|
De tyska progmetallarna Vanden Plas är
alltid intressanta. Jag har inte hela deras katalog i samlingen,
men varje album jag kommit i kontakt med har varit bra. Vi rör
oss i den musikfåra som Dream Theater plöjt och bland busfröna i
sådden finns artister som Kamelot, Epica, Ayreon och Vanden Plas.
Som brukligt är i den progressiva
metalgenren är mytologiska motiv och fantasy flitigt
representerat i texter och på konvolut. Och denna gång har
Vanden Plas slagit till stort. ”Chronicles of the immortals” är
inget annat än en opera baserad på bokserien med samma namn av
den tyska författaren Wolfgang Hohlbein, som enligt uppgift sålt
i 43 miljoner exemplar. Rockoperan fick titeln ”Bloodnight” och
resulterade i 25 utsålda föreställningar i Kaiserslauten
2012-2013. Librettot skrevs av Vanden Plas sångare Andy Kuntz
tillsammans med Hohlbein och hans manager Dieter Winkler, också
en erkänd författare. Stephan Lill, Günter Werno och Andy Kuntz
komponerade 19 låtar för scenproduktionen, vilka nu omarbetats
något och förpackats till albumformat. Här får vi första delen
av operan och ”Netherworld” kommer att följas upp med del 2
2015.
Som så vanligt i fantasygenren är
grundberättelsen av existentiell art, i det här fallet den eviga
frågan vad det innebär att existera som människa och om evighet,
dödlighet och odödlighet. Inga småsaker med andra ord.
Eftersom jag inte haft möjlighet att se
operaföreställningen och heller inte är inläst på Hohlbeins
universum får jag bedöma plattan utifrån dess egna kvalitéer.
För klart är att Vanden Plas har plattat till den spektakulära
rockoperan, med körer, symfoniker och scenografi till en bit
plast som kan stå för sig själv.
Temat och grundstoryn presenteras
inledningsvis av en berättare men sedan får vi 8 stycken/låtar
som står på egna ben utan mellanliggande narrativa partier, så
det går utmärkt att lyssna på plattan som en ”traditionell”
samling låtar. Och det låter bra! Vanden Plas har en härligt
melodisk känsla i det tunga, som refrängen i ”The black knight”,
där tempot halveras och luft och ljus släpps in – en kontrast
till tuggande gitarrer och smattrande baskaggar som lyfter
låten. Överlag håller plattans alla spår hög klass och efter
några lyssningar upptäcker jag allteftersom nya, snygga detaljer
i gitarrmelodier, ackordföljder och arrangemang.
Jag är också förtjust i Andy Kuntz röst och
sångstil. Han påminner mycket om James LaBrie, men frågan är om
inte Kuntz har en varmare och innerligare ton i sin sång.
Produktionen är givetvis fet och välfylld
med rejält tryck medan de stillsamma partierna domineras av
akustiskt piano och stråkar. Femte spåret ”A ghosts requiem” är
det mest orkestrerade, med en tunn barnröst och pampig kör som
skapar en sakral inramning till Kuntz återhållsamma men känsliga
sång. När sedan hela bandet kommer in står cigarettändarna på
rad och inte ett öga är torrt. Tunga ”New Vampire” följer och så
rullar det på. Växelverkan, dynamik och fantasirikedom gör att
det aldrig blir en tråkig stund. Dessutom uppskattar jag att
bandet inte pumpar upp sig på anabola och försöker låta tuffare
eller hårdare än de är. Med erfarenhet och ålder har de lärt sig
att vara kraftfulla och övertygande med en avslappnad pondus.
Stephan Lill`s gitarrpartier i tunga ”The children of lost
world” är ett bra exempel. Günter Wernos tangenter droppar som
tårar i vackra ”Misery affection” och stråkarna backar upp
stämningen. Kuntz reser i en duett med en kvinnostämma och det
hela är inget annat än en skönhetsupplevelse.
Kraftfullt och värdigt avslutas plattan med
”Soul alliance” och finalen ”Inside”. Händerna i vädret och
rytmiskt sidgung rekommenderas. Kören är på plats och ljuset
flödar på scenen. Det är starkt och mäktigt men aldrig
patetiskt, bara snyggt. Slut på akt 1. Vad månde komma 2015 då
andra delen av ”Bloodnight” släpps? Jag hoppas på det bästa och
sparar det allra högsta betyget till dess.
www.vandenplas.de
Betyg: 9/10
Hans-Åke Höber
|
