Dryga 55 000 samlas för att se Metallica denna kväll, både tokfans och andra som bara var där för upplevelsen. Skulle tro att många fler nu ställt sig till skaran av det förstnämnda. Vädret som turligt nog visade sin bästa sida gjorde de hela inte direkt sämre. Förbanden gjorde vad dom kunde trots ljudproblem som så ofta på stora arenor. Ljudet direkt dåligt på första giget med Lostprophets, inte mycket bättre blev det när Slipknot äntrade scenen.

Klart förbättrat ljudmässigt blev det dock när Metallica startade med ”Blackened”. En adrenalinkick går genom kroppen och publiken är med på noterna redan från start. ”Fuel” och ”Harvester of sorrow” tar vid, i de två storbildsskärmarna ser man hur bandmedlemmarna bara ler. ”Frantic” här låter det Metallica (tillhör dom som inte gillar produktionen på senaste). Tungt, hårt och bara så bra ”For Whom The Bell Tolls”.

Efter ytterligare låtar kommer vi till en av kvällens körsånger (Ullevi kontra Metallica) ”Creeping Death”. Första delen av konserten avslutas med ”Battery” alla vill ha mer.

Mer får vi med ytterligare tre högpoängare, inte minst i klassiker ”Nothing else matter” där Ullevi sjunger högre en bandet. Nästa sektion börjar med kvällens bästa nummer ”One”, Bomber sprängs som i det värsta krigsfältet, och på bildskärmarna syns bitar från videon med den bombskadade soldaten utan ansikte (med mask). Naturligtvis får vi också höra ”Enter Sandman”. Sista låten för kvällen blir ”Seek and destroy” och nu är man bara så överväldigad.

Känslan av denna så mäktiga konsert lär sitta i ett bra tag framöver.

Setlist:
Blackened
Fuel
Harvest of sorrow
Welcome home (sanitarium)
Frantic
For whom the bell tolls
I disappear
St. Anger
Sad but true
Creeping death
Battery
----------------
Wherever I may roam
Nothing else matters
Master of puppets
----------------
One
Enter Sandman
---------------
Leper messiah
Seek and destroy

(Det hela bandades enligt text på bildskärmarna innan konserten så det lär komma en Dvd från denna turné, vi får hoppas)

Conny Myrberg

Vägen fram till Metallica 30/5-2004

Vägen fram till Metallica den 30 maj har varit lång. Biljettsläppet den tionde december i fjol var startskottet. Tillsammans med en klasskamrat trotsade jag minusgraderna och övernattade utanför Scandinavium i Göteborg. Delvis på grund av att undvika allt tänkbart krångel med telefonväxlar men främst på grund av att ett riktigt fan inte ryggar naturkrafter, efter ett drygt dygn ute i kylan var biljetten säkrad.

Den 28 maj var det återigen dags för sovsäck och liggunderlag. Dock ägde dessa dagar rum under betydligt varmare förhållanden. Två nätter skulle tillbringas utanför Ullevi för att vara försäkrad om en plats vid kravallstängslet. Det gladde mig när jag insåg att med fem till sex man före mig i kön och åtta biljettbås skulle min biljett ryckas i första omgången. Lugnet lade sig. So far, so good. Det är ju självklart omöjligt att inte spekulera kring diverse mardrömsscenarion under resans gång, skulle jag hamna ”för långt bak”?

Men som sagt, allt gick enligt planerna. Punkt två på programmet var att slå ihjäl en hel del tid. I sällskap med ett par gamla vänner blev det givetvis en hel del kortspel och dylikt men också en del umgänge med nyfunna vänner. Alla har vi ju Metallica gemensamt så samtalsämnen finns det alltid.

Varje morgon bar det dessutom av till Shell alternativt Statoil för att inhandla dagens alla tidningar tillsammans med en påse frukost. Vi turades om att betala tidningarna och räknade kallt med att de skulle bidra med ett par timmars underhållning. Måltiderna skedde under acceptabla förhållanden, en hel del pizza och McDonalds men också små guldkorn som en påse kanelgifflar på morgonkvisten.

Media dök upp vid ett flertal tillfällen. Fotografer med kamerorna i högsta hugg började plåta oss väntande och om jag inte missminner mig lyckades jag hitta mig själv på tre bilder, med ryggen till på samtliga, kortspelandes.

Tiden gick snabbare än vad jag räknat med och plötsligt var det söndag morgon. Då började det kittla smått i magen. Nu skulle packningen bort och det började genast bli en smula småstressigt och ett smärre kaos bryter ut när 200 – 300 man flytta sin packning samtidigt. Dock har dessa dagar präglats av ett mycket skickligt kösystem så platserna återficks lyckligtvis.

Förmiddagen bestod annars av en olidlig väntan. Minuterna fullständigt kröp fram och ju mer klockan blev desto nervösare blev jag. Samtidigt som det började soundcheckas inne på Ullevi kände jag konstant på plånboken i framfickan, tog upp den emellanåt och försäkrade mig om att jag hade biljetten med mig. Nu var jag riktigt nervös och intalade mig gång på gång att det kommer gå bra. Drygt klockan 16.40 ropar en Securityvakt att det går fint att börja gå framåt. I raska steg tog jag mig fram till båset och fick biljetten riven på en bråkdel av den sekund. SPRING! Vakterna försökte lugna ner oss och hävdade att vi skulle gå fram till scenen. GÅ?! Är du galen? Jag sprang för allt vad jag är värd.

Efter all denna väntan, plötsligt står jag längst fram. Det är verkligen overkligt. Jag ser till min förtjusning hur det centrala mikrofonstativet står mitt framför näsan på mig och denna plats lyckas jag hålla med undantag från någon meter i sidled under konsertens gång. Vad det gäller förbanden kände jag knappt till Lost Prophets, visste att dem existerade och kanske någon låttitel, men Slipknot var jag som sagt välbekant med. Enligt mig hade Slipknot räckt som förband. De har kapaciteten att dra igång en publik på egen hand.

Monteringen på scen mellan de tre olika banden gick tämligen smärtfritt och mycket kvickt och till sist stannar allt. Videomonitorerna går igång och Ecstasy of Gold dånar ut ur högtalarna. Äntligen. Nu jävlar.

Blackened står först på programmet och vad det gäller setlisten i övrigt är jag mycket nöjd, vi får hoppas på Dyers Eve nästa gång. Till sist skulle jag vilja tillägga att det är fullkomligt jävla osannolikt att ha ögonkontakt med sina idoler och när James ser finurligt leendes rakt in i dina ögon vet du inte vart du ska ta vägen. Släng dig er i väggen Bruce & Co, det står numera METALLICA inristat i Ullevis betong.

Patrik S.