E-Mail

info@artrock.se

 

Konsertrecensioner

 

 

 

 

Gazpacho

Den Bosch, Holland, 30 mars 2012

 
Text & bild Karl-Göran Karlsson

 

I samband med en tjänsteresa nyligen till Utrecht, Holland, öppnade sig möjligheten att bevista en konsert av ett av mina favoritband, norska Gazpacho. De spelade nämligen samtidigt i den närbelägna staden Den Bosch (egentligen Hertogenbosch) som ligger cirka 40 km söder om Utrecht. Spelningen ägde rum fredagen 30 mars 2012 på Willem II Poppodium Arena – en alldeles utmärkt rockscen i en ombyggd fabrikslokal. Lokalen påminner om Musikens Hus i Göteborg men den är något större och mycket bättre disponerad med terrasserade sektioner som gjorde att alla i publiken såg och hörde perfekt. Anmärkningsvärt var att samtidigt med denna konsert spelade ett annat känt progband – Threshold – på en annan scen i staden. Uppenbarligen är intresset högt för denna sorts musik i staden (Holland är ju ett riktigt prog-näste).

Den tämligen lilla lokalen var näst intill fullsatt (kanske cirka 1000 personer) och till min glädje märkte jag att det var gott om ungdomar i publiken. Kanske ännu mer remarkabelt var den ovanligt stora andelen kvinnor och de flesta av dem verkade vara ”Die hard” Gazpacho-fans. Kul att se i en musikgenre som länge fått dras med stämpeln att bara attrahera män eller killar. Inte helt oväntat fanns också många Marillion-fans i lokalen eftersom Gazpacho tidigare spelat som förband för Marillion. Holland och Marillion är ju lite speciellt med tanke på den årligt återkommande helgen med s k ”Marillion konvention”.

Redan vid entren blev man bjuden på Gazpacho. Ja, alltså, maträtten Gazpacho som ju är en kall spansk tomatsoppa. En kul detalj, tyckte jag. För övrigt kan nämnas att namnet på bandet annars är taget från en tidigare berömd Marillion-låt från Fish-eran.

Väntan på konsertens början var väldigt uthärdlig då en mängd klassiker från progrock-band spelades upp i högtalarna. Vi fick oss till livs mängder med hits från Big Big Train, Porcupine Tree, RPWL, Arena och IQ. Med andra ord en helt perfekt uppvärmning med en öl i handen.

Så äntrade då äntligen Jan-Henric Ohme och de andra i Gazpacho scenen. Som brukligt är så körde man först låtar från nya CDn ”March of Ghosts”. Här hade man valt att köra alla fyra delarna i sviten ”Hell freezes over”, trots att de inte ligger tillsammans på plattan. Särskilt jubel blev det efter ”Part II” som jag i min senaste recension på Artrock.se också utnämnde till plattans starkaste spår. Alltså, en mycket lyckad inledning och sen fortsatte det i ungefär samma stil hela konserten. Man övergick rätt snabbt att spela låtar från tidigare produktion och närmast i tur blev låtar från ”Tick Tock”-plattan. En alldeles utmärkt version av ”The Walk” framfördes till nytt jubel. Därefter spelades flera fina låtar från ”Missa Atropos” och sen återgick man till senaste albumet och spelade några låtar till, bland annat den fina ”Black Lily” till vilket bandet även spelat in en video nyligen. Efter detta blev det sen dags för den stora live-favoritlåten (enligt mig) ”Dream of stone” från ”Night”-plattan. Det är svårt att beskriva men denna oerhört långa låt (mer än 20 minuter) bygger upp en otrolig intensitet och spänning allteftersom den flyter på. Till slut var publikhavet bara en gungande kokande gryta när gitarristen lade in lite extra krut i slutpartiet på låten. En otrolig upplevelse att få vara med om och onekligen höjdpunkten på konserten. Man märker också att det här är något av en favoritlåt för bandet att spela. En lika entusiastisk version finns med på senaste live-plattan ”London”. Efter detta spelades ytterligare en låt från ”Night”, nämligen den fina ”Upside down” och allra sist på ordinarie tid spelades den underbara ”Winter is never” från ”’Tick Tock”. Deras version här var utomordentligt fin och rent av bättre än på ”London”.

Stort jubel naturligtvis och självklart blev de inkallade för ytterligare två extranummer. Dessa blev ”Splendid isolation” från ”Missa Atropos” och titellåten ”Bravo” från en av de tidigare Gazpacho-plattorna. Extranumren spelades under rätt avspända förhållanden (de riktiga höjdarlåtarna hade spelats tidigare) men det var uppenbart att bandet trivdes bra med denna avslutning. När violinisten sen allra sist drog igång ett vilt dansant parti med närmast irländsk folkmusik så kändes det som den perfekta avslutningen.

Det är lätt att bli imponerad av detta band som numera ger ett otroligt professionellt intryck på scenen. Det här uppenbarligen hänt mycket sen de spelade på Slottsskogenfestivalen för några år sedan. De spelar väldigt tajt tillsammans och alla bidrar väsentligt till helheten. Men visst märker man att det finns ett ledarskap i sångaren Jan-Henrik Ohme (märkligt lik legenden Manfred Mann i stilen) när han likt en dirigent då och då manade på sina kollegor. Han sjöng helt klanderfritt och verkade trivas bra på scenen. Det enda som störde var när han mitt i en låt fick syn på en i publiken som filmade tillställningen. Det gjorde honom vansinnig och syndaren fick helt sonika schasas ut från lokalen för att fortsättning skulle ske. Tråkigt att sånt skall behöva hända men visst förstår man reaktionen.

Men den som imponerade mest och den som jag tror trivdes allra bäst på scenen var violinisten (som även spelade mandolin och elektrisk gitarr) Mikael Krömer. Hans solopartier på violin i avbrottspartierna på låtarna ”Dream of stone” och ”Upside down” var helt magnifika och visar hur mycket klassiskt skolad han är. En otroligt duktig musiker som utan tvivel skulle kunna göra karriär som klassisk musiker. Men jag är mycket glad att han på det här sättet tillför denna extra kvalitet till Gazpacho. Sen måste man återigen påminna om den sanslöst fina irländska folkmusikpartiet allra sist på extranumret. Vilken spelglädje och känsla han förmedlade! Man är tacksam för att få vara med om liknade.

Det är bara att önska bandet lycka till och man kan konstatera att de snart spelar lika bra som sina förebilder Marillion. Själv tycker jag rent av de i nuläget är bättre (!) men det kanske tar tid innan rockpubliken inser det (om det någonsin sker). I vilket fall, Marillion-fans eller inte, ge Gazpacho en chans och upptäck dessa fantastiska norrmän!  

 

(På bifogade bilder syns Mikael Krömer till vänster, Jan-Henrik Ohme i mitten och Jon-Arne Vilbo till höger)

 

Setlist:

Monument
Hell Freezes Over I
Hell Freezes Over II
Hell Freezes Over III
Hell Freezes Over IV
The Walk, Part 1
The Walk, Part 2
Mass for Atropos II
Defense Mechanism
Vera
What Did I Do?
Golem
Black Lily
Dream of Stone
Chequered Light Buildings
Upside Down
Winter Is Never

Encore:
Splendid Isolation
Bravo
 

Karl-Göran Karlsson