|
|
Svenska bandet Dead End Space släppte nyligen sin
första platta “Distortion of senses”. Bandet är dock ingen ny
företeelse utan har under ett antal år existerat som Johnny
Engström Band, med vilka man släppt plattorna: ”From birth to
chaos” –2009 och ”Magnetic force” – 2011. Var inte så värst
inlyssnad på JEB innan, utan hade i princip bara hört ett par
spår från första plattan, och detta utan att bli speciellt
imponerad. Tillräcklig koll hade jag i alla fall för att inse
att ”nya” bandet Dead End Space kändes som en naturlig
fortsättning på förut nämnda band, och framförallt som en rejäl
kvalitetshöjning.
Dead End Spaces musik ska enligt pressreleasen
klassas som progmetal, men det anser jag vara en sanning med
modifikation. Visst finns här många genretypiska ingredienser,
men bandets musik innehåller så mycket mer. “Distortion of
senses” är textmässigt en rejält mörk platta som behandlar ämnen
som: spöken, det oväntade, och livet efter döden. Det första
band som jag kommer att tänka på när jag hör Dead End Space är
proggiganterna Rush, men med ett eget och emellanåt betydligt
tyngre sound. Johnny Engström har en röst som låter lite
ansträngd och gäll, samtidigt som han har ett kraftfullt lite
släpigt vibrato, vilket naturligtvis förstärker Rush-vibbarna.
Tyckte också att rösten kändes väldigt välbekant, och insåg
efter ett tag att han påminner ganska så mycket om Robert Zima i
Trettioåriga Kriget. Johnny har förutom sången lirat alla
gitarrer och keyboards på plattan vilket han gör på ett ytterst
skickligt sätt. Han har en stor variation både i komp /
sologitarrspelet med en skön känsla för både tekniskt avancerade
passager, men också i de lugnare partierna med en härlig timing,
känsla och inlevelse. Medmusikanterna Niklas Högberg (bass) och
Galle Johansson (drums) är även de riktigt bra på sina
respektive instrument och den musikaliska helheten blir
därigenom ytterst tilltalande.
“Distortion of senses” är en lång platta med
flera riktigt långa låtar, och den kräver ett antal
genomlyssningar innan man får grepp på helheten. Låtarna är
överlag mycket välkomponerade med en stor variation när det
gäller känsla, intensitet och tyngd. Samtidigt händer det hela
tiden mycket inom varje låt med ibland flera olika teman,
stämningslägen, samt tempo och taktartsbyten. Nästan alltid
fungerar detta ypperligt men vid några få tillfällen känns vissa
arrangemang lite väl överarbetade, och det kan då bli lite
onödigt invecklat. Materialet på “Distortion of senses” är som
tidigare nämnts mycket varierat samtidigt som det är snyggt
lirat och arrangerat. Kvalitetsmässigt är nivån ruskigt hög och
plattan innehåller flera höjdarspår, som de sanslöst bra
låtarna: “Distortion of senses”, ”Drama fields”,
”Breathe in Breathe out” och ”Time flies” som jag
bara älskar.
Hade i början lite svårt för Johnnys röst, men
har för varje lyssning på “Distortion of senses” insett hur
personlig och viktig den är för den musikaliska helheten. Bandet
påminner som tidigare nämnts en hel del om Rush, men de känns
överlag betydligt tyngre i sitt tonspråk, vilket definitivt
tilltalar mig. Man har dessutom lyckats med att inte på något
sätt låta som ett plagiat, utan man har tagit vara på
influenserna och skapat något eget, välljudande och riktigt
beroendeframkallande. Dead End Space är ett jävligt grymt band
och “Distortion of senses” en riktigt jävla bra platta med många
kanonlåtar, och med instrumentala insatser av kanonhög klass.
Kan de dessutom framföra dessa alster på ett lika bra sätt live,
har vi ytterligare ett svenskt band på väg uppåt på den
progressiva ”stjärnhimlen”.
www.facebook.com/deadendspace
9 / 10
Staffan Vässmar
|
|
