|
|
Hoppsan
Hejsan! Här förflyttar vi oss raskt tillbaka till sent 60-,
tidigt 70-tal med hjälp av norska bandet ”Brimstone”, tidigare
kända som ”Brimstone Solar Radiation Band”. Deras 4:e album
”Mannsverk” är en nostalgisk resa bakåt till rötterna.
Musikaliskt rör vi oss i gränslandet mellan progg-rock och
progressiv rock med en brygd som är återvunnen av felfria rester
från Festen på gärdet, Woodstock, Canterburyscenen och
Krautrocken.
Den analoga
ljudbilden, det jazziga groovet och sättet de fyra norrmännen
spelar på klär musiken i polaroidblekt skimmer. Torra cymbaler
och tung, lite fuzzanstruken bas sätter igång maskineriet. En
melodislinga på gitarren, lite som när Kebnekajse jammade loss
kring en gammal folkmelodi. Rolf Edvardsens röst och
sångmelodier återkallar Robert Wyatt eller i vissa stunder
Torkel Rasmusson från gamla fina Blå Tåget (Staten och
kapitalet, ni vet). Det är inte skönsång, men personligt och
bidrar till retrokänslan.
En arsenal av
klassiska keyboards, hanterade av Øyvind Grønner, plingar och
plongar, fyller ut och stöttar upp. Orgeln frustar, Mellotronen
morrar och de metalliska tonerna från Fender Rhodes sveper in
paketet i en tidstrogen ylletröja som värmer så välbekant. Hela
albumet genomsyras av en lättsam, lite uppsluppen avspändhet
utan krav på snabba ryck. Men visst svänger Brimstone – det är
inte någon introvert raga med beslöjade ögon vi serveras.
Hela albumet
är inspelat i Brimstones egen studio, med mycket analog
vintage-utrustning, vilket gjort det möjligt för kvartetten att
göra precis vad de vill. Merparten av låtarna hamnar mellan 4
och 6 minuter med ett par längre undantag. Tyvärr är plattans
längsta låt, ”Sjö och Land” inte så spännande. Det psykedeliskt
suggestiva räcker inte till när klockan passerar
10-minuterssträcket och det börjar gå på tomgång. Men merparten
av låtarna håller dock god klass och blandar det
jazz-psykedeliska med pigga melodislingor och pop-pastejer på
ett charmigt sätt. ”Flapping Lips at Ankle Hight” (kul titel!)
är spännande och omväxlande medan efterföljande ”The fixed wheel”
är mer rak pop med lite jönsig farfisaorgel. Så kommer ”The
Giant fire” med akustisk Beatleskänsla. Omväxling förnöjer och
Brimstone använder hela färgpaletten, låt vara med
polaroidblekta nyanser. En klart positiv överraskning!
http://brimstone.no
Betyg 7/10
Hans-Åke Höber
|
|
