|
Neoklassisk progmetal är fanan som detta
band går under. Visst låter det mycket som en soloplatta av
Yngwie Malmsteen. Inte riktigt samma gitarrexcesser kanske men
annars så. Detta är en platta som behöver några lyssningar för
att ta fäste. Dels på grund av att låtarna inte direkt är av Max
Martin-stuk, d v s lättillgängliga. Därmed inte heller så svåra
som en del andra mer matematiska band kan vara. Ett lite
proggigare neoklassiskt album helt enkelt. Puh!…var det någon
som fick något bra grepp om hur det låter ungefär?
Det låter ganska bra kan jag meddela då.
Mark Boals står för pipan och har tidigare huserat med just ovan
nämnde gitarrist. Låtarna är lite ödesmättade och tagna av det
allvarsamma innehållet. Jag fastnar lite oväntat för ”Empire”
och då mest för det underbara sticket i låten som börjar en
minut och åtta sekunder in i låten. Låten är inte dålig i övrigt
heller men just det var så coolt och fantastiskt spelat samt
oväntat. Det finns förstås mycket musikaliskt att hämta här på
alla möjliga håll och kanter.
Något jag kanske kan invända mig emot är
den lite mörka produktionen som i och för sig låter likt de
senaste Malmsteen-plattorna. En skarpare ljudbild a ´la
Silhouette för ett par år sedan hade höjt lyssningsvärdet.
Arrangemangen och låtarna samt prestationen är det dock inget
fel på. Därför blir betyget genomgående bra med några toppar.
7 / 10
Peter Dahlberg
|
