Polska SBB är legendarer i sitt hemland och består idag av basisten, keyboardisten och sångaren Józef Skrzek samt gitarristen tillika trummisen Apostolis Anthimos. Musikaliskt täcker de en hel del mark men huvudsakligen består deras ofta instrumentala svitlika kompositioner av fusion och progrock. Gruppens karriär tog fart under andra halvan av 70-talet för att sedan ligga i träda under nästa decennium. Medan 90-talet rasade var SBB ute och turnerade i perioder men inte förrän efter millennieskiftet började gruppen producera ny musik. SBB är gruppens sjätte album under 2000-talet.

Alla 16 låtar till trots består SBB egentligen av ett enda 78 minuter långt sammanhängande flöde av instrumental musik. Titlarna markerar bara ett skifte i karaktär. Det rör sig om stillsam musik som kan fungera som filmmusik, bakgrundsmusik i loungemiljö eller helt enkelt som avslappningsmusik. Överhuvudtaget är kompositionerna visuellt stimulerande och försätter lyssnaren i ett meditativt och harmoniskt tillstånd. Att beskriva musiken genom referenser till andra artister låter sig inte göras hur som helst, men ska jag drista mig till det plockar jag fram Pink Floyd och franske syntgurun Jean Michel Jarre jämte gitarristen Allan Holdsworth. Det går säkert att slänga in lite King Crimson i ekvationen också men längre vågar jag inte gå. SBB är helt enkelt unika.

Hantverket är imponerande. Skrzek och Anthimos lyckas sy ihop ett verk som böljar i närmare 80 minuter utan att det känns svårt att hänga med. Allt verkar baserat på improvisation men på något sätt knyter de alltid ihop säcken. Jag hittar visserligen inga enastående ögonblick att nämna, men det är ett vackert album att fly till när man söker sinnesfrid. Det avslutande elvaminutersinfernot är enda undantaget. I ”Requiem” förpassas jag nämligen in i ett lugubert kråkslott där något ondskefullt lurar.

Betyg: 8/10

Jukka Paananen