Blod svett och öl. Stället svämmar över av det. Framför scenen
är det ett sådant furiöst ös att folk bokstavligen hamnar i
slagsmål med varandra då det slits och knuffas om vartannat.
Inte blir det bättre av att ett gäng drar igång en moshpit eller
att någon, mot regelverket naturligtvis, publiksurfar. Längre
bak har vi det lika svettigt, lika trångt och ölen flödar lika
mycket men något handgemäng brister aldrig ut även om
testosteronet fullkomligt kokar över i hela lokalen.
På scen står australiensiska bandet Airbourne - eller står -
löper omkring är en bättre beskrivning. Framför en vägg av
högtalare springer nämligen bassisten Justin Street och
gitarristerna Joel O’Keeffe och David Roads omkring som skållade
råttor samtidigt som dom headbangar och hoppar om vartannat hela
tiden. Bakom sig har dom Joels bror Ryan som med ett maniskt
driv och hejdlöst tryck levererar ett taktfast trumspel som
känns ända in i märgen på varenda själ i lokalen. Från inledande
”Raise the Flag” till den exstatiska avslutningen med “Too Much,
Too Young, Too Fast” och ”Runnin’ Wild” så är det hela tiden ett
sådant tryck från scenen att det efteråt känns som om ett
godståg rammat in i dig. Aldrig har jag upplevt en så högoktanig
rockkonsert där tempot och intensiteten hela tiden är på max som
denna. Med låtar som ”Born to Kill” och “No Way But the Hard
Way” får dom taket att lyfta och med ”Heartbreaker” och “Diamond
in the Rough” får dom golvet att skälva. Oavsett vilken låt dom
spelar under det åttio minuter långa setet så får dom väggarna
att vibrera och publiken att gå bärsärk.
Airbourne är på bred front på väg att bli något riktigt stort
och det trots att många avskriver dom som ett AC/DC-plagiat.
Helt fel har dom inte men den energi och spelglädje bandet
levererar denna kväll har vi inte upplevt med AC/DC sedan Bon
Scotts glansdagar. Bandet har anammat den australiensiska
pubrocken utan pardon och levererar rå, ohämmad, svängig och
stenhård rock’n’roll. Denna kväll är inget undantag och som ni
förstår är bandet på topp. Joels röst är inte riktigt hundra
denna gång men då han går på kraft och attityd så spelar det
mindre roll. En annan sak är att hans sång ibland dränks i det
övriga ljudet men det och andra sidan var klockrent. Ett av de
bättre rattade ljuden jag hört på en konsert på evigheter.
750 personer jublar, svettas, törstar och blöder ikapp på ett
utsålt Kulturbolaget denna kväll. Bandet tackar för sig och går
av scenen. Själv står jag kvar dyngsur av svett, törstig som få
och lyckligare än på många år. En rock’n’roll-show blir inte
mycket bättre än så här.
