Small Faces - Ogdens' Nut Gone Flake (Charly/Border)

När föddes progrocken? ”Första King Crimson”, lyder schablonsvaret, och lika ofta höjs protesterna till fördel för ”Sgt Pepper” och ”Days of Future Passed”. En av de tidigaste konceptskivorna är emellertid engelska Small Faces ”Ogdens' Nut Gone Flake” från 1968. Eller rättare sagt ett halvt konceptalbum, där sida två ramas in av sagan om Happiness Stan, uppläst på knasengelskan ”gobbledegook” och införlivande tungklassiker som ”Rollin' Over” och halvmedeltida trallpsykedelika som titelspåret (eller vad man nu ska kalla det) ”Happiness Stan”. Lyssna förresten på ”Mad John” – här föddes Arjen Lucassen!

Sida ett är mer löst sammansatt, men inte sämre. ”Afterglow (Of Your Love)” är riktigt hjärteknipande popsoul, medan den underbart roliga ”Lazy Sunday” kan beskyllas/prisas (välj själv!) för att ha givit britpopen dess födsel. Blur måste ha lyssnat inför sin egen ”Parklife”.

Betyg: 8/10

Small Faces - Small Faces (Charly/Border)

Även föregångaren ”Small Faces” innehåller många pärlor, dock i en mer traditionell brittisk popstil. Eller vad då ”traditionell”? Cembalo och fläskig orgel skänker låtar som ”Feeling Lonely” och ”Green Circles” karaktär och originalitet. Helt klart sticker detta ut, jämfört med annan 1967-musik, och lägg till detta Steve Marriotts uttrycksfylla, intensiva röst – mer lik soulförebilderna än samtida britter som Paul McCartney eller Roger Daltrey – och vi har fyra små ansikten som verkligen var sina egna.

Nyugåvan innehåller en rad bonusspår, där hitlåtarna ”Here Come the Nice”, ”Itchycoo Park” och ”Tin Soldier” utmärker sig mest. Snyggt, informativt häfte i bokomslag, och saken är biff.

Synd bara att bandet aldrig kan återförenas – Steve Marriott och basisten Ronnie Lane sjunger ju numera i änglarnas kör. 

Betyg: 7/10

Daniel Reichberg