E-Mail

info@artrock.se

 

Konsertrecensioner

 

 

 

 

Paul McCartney

Globen Stockholm, 10 december 2011
Text och bild:Daniel Reichberg

 

Alltså herregud, vilken sångare. Nästan tre timmar av sång, sång och åter sång, och Paul McCartney ligger på topp hela tiden. Som kamrat Viktor noterar, tar extremlegendaren inte ens en mun vatten emellanåt. Han sjunger oförtrutet vidare, många av låtarna inte alldeles lättsjungna, och efter två och en halv timme, då vilka andra stämband som helst skulle kippa efter andan, DÅ drar han igång "Helter Skelter"!  

Alltså herregud, vilken skattkista. Jag behöver naturligtvis inte informera er, kära läsare, vad den här mannen åstadkommit sedan han stötte ihop med John Lennon i Woolton Village 1957. Men en konsert som brakar fram i "Magical Mystery Tour", avslutas i "The End" och däremellan ger oss "All My Loving", "Jet", "Got to Get you into My Life", "Band on the Run", "A Day in the Life", "Something", "Let it Be", "Live And Let Die", "Hey Jude", "Day Tripper", "Yesterday" och cirka tjugofem låtar till....ja, man blir nästan full i skratt i ren, skir vördnad. Plussa på med ett ettrigt band som verkligen tycks älska varje sekund. 

Alltså herregud, vilka överraskningar. Det hade man väl aldrig trott att så obskyra Wings-pärlor som "Mrs Vanderbilt" eller "Nineteen-Hundred and Eighty-five" skulle rensas fram ur gömmorna. Eller ännu mer chockerande - Beatlesnummer som "The Night Before", "I'm Looking Through You" och första extranumret "The Word", stiligt hopsatt med ett "All You Need is Love"-postludium. Fantastiskt att våga utmana med det oväntade och i samma slag ta sig an polarn Johns material.

Alltså herregud, vilka lama klagomål jag har. Jag hade ju hoppats på inledningen "Rock Show"/"Venus and Mars" som förekommit på sina håll, men den gick om intet. Känner jag mig djupt besviken? Gissa en halv gång. Välkomsthälsningen "Roll up for the magical mystery tour, step right this way" och avskedet "and in the end the love you take is equal to the love you make"...nä, just det!

Alltså herregud, vilken scenpersonlighet. Vi fattar naturligtvis att Paul säger ungefär samma saker på ungefär samma ställen vid ungefär samtliga konserter. Ändå verkar han mena precis vartenda ord; lattjandet med anteckande svenskafraser fyller honom med en barnslig spjuvermentalitet, gång på gång.

Alltså herregud, vilka biljettpriser. Femtonhundra spänn för en bra plåt! Dessa perversiteter kan jag inte försvara för vare sig plånbok eller familj, så istället sitter jag på b-läktaren halvvägs upp i taket och vet ni vad? Det funkar skitbra det med, för Paul McCartney är en av de få som kan greppa en jättekula som Globen i sitt grepp. Filmdukarna hjälper naturligtvis till, och så plötsligt känns det som vi alla sitter på a-parkett.  

Alltså herregud - "see you next time"? Ja, faktiskt. Nästa år fyller Paul McCartney 70, men med den här energin och fräschören ser jag det som helt självklart att han kommer igen. Då med nosen förhoppningsvis ännu djupare i begravd i lådor och garderober.

 

Daniel Reichberg