E-Mail

info@artrock.se

 

Konsertrecensioner

 

 

 

 

Ultravox
Berns, Stockholm 28 april 2010
 


 

Först en kraftig känga åt Berns Salonger, som släpper på artister innan utsatt tid. 22:00 står det tydligt på biljetten, men när jag och flickvännen kliver in dryga kvarten tidigare är "Passing Strangers" redan igång och vi har missat...åtminstone "Astradyne", ifall kvällens konsert stämmer överens med Ultravox nya livedubbel. Väldigt irriterande, och det dröjer ett tag innan musiken lyckas övertrumfa besvikelsen. Sålunda går "We Stand Alone", "Mr. X" och den egentligen så betagande "Visions in Blue" förbi i ett halvilsket töcken. 

Men så kommer den übersyntetiska inledningen till "The Thin Wall". När storasyster spisade albumen "Vienna" och "Rage in Eden" i 80-talets barndom blev just "The Thin Wall" en av de låtar som bröt ner elvaårige Daniels principfasthet. Egentligen skulle ju musik spelas på basar och gitarrer, men den tunna väggens enorma suggestioner och jättemärkliga, spöklika melodier krossade allt motstånd. Och i ärlighetens namn är just Midge Ures gitarr ett av låtens mest drivande fundament. 

Denne Midge blir kvällens hjälte nummer ett. Av hans tjusiga dandystil med tunn mustasch återstår inte mycket (han är idag mer lik Paul Schaffer från David Letterman Show), men med en gitarrteknik bättre än igår, en utsökt känsla för sytnhesizerns använding och i synnerhet en av popens absolut mest dramatiska sångröster - uppfriskad av leverantörens skotska accent - är Midge Ure Ultravox helt självklara fokus.

Hjälte nummer två är lika självklart Billy Currie (Warren Cann och Chris Cross hamnar ohjälpligt i skuggan). Den före detta nyromantiksötnosen är än idag söt, dock på ett mer mysfarbror-på-puben-sätt. Curries virvlande klaviaturer smälter hjärtan trots sin semikyla och framför allt när han plockar fram fiolen - ALLRA MEST när han plockar fram fiolen - skänker han Ultravox den extra livsandning vilken alltsedan omskolningen till sytnhpionjärer skänkt bandes dess alldeles särskida plats i populärmusikens historia.

Det är också under utflykterna på violin som jag noterar med vilken självklarhet Ultravox ges plats i ett forum som ArtRock. Kvartetten må ha gjort sig ett namn som synthpoppare, men i realiteten är det intet annat än progrock, symfrock de spelar.

Nog för att denna vid upprepade tillfällen är nog så kommersiellt insmickrande. Ta bara vrålhiten "Dancing with Tears in My Eyes" eller allsångsdängan "Hymn" (inte otippat tolkad som power metal av Edguy), och radiovänligheten är tillgodosedd. Men lyssna på "Still Stood Still", "Sleepwalk" eller "Reap the Wild Wind", och du hör en sällsynt stark förmåga att kombinera det inställsamma med det originella; det vemodigt tralliga med det blippande konstnärliga. Detta blir extra tydligt under "Vienna", bandets brakgenombrott, balladen där Midge Ure lämnar gitarr och synth för att i fullständig inlevelse föra sina lyssnare till musikalisk nirvana. Mer emotionellt än så här blir det väldigt, väldigt sällan. "The Voice" - gruppens bästa låt genom tiderna - blir närapå en antiklimaktisk bonus som sista extranummer.

Det är sagt att denna turné - bandets första sedan 1985 - är en exklusiv engångsföreteelse. Jag hoppas verkligen på en fortsättning, för den briljans med vilken Ultravox levererar sitt ultradramatiska material vill jag inte vara utan för all framtid. Även om nu resan finns förnämligt dokumenterad på albumet "Return to Eden - live at the Roundhouse".

Surheten? Snabbt bortflugen och glömd!

www.ultravox.org.uk

 

Betyg 8/10

Daniel Reichberg