen åsikt om. Dels hade jag inte tillgång till texterna när
jag lyssnade och dels delar jag inte riktigt Lucassen’s intresse
för sci-fi. ”Hitte-på-världar”, fjärran galaxer och parallella
universum är inte riktigt min grej och ibland får jag lite
känsla av ”Farbror’n som inte ville vara stor” över hans
fascination. För att komma i rätt ”mode” så kollade jag dock
igenom Blade Runner innan jag började lyssna på skivan.
Sammanfattningsvis så är
det som så, att Arjen Anthony Lucassen oavsett under vilket namn
han gör plattor, låter på ungefär samma sätt. Detta är menat i
absolut positiv bemärkelse i och med att han har en sådan
oerhörd bredd på det han gör. Om du vanligtvis gillar Ayreon
m.fl. så är Lost In The New Real ett givet köp.
www.arjenlucassen.com
Arjen Lucassen: Vocals,
instruments
Rutger Hauer: Narration
Wilmer Waarbroek: backing vocals
Ed Warby: drums
Rob Snijders: drums
Ben Mathot:violin
Maaike Peterse: cello
Jeroen Goossens: flute
Elvya Dulcimer: Hammered dulcimer
8/10
Eric Eklund
|
