|
Amerikanen
Robben Ford har låtit sin gitarr tala och sjunga på
hyllningsskivor från Beatles till Coltrane, kompa artister som
George Harrison, Joni Mitchell och Miles Davis samt konspirera i
projekt med Sonny Landreth, Michael Landau och Vinnie Colaiuta.
Och lira ”lead guitar” i två av låtarna på Kissplattan
Creatures of the Night!
Fords
nionde soloalbum är, som titeln anger, inspelad under en dag i
Nashville. Musikerna han jobbar med är fullblodsproffs och den
musikaliska agendan säger blues i olika stilar men alltid med
spelglädjen i fokus. Resultatet är lite spretigt med avseende på
låtkvalitén men musikernas lyhördhet, följsamhet och
improvisationsförmåga ger albumet mervärde. De bästa spåren är
de två första. ”Green grass, rainwater” återuppväcker The Band
medan ”Midnight comes too soon” lika gärna kunnat ligga på
Robert Crays stilbildande loungebluesalbum Strong Persuader
(1986). Bland övriga spår märks den instrumentala ”Top down
blues” som för tankarna till Blues Brothers, Tony Joe
White-sydstatsbluesrocken ”Cut you loose” och den burleska
”Ain't drinkin' beer no more”. I samtliga nummer dominerar
jamkänslan och Ford duellerar flitigt med antingen trombonisten
Barry Greens jazzfeeling eller organisten Ricky Petersons mer
bluesrockiga Hammondsurr.
Förutom att kompositionerna inte
håller toppklass i mer än de inledande spåren förlorar Ford och
hans strömlinjeformade komp lite stilpoäng i just att de är så
strömlinjeformade. I synnerhet de båda Chicagobluesiga ”Poor
Kelly blues” och
avlutande
”Just another country road” hade tjänat på ett kantigare och
skitigare framförande. Men A Day in Nashville är roligare
än allt Clapton gjort de senaste 20 åren och jag kommer att
fortsätta spela skivan tills Another Day in Nashville ser
dagens ljus, för det gör den väl?
http://www.robbenford.com
Betyg: 7/10
Jukka
Paananen
|
