recensioner

E-Mail

Recensioner



	Chris - Days of summer gone (Progress Records)

	1. Out in the night 2. Distances 3. Cold heart 4. Heliphobia 5. A heart’s endeavour 6. Days of summer gone

	Den talangfulle multi-instrumentalisten Christiaan Bruin släpper nu sitt femte solo-verk under namnet "Days of summer gone". Han är kanske mest känd som trummis i högintressanta holländska bandet Sky Architect men han har alltså även tid med en rätt omfattande produktion vid sidan. I tidigare verk har han experimenterat vilt med olika stilar från traditionell rockmusik till mer utpräglad artrock. Den här gången är siktet inställt mot den symfoniska rockmusiken som vi känner igen den från 70-talet men vi hör ändå fullt med mer moderna influenser och, framför allt, plattan är arrangerad tillsammans med musiker med mer klassisk bakgrund. Här får vi höra massor med cello, violin, oboe, trumpet och framför allt flöjt i de olika arrangemangen. Det är väldigt ambitiösa arrangemang och för det mesta låter det väldigt behagligt men också spännande. Vissa stycken är väldigt vackra och här måste jag speciellt nämna låten "Distances". Särskilt slutet med piano kompat med mellotronstråkar och mellotronkörer är oerhört tjusigt. En del stycken förmedlar närmast en sagoaktig eller magisk stämning. Exempelvis låten "Cold heart" kunde ha varit direkt hämtad ifrån någon av Harry Potter-filmerna. Ytterligare ett exempel är "Heliphobia" som inleds med tongångar som vi känner igen från Steven Wilsons soloplattor. Den sistnämnda slutar med ett mycket vackert parti med oboe och flöjt i sanslöst fina harmonier. Egentligen finns det inte något dåligt spår på plattan, alla har partier som tilltalar mig. Men jag har ändå ett favoritspår på plattan och det är slutspåret "Days of summer gone". Här kommer Chris särskilt nära i stilen till artister som Steven Wilson, Steve Hackett och svenska Änglagård. Fast faktum är att de rockiga partier med flöjt och mellotron som finns på flera av låtarna överlag låter väldigt likt Änglagård. Men, som sagt, i slutlåten får man till det särskilt bra och jag skulle rentav vilja säga att det är artrock när den är som bäst! Partierna med piano och cello ger mig rysningar, liksom när hela ensemblen spelar tillsammans med alla de olika instrumenten. Här är också väldigt fina stämsångpartier. Sen finns det särskilt ett parti med flöjt, piano och mellotronstråkar som jag nästan kunde ta gift på att det spelades av Änglagård! I alla fall är det lika vackert. Den här låten är ett riktigt litet mästerstycke. Betyget blir naturligtvis högt för en sådan här platta men det finns ändå faktorer som drar ner lite. Det gäller en del tekniska detaljer i själva inspelningen som irriterar. Det gäller framförallt de bitvis riktigt störande ljuden vid ackordsbytena på akustisk gitarr (med stålsträngar?) som jag tycker man kunde lagt ner lite mer jobb på att tona ned och optimera. Även andra liknande ljud (pedalljud från pianot?) kan höras ibland. Även sången kan kännas lite tunn ibland för Chris har kanske inte riktigt en röst i mästarklass. Men förutom detta så får jag säga att jag är imponerad av Chris, både i hans spel på olika instrument och det sätt han lyckats väva ihop allt med de klassiska instrumenten. Absolut värt att studera närmare ifall ni gillar band och artister som Änglagård, Steven Wilson och Steve Hackett. www.chrismusic.nl/days.html Betyg: 8 av 10 Karl-Göran Karlsson










	10. En blivande klassiker 9. Topp ”inom genren” 8. En av de bättre ”inom genren” 7. Genomgående bra med några toppar 6. Klart godkänd 5. Okej för slölyssnande 4. Vissa delar går an 3. Behöver en hel del uppryckning 2. Inte mycket som klarar sig här 1. Vi glömmer denna