Foto: ArtRock.se(05)

I samband med en vetenskaplig konferens i San Francisco fick jag det oväntade nöjet att bevittna en konsert med den gamle Yes-sångaren Jon Anderson. Det var en spelning i den s k ”Jon Anderson Acoustic Tour” som han genomförde på olika ställen i USA det senaste året.

Som en liten introducerande bakgrund kan man nämna att Jon Anderson har haft några mycket tunga år bakom sig p g a sviktande hälsa. Långa sjukhusinläggningar och tuffa operationer höll nästan på att knäcka honom. Tyvärr knäckte det i alla fall hans fortsatta medverkan i nuvarande Yes. Hans gamla bandkompisar beslöt mot hans vilja att gå vidare utan Jon och har nu skrivit ett nytt skivkontrakt och påbörjat nya turneer. Jon blev alltså helt enkelt petad och ersatt av kanadensaren Benoit David vid micken.

Men efter att ha tillfrisknat så beslöt alltså Jon att börja turnera ensam istället. Och det verkar ha varit ett lyckat drag.

Konserten i San Francisco hölls i den lilla trivsamma Regency Ballroom på Van Ness street. En konsertlokal med plats för ett par tusen åhörare. Salen var helt full – jag lyckades få en av de allra sista biljetterna. Det är uppenbart att Yes är oerhört stora i USA och kanske speciellt i Kalifornien. Massor av Yes-Tshirts kunde skymtas och det var mer eller mindre allsång när de allra kändaste låtarna spelades på konserten. Fick en lång pratstund med en av dessa Yes-freaks bosatt i San Francisco. Han visste allt om bandet, inte bara deras 70-talsera men även vad de gjort i modern tid.

Ja, man skulle kunna tro att Jon Anderson på en sån här konsert valt att botanisera ibland det material som han producerat vid sidan av Yes, bland annat tillsammans med trotjänaren Vangelis. Men icke så – denna konsert blev totalt dominerad av gamla Yes-favoriter. Till publikens stora jubel. Han drog i princip varenda större känd Yes-låt, d v s de låtar där de vokala insatserna dominerar. Och allt detta enbart ackompanjerad av gitarr, dulchimer (ett lite udda stränginstrument) eller piano. Det funkade alldeles utmärkt men kanske lite mindre lyckat i nummer som ”Roundabout” eller ”Owner of a lonely heart”. De sistnämnda numren bygger ju väldigt mycket på den instrumentala uppbackningen med främst elgitarr och bas så det förklarar att det kändes lite ”fattigt”. Men jag antar att han kände sig tvungen att köra dessa låtar som ju är mer eller mindre gigantiska landmärken i Yes-territoriet.

Allra bäst funkade ”Wond’rous stories” från “Going for the One”-plattan. Här gjorde han en helt underbar tolkning med en röst som faktiskt lät bättre än någonsin. Magiskt! Stående ovationer! Nästan lika bra gick nummer som ”Yours is no disgrace”, avslutningen på Relayer-plattan (”Soon, oh soon ……”), ”Starship trooper”, ”And you and I”, ”Nous sommes du soleil” och ”Your move”. Den sistnämnda förvandlande han på slutet till en mäktigt allsångsliknande hyllning till John Lennon (”Give peace a chance” invävt i kanon i melodislingan). Mäktigt!

Under spelningen fick vi se vilsamma animationer på en skärm i bakgrunden. Mycket natur- och rymdtema, precis som vi är vana vid från Yes-plattorna. Ganska mycket Roger Dean känsla. Det var också mycket indisk symbolism och matematiska fraktaler. Jons budskap i låtarna är ju också väldigt positivt och sympatiskt (men kanske på gränsen till flummigt). På något sätt liknar han vår egen kärlekspredikant Di Leva textmässigt (medan det i övrigt verkligen inte finns mycket likheter). Överhuvudtaget gav han ett väldigt sympatiskt intryck.

Publiksnacket klarade han galant – det märks att han är proffs här. Flera rätt roliga anekdoter drogs. Bland annat om första gången han träffade bohemen Vangelis i Paris. Han möttes i dörren av en man klädd i en vit fotsid kaftan och med pilbåge i handen och ett pilkoger hängande vid höften. Strax efter att ha kommit in i huset så avfyrade Vangelis en pil rakt igenom ett av husets fönster! Jon sa till honom ”Är du inte klok – du kan ju döda någon ute på gatan!”. Vangelis svarade ”No problem – you know, I am a greek!”. (Undrar om den mannen egentligen var vid sina sinnens fulla bruk vid det tillfället!). Till saken hör att deras första plattor ihop i princip blev ekonomiska katastrofer men det räddade Jon Anderson med ett Alexanderhugg genom att skriva monsterhiten ”I’ll find my way home” och så var de tillbaka på banan igen.

Foto: ArtRock.se(05)

En annan kul historia kom från tidigt 60-tal före Yes-eran då Jon och hans bror Toni turnerade på egen hand. En dag då det var på väg hem på motorvägen så låg det en stor låda på vägen. Uppenbarligen hade någon lastbil tappat den. De tittade på varandra och snart började tankarna gå om vad det kunde vara för dyrbarheter i lådan. De beslöt snabbt att stanna och hiva in lådan i bilen och sen köra vidare. När de kommit hem skyndade de att med darrande fingrar slita upp kartongen. Den innehöll – tusen par kalsonger i storlek XXL!! Snacka om antiklimax!

Till sist, han berättade även att han hade fallit från en stege när han försökt hänga upp juldekorationer på huset. Han bröt i princip ryggen (eller i alla fall närapå) och fördes i ilfart med ambulans till sjukhuset. När han låg där på britsen i ambulansen sa plötsligt en av ambulansmännen ”But – I recognise you. You must be Jon Anderson! Could you please give me an autograph?”. Så Jon skrev en autograf till mannen trots att han låg i svåra plågor. Det gör ont att vara kändis.

Jon spelade även några nya låtar, bland annat en låt om honom och hans bror Toni. Om jag minns rätt var det här något han hade knåpat ihop med hjälp av sin Dulchimer under sina sjukhusbesök. Jag fick faktiskt lite vibbar av irländsk folkmusik blandat med svenska polskor. Det lät överhuvudtaget väldigt bra.

Det var också väldigt roligt att höra honom beskriva hur han upplevde utvecklingen av Yes musik och den gyllene 70-talseran av symfonisk rock. Från the Yes Album så menade han att det bara blev bättre och bättre fram tills bandets absoluta topp-album: ”Going for the One” (eller snarare låten ”Awaken” på detta album). Det stämmer absolut även med min egen uppfattning. ”Going for the one” är min mest sönderspelade Yes-platta. Jag kommer också ihåg den magiska spelningen av ”Awaken” under konserten i Göteborg i november 1977. Ett otroligt starkt minne.

Även den här konserten blir ett otroligt starkt minne att bära med sig. Drygt två timmar med denne fenomenale sångare gav stora ovationer bland publiken och man vandrade därifrån alldeles upprymd. Jag måste säga att Jons kompisar i nuvarande Yes förmodligen har gjort bort sig rejält. För mig är Yes för alltid förknippad med Jon Andersons speciella röst. Så, var snäll och ta tillbaka Jon i bandet igen! Han sjunger bättre än någonsin.

Karl–Göran Karlsson