Moon Safari – Himlabacken Vol. 1 (Blomljud Records)

***English version below***

Att hugga gaddarna i ett nytt Moon Safari-album är en nervös upplevelse. Gruppen har skördat ständigt nya framgångar, från sin debut ”A Doorway To Summer” (vi vill vara Flower Kings, men är inte riktigt lika bra) via ”Blomljud” (vi har banne mig material nog för en dubbel) till storverket ”Lover’s End” (nu är vi måttstocken för kvalitetsprog av den popbetonade skolan), så som lyssnare är man spänd på ifall denna utveckling ska toppas med ett ännu starkare album. Finns på ”Himlabacken vol. 1” rentav material än starkare än de där ”Heartland” och ”A Kid Called Panic”, som fick mig att gråta, ja närapå tuppa av?

Vi får se.

Vi tar en låt-för-låt.

Marschtakten i ”Kids” för tanken till Queen och ”Innuendo”. Men så kommer de sentimentala körstämmorna, visserligen säkert influerade av Queen även de, men alla som kan sitt Moon Safari vet exakt vad jag talar om. Denna kortlåt (kanske ouvertyr) banar väg för hela albumet, vars tema är tillbakablickar på gruppens barndom i Skellefteå. Dock - för en halvgubbe som undertecknad ter det sig lustigt att ha lekt kurragömma 1993.

"Too Young To Say Goodbye" är albumets motsvarighet till "A Kid Called Panic", ett spirande, energiskt nummer, som verkligen kastar sin lyssnare rakt in i handlingen.

”Mega Moon” är med lätthet det mest proggiga, eller om man så vill symfiga som Moon Safari någonsin gjort. På åtta minuter och tjugotvå sekunder slänger sig låten från ACT till Peter Jöback till The Flower Kings. Här hör vi läckert krångel, men även några av gruppens mest övertygande melodier.

”Barfly” bjuder karriärens tyngsta riff. Grundstycket är ett av den annars så frejdiga gruppens mörkaste, dock med gitarrsolo som en molnfri sommarmorgon samt slideprylar à la solo-George Harrison. Likheterna med Beatles trängs med Spock’s Beard och knasigt mustiga körpartier i Gentle Giant-skolan. Stötvis låter det som Moon Safari blivit influerade av somliga medlemmars samarbete med Tomas Bodin på dennes ”You Are”, och via den omvägen finner jag även ELO-likheter.

Min favorit är ”Red White Blues”, inspirerad (medvetet eller omedvetet) ända in i ena melodislingan, stulen (?) från The Flower Kings ”Cosmic Circus”. Här har vi innerligt sjungen sentimental schlagersymf för alla oss som förs till tårarna av dylik. Troligen klar för min traditionsenliga ”Best Of” vid årets slut.

”My Little Man” inleds av en bäbis för dem som tycker sånt är gulligt. Den näpna akustiska kärleksförklaringen skvallrar om Cat Stevens och om Paul McCartney à la ”White Album”, men är snarast ett mellanspel rent musikaliskt.

”Diamonds” är en fröjd för örat. Moon Safari som fansen lärt sig älska dem. Mjukt gripande melodier, sirliga synthar, engagerande, dansant rytmik.

…eller är det ”Sugar Band” som snor åt sig placeringen på min årsbästa? På dryga 9:30 är sviten albumets långkörare, uppbyggd kring först ett kvasiepiskt, symfoniskt stycke i maklig takt, därefter övergående i värsta danssvänget, låt vara att de udda taktarterna kan vara bökiga att dansa till. Gitarrer och klaviaturer skriker ”lyssna på MIG” i ljuvaste medmänsklighet, och de där körstämmorna… Så slutar låten med att man landar i dess första del igen och klistrar på ett enastående vackert klaviaturarrangemang i skiftande moll/dur. Detta skulle kunna vara slutmotivet ur ett Danny Elfman-soundtrack. Eller vänta – det känns kanske ännu mer som att Freddie Mercury ska kasta sig upp från de döda.   

Helhet?

Om jag tar det negativa först, så finns här inga låtar som når upp i samma vansinnesklass som ”Heartland” eller ”A Kid Called Panic”. Trist på sätt och vis, men dessa stycken var ju solklara 10/10, och musik kan ju vara rätt så bra ändå. Och det positiva är att ”rätt så bra” endast är förnamnets första bokstav när det gäller ”Himlabacken vol. 1”. Detta är ett album som sett till sin helhet tveklöst når upp till föregångarens höjder. Ståtligt musikerskap, präktiga sångarrangemang och idel prima låtskrivarhantverk.  

8/10

Daniel Reichberg

********************

Moon Safari – Himlabacken Vol. 1 (Blomljud Records)

Cutting your teeth into a new Moon Safari album is a nervous experience. The group has claimed ever new success, from debut "A Doorway To Summer" (we want to be the Flower Kings, but aren’t quite as good) via "Blomljud" (we have darn enough material for a double album) to masterwork "Lover's End "(now we are the benchmark for quality pop prog), so is this development topped by an even stronger album? Does "Himlabacken vol. 1" contain songs even stronger than those tunes "Heartland" and "A Kid Called Panic", which made me cry, almost pass out?

We'll see. We’ll go song-by-song.

 

The marching drums of "Kids" whisper ​​Queen and "Innuendo", but soon come the sentimental vocal harmonies, presumably influenced by Queen as well, but anyone who knows Moon Safari knows exactly what I am talking about. This snippet (perhaps overture) paves the way for this entire album, with themes as flashbacks to the group's childhood in Skellefteå. However - for a half-old man such as myself it seems funny to have played hide and seek in 1993.
 

"Too Young To Say Goodbye" is this album's answer to "A Kid Called Panic", a towering, energetc number, throwing the listener into the narrative.
 

"Mega Moon" is easily the most proggy - or if you’d rather say symphonic - song Moon Safari have ever accomplished. In eight minutes and twenty-two seconds, the song throws itself from ACT to Peter Jöback to The Flower Kings. Here we hear incisive hassle, but also some of the group's most compelling melodies.

"Barfly" offers the career’s heaviest riffs. The basic piece is one of this normally dashing group's darkest, although with a guitar solo reminiscing a cloudless summer morning and slide guitar gadgets à la solo George Harrison. The similarities with The Beatles huddle with Spock's Beard and the crazy, rich choral parts of Gentle Giant. Partially, it sounds like Moon Safari being influenced by some members' collaboration with Tomas Bodin on his "You Are” album, and through that detour, I also find ELO similarities.

My favorite tune is the extremely Flower Kings-similar "Red White Blues" inspired (consciously or unconsciously) all the way down to a melody line, stolen (?) from their "Cosmic Circus". Here’s sentimental schlager-symph for all of us who are brought to tears by it. Probably ready for my traditional "Best Of" at this year’s end.

 

"My Little Man" begins with a baby voice for those who think that sort of thing is cute. This pretty acoustic love declaration hints Cat Stevens and "White Album" era Paul McCartney, but is really, basically an interlude, musically.

"Diamonds" is a feast for the ear. Moon Safari the way the fans have learned to love them. Soft touching melodies, graceful synths, engaging, danceable rhythm.

 

...or is it "Sugar Band", which will grace my best-of-the-year? In just over 9:30, the suite is the album's long-runner, first built around a quasi-epic, symphonic piece at a leisurely pace, then passing into heavenly dance-swing, albeit perhaps troublesome to dance to. Guitars and keyboards screaming "listen to ME" in sweetest comradeship, and those vocal harmonies... The song lands back in its first part, and pasted on is an outstandingly beautiful keyboard arrangement in a variety of minor / major. This could be the end piece of a Danny Elfman soundtrack. Or wait - it feels even more like Freddie Mercury about to rise from the dead.

 

Overall?

 

If I take the negative first, there are no songs reaching the insane class of "Heartland" or "A Kid Called Panic". Sad in a way, but the good thing is that “Himlabacken vol. 1” is an album, which in its entirety undoubtedly reaches its predecessor's heights. Stately musicianship, splendid vocal arrangements and superb songwriting skill.

8/10

Daniel Reichberg

Moon Safari Facebook

www.moonsafari.se