|
|
Så fort den inledande
titellåten rullar igång tänker jag ”The Beauty and the Beast”.
Nej, några Robert Frippska elefantgitarrer finns inte, men
anslaget är detsamma som i den gamla galna 1977-låten: ettrig
rockstomp som driver låten massivt framåt. Sedan följer något
som kan liknas vid en parad genom Bowies alla stilar. Verserna i
”Dirty Boys” tycks fångade ur Bowies projekt kring dramatikern
Bertolt Brecht. Ljuvliga, stråkklädda ”The Stars Are Out Tonight”
för tankarna till ”Looking For Water” på förra albumet ”Reality”.
”Love is Lost” hade kunnat vara hämtad från ”Lodger” eller
”Scary Monsters”. ”If You Can See Me” med sina märkliga takter
och till synes slumpartade sång formligen vräker Bowie rakt in i
progrockfållan. Vi hör en kul vink till gamla “Ziggy
Stardust”-klassikern ”Five Years” i slutet av ”You Feel So
Lonely You Could Die” (här ylar faktiskt sologitarrerna loss,
tack vare Earl Slick får man misstänka?). Och så avslutar vi
med den gastkramande, halvakustiska ”Heat”, som väl hade kunnat
plockas från härligt överambitiösa ”Outside” från 1995.
Jag har redan sett ord om
Bowies ”storartade återkomst”, men där måste jag sätta ner
foten. ”The Next Day” är visserligen ett spännande och
synnerligen välljudande album, men jag hade faktiskt hoppats på
lite mer från mannen som en gång gav oss ”Diamond Dogs” och
”Station to Station”. Särskilt som han haft tio år på sig att
skriva. Gång på gång tänker jag ”fantastiskt, det här är nästan
lika bra som förr”. Nästan. För trots dess stora
njutbarhet sällar sig ”The Next Day” knappast till de stora
Bowie-släppen. Bowie har idag musiken som en givande hobby, men
den utsvultna hungern frodas i det förgångna.
7/10
Daniel Reichberg
|
|
