|
Så var det då dags
att återigen styra skutan ner mot Norje och Blekinge för ännu en
upplaga av Sweden Rock Festival. Jag besökte aldrig festivalen
förra året så suget att åka ner var oerhört stort. Line-upen såg
riktigt stark ut för min egen del och även om jag inte jublade
över huvudbanden så jag var taggat till tusen. Tältet slogs
snabbt upp under tisdagen, natten flöt på i sedvanlig blöt stil
(och nu pratar vi inte om regn) och så var onsdagen då äntligen
här. Då ingenting lockade mig i konsertväg förrän senare på
kvällen så fanns det gott om tid att ladda upp inför vad som
komma skall…
Onsdag: Rockfestivalen inleder stenhårt!
Att Sweden Rock Festival inte är blyga för att boka hårda
metalband vet vi men att första dagen skulle smälla till och
blir stenhård hade jag inte räknat med. Det fanns i och för sig
snällare band än de jag siktat in mig på som tillexempel Sabaton
(oerhört trista), H.E.A.T. (mesiga) och Edguy (urvattnade) som
spelade men för mig var det en deathmetaldubbelmacka som gällde!
Att inleda festivalen med Fear Factory var inte min
ursprungliga idé men suget efter livemusik blev helt enkelt för
stort. En annan anledning till att inte se bandet var att de
gånger jag har beskådat dessa industrimetallveteraner tidigare
så har det varit ganska uselt. Men då gruppen tillhör ett av de
band som jag flitigt spisade på nittiotalet så måste man ju ge
dom ytterligare en chans eller? Det skulle jag inte ha gjort. Av
det band som jag dyrkade för femton år sedan så återfinns nu
endast sångaren Burton C Bell och gitarristen Dino Cazares i
uppställningen. Nytillskotten i bassisten Matt DeVries och
trummisen Mike Heller är förstås väldigt kompetenta musiker men
den komponent (läs Christian Olde Wolbers och Raymond Herrera)
som gjorde gruppen till ett av de mest väloljade banden inom
genren går inte att ersätta. Men det är inte det musikaliska det
är fel på denna kalla sommarkväll. Nej det är viss del det
katastrofalt dåliga ljudet som gör att de triggade trummorna
dränker i princip allt annat som skall komma fram ur ljudbilden.
Sen har vi den största delen och det är herr Bells sång. Hans
avgrundsgrowlande har alltid imponerat på mig och han är inte
mycket sämre på det idag. Men när det kommer till att framföra
den renklingande sången live så har rösten alltid spruckit för
honom och så även denna gång. Det låter rent ut sagt bedrövligt,
ja till och med sämre än vad jag har hört vid tidigare
tillfällen. Det tillsammans med det dåliga ljudet, ett ganska
trist framträdande och en sval publik gjorde min första Sweden
Rock-konsert för detta år till en besvikelse. Det hjälpte inte
att jag fick höra grymma låtar som ”Martyr”, ”Demanufacture” och
”Self Bias Resistor” utan det var bara att konstatera att Fear
Factory gör sig bättre på skivan än på scen.
I väntan på nästa konsert så stegade vi förbi
Rockklassikerscenen och Bourbon Boys spelning på den
samma. Bandet består tydligen av medlemmar från bland annat
Raubtier, vilket är ett band med klar buskisstämpel enligt mig,
och detta var inte mycket bättre. I två låtar stod jag ut med
deras punkrockosande country innan jag gav upp. Konceptet är
säkert underhållande men utförandet kändes aningen tunt det
lilla jag såg så jag gav upp ganska snabbt…
För två år sedan släppte Trollhättans stolthet The Crown
den mästerliga comebackplattan “Doomsday King” och samma sommar
bjöd dom på ett stabilt gig på Getaway Rock Festival i Gävle. Då
var det Jonas Stålhammar som skötte den vokala biten, med den
äran, men denna kväll fick vi fans återigen se bandet på det
sätt som vi vill se dom. Det är med originalsångaren Johan
Lindstrand som än en gång gjort comeback i bandet. Mäster
Lindstrand tillhör den absoluta eliten när det kommer till att
vråla aggressiv dödsmetall och The Crown ligger lika långt fram
med sin musik. Bandet spar inte på krutet när dom tar Sweden
Stage i besittning utan blåser på med fulla spjäll direkt. Med
fart, precision och självsäkerhet levererar dom den ena
thrashosande death metal-mackan efter den andra med självklara
hits som ”Executioner (Slayer of the Light)”, ”Back From the
Grave” och ”Under the Whip” som cementerar spelningens
inledning. Det är våldsamt och testosteronstint så det förslår
och när vi äntligen kan sansa oss med lite tungt gung i ”The
Tempter and the Bible Black” så är det bara lugnet före stormen.
”1999-Revolution 666” exploderar ut över den pinsamt lilla
publikskaran som står framför scenen och ”Total Satan” jämnar
oss med marken därefter. När man tror att bandet inte kan mangla
på i ett högre tempo så avslutar dom hela kalaset med
”Zombiefied” och hade jag haft hår på huvudet så hade det
förmodligen stått rakt bakåt. Efteråt är jag lyriskt och anser
att hela situationen är smått pinsam för The Crown har precis
kört över hela festivalens startfält utan att dom andra ens haft
en chans att spela ännu. Hur skall någon kunna toppa detta?
Ja det tog inte mer än femton minuter efter The Crown så kom
nästa band som visade vart skåpet skall stå. Lilla Zeppelin
Stage visade sig vara perfekt för Sveriges, ja världens, bästa
death metal-band att våldsföra sig på. Entombed är i
toppform och mästergastaren LG Petrov är på ett kungligt humör
där han lufsar runt på scenen och vrålar fram sina verbala
elakheter. Bandet hamrar fram den ena dödsklassikern efter den
andra och det är ett löjligt tungt riffsväng vi bjuds på. ”Like
this with the Devil”, ”Living Dead”, ”When in Sodom” och ”Eye
For an Eye” och, ja, listan över helt suveräna låtar som spelas
kan göras lång men det viktigaste är att bandet verkligen är på
hugget och LG Petrov verkar vara mindre förfriskad än vanligt.
Själv står jag nästan som i trans inledningsvis innan jag får
grepp om mig själv och går helt bananas med luftgitarren,
frestar på nackmusklerna med våldsam headbanging och förstör
rösten för resten av helgen med grovt allsångsgrowl. Jag
fullständigt älskar det här bandet och när dom som denna
kväll/natt levererar vad som kan vara det bästa jag har sett dom
prestera ja då är det inte så konstigt att förstå den kärleken.
Till och med min kamrat som mest gillar snällare rock tycker,
efter det att ”Out of Hand” fått avsluta konserten, att det var
grymt bra och det säger det mesta om vilken nivå denna konsert
låg på. Om The Crown krossade allt i sin väg tidigare på kvällen
så pulvriserade Entombed med sin uppvisning sina landsmän från
Trollhättan. Detta var kort och gott en klassisk spelning av ett
klassiskt band.
Fear Factory 4/10
The Crown 9/10
Entombed 10/10
Torsdag: Rock, rock och åter rock…och så lite svartmetall.
Andra festivaldagen var på förhand den tuffaste fysiskt sett
till schemat. Hade jag sett allt jag velat se så hade jag inte
haft mer än femton minuter mellan varje band från första till
sista band. Så blev det inte, det hade inte gått, men hela dagen
gick i rocken tecken och trots ett antal krockar i schemat så
han jag med att se ett ansenligt antal band…
Egentligen skall Imperial State Electrics musik
avnjutas på en trång och svettig rockklubb, musiken är som skapt
för den omgivningen. Tar man då bort det elementet och placerar
bandet på festivalens näst största scen mitt på dagen, ja då
försvinner en del av behållningen helt klart. Men det tar inte
från bandet att dom gör en kanonspelning ändå! Nicke Anderssons
gäng, dagen till ära förstärkta med Robert Pehrsson
(Dundertåget), levererar stilsäker och supersvängig poppig
rock’n’roll samtidigt som de regntyngda molnen spricker upp och
släpper igenom solen. Moderna klassiker som “Sheltered in the
Sand”, “A Holiday from My Vacation” och “Throwing Stones”
blandas snyggt upp med covers som ”Leave My Kitten Alone”
(Little Willie John), ”The Rocker” (Thin Lizzy) och ”Take Me”
(Kiss) för att inte tala om den nya låten ”Rock Science”. Vi
bjuds även på gästsång av Amir Chamdin från Infinite Mass, ett
extra trumset så Nicke kan få trumma lite han också och allt som
allt så var detta ett oerhört trevligt gig som gjorde mig glad
och tinade upp min frusna själ från nattens vinterkyla. Imperial
State Electric kan vara det bästa svenska rockbandet på skiva
just nu och på scen är dom inte långt efter. Det bevisar dom
denna dag om inte annat.
Vi dröjde oss kvar en aning för att se vad 10CC kunde
tänkas bjuda på. Personligen har jag aldrig lyssnat på bandet
speciellt aktivt men jag vet ju att det känns aningen för
poppigt för Sweden Rock. Tydligen skulle bandet spelas sitt
”hårdaste set någonsin” men de två första låtarna bjöd på någon
form av snäll gammal poprock utan varken klös eller bett. Jag
konstaterade ganska fort varför jag inte brytt mig om bandet
tidigare och tog istället tillfället i akt att ladda batterierna
inför nästa konsert…
Det var ett tag sedan jag såg den karismatiske kanadicken nu
men det visar sig ganska snart att Danko Jones och hans
band är sig likt. Få band lyckas pumpa fram en så högoktanig
rock som denna energiska trio gör och det är live som denna
musik skall avnjutas. Man kan orera i evigheter om riffkalas som
”Sticky Situation” och ”Forget My Name” eller
allsångsvänligheten i ”First Date” eller ”Had Enough”. Men det
spelar liksom ingen roll vad bandet spelar så länge Danko
frustar lyriken i mikrofonen så fradgan flödar samtidigt som han
hamrar fram riffen så är vi hur nöjda som helst. Vi får heller
inte glömma nye trummisen Atom Willard som visar upp ett yvigt
och fills-fyllt spel och basisten John Calabrese vars basgångar
är lika viktiga för musiken som Dankos riffande. Tyvärr tillåter
inte det sunkiga ljudet att Calabreses melodier kommer fram till
oss i publiken. Annars är det som vanligt på ett Danko-gig. Det
är allsång så gott som hela tiden, det är ett kaxigt och
underhållande mellansnack och det är Dankos sedvanliga hyllande
till fallna hjältar så som Ronnie James Dio, Cliff Burton och så
vidare. Jag står bara och småmyser i solen och tar in alltihopa
för även om det mesta är sig likt med Danko Jones så är det
precis så här jag vill ha dom – ösiga, svängiga och på en nivå
som bara Danko med mannar kan nå.
Det har pratats mycket om Los Angeles-bandet Rival Sons
och jag har köpt skivorna men jag har aldrig riktigt greppat
varför dom har blivit så uppskrivna som dom har blivit. Det
skall erkännas att jag inte har gett skivorna den uppmärksamhet
som dom förmodligen förtjänar men ändå, hade dom tilltalat mig
så hade jag förmodligen spisat dom oftare eller? Hur som helst
så är bandets spelning på Zeppelin Stage ett måste om man skall
lita på mina vänner och jag kan bara konstatera att det är live
som musik skall upplevas för att helheten skall falla på plats.
Bandet spar inte på krutet utan sparkar igång direkt med ”Gypsy
Heart” samt den grymt bra ”Burn Down Los Angeles” och den stora
publiken är med på noterna direkt. Det är inte konstigt att
bandets Led Zeppelin-dränkta och The Black Crowes-kryddade
rock’n’roll går hem i stugorna för om det är något som det
alltid finns plats för så är det ytterligare ett band som
förvaltar Led Zeppelins arv på ett smakfullt sätt. På scen kan
dock bandet tacka sångaren Jay Buchanan för att inte publiken
blir uttråkade och går vidare. Han har en oerhörd scennärvaro
och en suverän publikkontakt medan övriga i bandet mest ser
obekväma ut och försöker hitta sin plats på scenen. Spela kan
dom dock göra men lite mer kroppslig inlevelse hade inte skadat.
Men det kanske kommer med åren för Rival Sons är fortfarande ett
ungt band och kan dom fortsätta på samma utstakade stig och
samtidigt hitta en liten egen identitet så dröjer det nog inte
länge till innan de större festivalscenerna behövs för att kunna
svälja en till synes stadigt ökande fanskara.
Los Angeles-baserade band var i år tydligen det hetaste att
se enligt mina vänner så jag fick snällt ta rygg och inställa
mig framför Rock Stage för att beskåda spektaklet som fått
namnet Steel Panther. För det är precis vad det är – ett
spektakel. Att hela konceptet Steel Panther är baserat på humor
och parodi var jag väl införstådd med men på skiva har dom mest
känts som vilket underlivshumorband som helst. Jag var alltså
tvungen att se dom live för att förstå vad alla tycker är så
underhållande – och underhållande är det – till en början i alla
fall. Hela sleaze- och glamscenen är ju humor i sig och när man
som Steel Panther överdriver det, inte bara ett utan flera varv
för mycket, ja då blir det än mer underhållande. Gitarristen
juckar konstant med underlivet och plutar med munnen, den
androgyne bassisten bryr sig mer om sitt utseende än att spela
och sångaren sjunger om sex, tjejer och droger som om det vore
de mest självklara ingredienserna i livet. Lägg där till
scenklädsel som är tight, avslöjande, gräll och minimal så har
ni förmodligen hela paketet klart för er. Tillsammans sjunger
dom om feta tjejer, asiatiska horor, Tiger Woods och att festa
hela dagen och lägra tjejer hela natten. Klichéerna står alltså
som spön i backen och när dom i slutet på konserten tar upp ett
gäng tjejer på scenen som dom tvingar till att visa brösten ja
då är stereotypen av ”manlig” hårdrock total. Men det är, som
jag konstaterade tidigare menat, som en humorakt detta och det
är precis vad vi får. Det skrattas gott åt de banala texterna,
de överdriva poserna och mellansnacket som håller sig under
bältet. Men det jag tror många missar, och det som gör att det
faktiskt blir så underhållande som det blir, är att det är
fantastiska musiker som vi får ta del av. Många vet nog inte att
det är ett gäng superduktiga musiklärare som står och fånar sig
på scenen. Musicerandet är oklanderligt och sången är
förmodligen en av de bättre som den ”riktiga” sleasze-scenen
någonsin har skådat. Hur som helst så är Steel Panther väldigt
underhållande till en början och ju mer vi matas med det desto
mindre roligt blir det. Det är roligt för stunden alltså och har
man sett det en gång så behöver man förmodligen inte se det en
gång till.
Så var det då dags för Graveyard och sist jag såg
detta hyllade band live så hade dom precis släppt den än mer
hyllade andra skivan ”Hisingen Blues” och jag slogs då av hur
mycket mer rakare och hårdare bandet hade blivit. Jag saknade en
del av det flythändiga jammandet och upptäckarglädjen som jag
lärt älska så med bandet. Dom var fortfarande grymt bra
naturligtvis men det kändes inte riktigt som samma band. Så mina
förväntningar på Graveyards spelningen på Zeppelin Stage denna
kväll var inte speciellt högt ställda. Döm om min förvåning när
dom inleder i sansat mak med ”The Siren” och blandar sedan och
ger hela konserten så som jag vill att dom skall göra. Hård, rak
och högoktanig sjuttiotalsrock blandas med utsvävande jam,
stiliga taktbyten och psykedeliska partier och man kan inte låta
bli utan att bli imponerad av vilket dynamiskt gäng dessa
grabbar har blivit. Publiken må gå igång bäst på låtar som
tillexempel ”Ain’t Fit to Live Here” och tappa lite intresse när
jammen sätter igång men då har dom inte fattat grejen med bandet
och dess musik. Jag stortrivs i alla fall i gröngräset när jag
både njuter av bandets sköna musik och kvällssolens sista
strålar. Att ljudet från Festival Stage och Mastodons urtråkiga
musik ibland slår igenom och förstör helhetsupplevelsen rör mig
inte i ryggen för man blir smått hypnotiserad av Graveyards
framträdande ändå. Ett betyg så gott som något.
Banden som mina vänner tydligt påtalade för mig att jag var
tvungen att se var fler än vanligt detta år och när svenska
Vulkan skulle spela upp på Rockklassikers scen så var det
bara att hänga på. Bandet beskriver själva sin musik som ”prock”
vilket tydligen skall vara en progressiv blandning av rock,
metal samt pop och jag måste faktiskt medge att dom kommer
ganska nära. Det låter lite som om Radiohead skulle få ett
spastiskt spacerocknervsammanbrott för det är ömsom smäktande
vackert för att i ett ögonblick gå över i ett intrikat inferno
som jag inte får grepp om. Grabbarna är duktiga på att spela,
det går inte att ta ifrån dom, men jag har svårt för musik som
jag inte kan hitta en röd tråd eller någon form av melodi i så
Vulkan var inget för mig helt klart. Fast det var ganska
underhållande att titta på så helt bortkastad var inte tiden
trots allt.
Om mina vänner tjatat på mig att se olika band under
festivalen så var det nu min tur att tjata på dom. Jag hade inte
hört mycket med dalagrabbarna i Mother of God tidigare
men det lilla jag hört lät mycket lovande. Det visade sig att
mitt goda musiköra än en gång hade rätt för bandet imponerade
stort på mig när dom röjde loss på rockklassikerscenen. Med ena
foten i sjuttiotalets rockmylla och den andra i tvåtusentalets
stonerdimma så får dom det att kränga ordentligt om gitarriffen
och över hela härligheten vilar ett mystiskt skimmer. Tänk Kyuss
möter Black Sabbath så kommer ni ganska nära. Bandet visade sig
även ha en fartfylld inställning på scenen vilket även höjde det
positiva intrycket. Kan dom bara snickra ihop lite mer låtar med
starka melodier och refränger så blir Mother of God en rockkraft
att räkna med i framtiden.
Ett av de band jag sett fram mest mot att se var de
återförenade grungekungaran i Soundgarden med en av
rockens bästa sångare vid micken i form av Chris Cornell. Bandet
hade dock aldrig varit några stora favoriter hos mig så
förmodligen var det chansen att än en gång få se just Cornell
som drog mest. Hur som helst så hade en lång och krävande dag
tagit ut sin rätt på fötter och rygg så när väl Soundgarden går
upp på Festival Stage och inledde med ”Searching with My Good
Eye Closed” så var det med dämpad entusiasm jag följde
spektaklet. Energin kom åter lite när dom redan som andra låt
spelade upp ”Spoonman” och snabbt efter det rev av både ”Let Me
Drown” och ”Outshined” men det räckte inte. Jag var slut som
människa. Till tonerna av ”Flower” vänder jag och min kamrat
våra steg tillbaka till tältet och en välbehövlig vila…
…vi stannade dock till en snabbis vid Zeppelin Stage och
spanade in Dark Funeral några låtar när dom levererade
sin satansmässa. Det gick fort, det var elakt och Lord Ahriman
var en precis så ond uppenbarelse som han skall vara. Men hade
jag inte ork att stå och lyssna på grunge hur skulle jag då
finna energi till att beskåda våldsam black metal? Så efter den
mästerliga ”666 Voices Inside” bar det så äntligen av till
tältet och vila. Dark Funeral var bra dock, jävligt bra, så det
är trist som fasen att jag inte orkade se hela föreställningen.
Imperial State Electric 8/10
Danko Jones 8/10
Rival Sons 7/10
Steel Panther 6/10
Graveyard 7/10
Vulkan 5/10
Mother of God 7/10
Fredag: Oväntad svag dag i regnet.
Tredje dagen såg på förhand oerhört intressant ut med flera
stabila rockband men riktigt trist väder gjorde att det blev
aningen segt istället. Michael Schenker spelade i ösregn vilket
tog ner humöret på i alla fall mig och Blue Öyster Cult fick
spela i ett skyfall och då gav jag upp. Dessutom krockade dessa
två band helt eller delvis med Gamma Ray och Tygers of Pan Tang
vilket också sved en aning att missa. Men ändå, man kan inte få
allt, och regnet upphörde ju så det var ju positivt i alla fall…
Fredagen inleddes i ett öltält då regnet som sagt hängde i
luften och därifrån kunde vi beskåda Mike Portnoys nya band
Adrenaline Mob på Festvial Stages storbildsskärm. Ljudet
gick fram ganska bra också så det var helt okay backgrundsmusik
vi fick. Bandets debut tilltalade mig dock föga förutom låten
”Undaunted” som är helt okay men behöver vi verkligen ett band
till som låter som en mix mellan Black Label Society och
Disturbed? Den låten och covern på Black Sabbaths ”The Mob Rules”,
som bandet avslutade med, lät dock riktigt bra men fan vore väl
annars med en sångare som Russell Allen vid rodret? Jag kan dock
inte skaka av mig tanken under spelningens gång att det känns
som att Allen försakar sin talang i ett band som detta. Nåväl,
det var inte så konstigt att regnet började falla för den delen
heller…
Regnet kom på allvar när brittiska Black Spiders klev
upp på Zeppelin Stage men det hindrade dom inte från att försöka
spela skiten ur allt och alla. I programbladet står det att dom
är som en blandning mellan AC/DC och Turbonegro och det är nog
inte helt galet för det är riffigt, refrängstarkt, kaxigt och
uppkäftigt. Jag skulle även vilja påstå att diverse ökendiggande
stonerband samt Motörhead ingår på grabbarnas gemensamma
blandskivor på turnéerna också. Vad jag dock inte förstår är att
om man nu vill bjuda på en intensiv och knäckande rockshow,
precis som musiken bjuder in till, varför tar man då en evighet
på sig mellan låtarna för? Visst har gitarristen och sångaren
Pete Spiby ett rätt så kaxigt och underhållande mellansnack men
ibland är det bara tyst i vad som känns som en evighet innan det
drar igång igen. Fast när dom levererar underhållande låtar som
”Just Like a Woman” och ”Kiss Tried to Kill Me” så kan man
förlåta en sådan enkel sak. Det bandet dock behöver jobba på
till nästa gång är fler låtar i just den kalibern för ibland
blir det lite för mycket utav samma sak. Oavsett så har Black
Spiders någon stort på gång och det var väldigt underhållande
att se och höra när dom spelade.
För två år sedan lämnade jag supergitarristen Michael
Schenkers spelning på Sweden Rock Festival på grund av att
det regnade från sidan. Denna gång kommer regnet uppifrån för en
gång skull så jag gav mig den på att se hela konserten nu när
jag ändå tagit mig fram till Rock Stage. Det är ingen
toppkonsert Schenker och hans band Temple of Rock bjuder
på men de yttre förutsättningarna är ju inte helt perfekta
heller. Men det är ett namnkunnigt band han har med sig i alla
fall i form av trogne vapendragaren och gitarristen Wayne
Findley, forna Scorpions-duon Francis Buchholz på bas och Herman
Rarebell på trummor där den sistnämnde mer och mer börjar se ut
som en kopia av skådespelaren Geoffrey Rush. Den stora
anledningen till att jag uthärdar det vidriga vädret är det
faktum att sången sköts av Doogie White, en av mina stora
favoriter. Tyvärr lyckas varken han eller de andra i bandet höja
sig över sin egen toppförmåga och så gäller även Schenker men
det är ändå på en tillräckligt hög nivå för att det skall bli
oerhört underhållande. Gitarristen verkar faktiskt vara på ett
positivt humör när han som vanligt briljerar sig igenom UFO-hits
likt ”Lights Out”, ”Shoot Shoot” och ”Rock Bottom” eller
Scorpions-klassiker som ”Rock You Like a Hurricane”, ”Holiday”
och ”Blackout”. Det är till och med så att de, som vanligt, väl
tilltagna gitarrsolona är riktigt njutbara i regnet. Bandet
trampar aldrig ner i diket och dom klättrar aldrig upp på
toppen. Det är liksom jämnbra hela tiden och jag klagar inte,
man kan ha det mycket tristare i ett regnoväder om ni frågar
mig.
Tanken var att efter Schenker raskt pallra sig över till
Festival Stage och se vad Blue Öyster Cult hade att bjuda
på. Tyvärr bjöd de mörka hotfulla molnen på ännu mera regn än
under Schenkers spelning så vid flydde in i ett öltält där vi
hade en hyfsad blick över scenen. Där inledde Blue Öyster Cult
sin spelning piggt med ”The Red & The Black” och ”Golden Age of
Leather” men det blir liksom inte samma sak när det ösregnar och
man trängs med andra blöta människor. Så till tonerna av
”Burnin' for You” och ”Buck's Boogie” styr vi våra blöta skor
mot tälten och uppladdningen inför kvällens stora begivenhet
istället…
…men Motörhead blev inte riktigt som jag hade
förväntat mig. Jag har nu sett bandet ett tjugotal gånger och
vet vad jag får men sällan har väl Lemmy och kompani sett mer
ointresserade ut än denna kylslagna kväll? Mikkey Dee skötte sig
som brukligt men det var länge sedan jag såg Lemmy så berusad på
scen som denna kväll och Phil Campbell verkade ovanligt
angelägen om att få konserten överstökad. Dessutom
mumlade/sluddrade de båda värre än någonsin i mellansnacken. Man
kan ju även tycka att bandet borde börja bjuda till lite nu när
dom trots allt har spelat en ansenlig mängd gig på festivalen?
Festivalbesökarna börjar ju kunna bandet nu. Men nej då, det är
ett Motörhead-standardgig tagit ut rock’n’rollens ABC-bok. Att
hitsen spelas har jag ingen emot och det är lite kul att vi i
Sverige verkar ha ensamrätt på den visuellt snygga
”bomberriggen” men är det inte dags att byta ut en del låtar på
repertoaren och ersätta dom med andra favoriter? Ett band som
Motörhead har allt för många bra låtar som aldrig blir spelade
live så varför inte bjuda på några? Nåväl, det är ju Motörhead
som står på scenen trots allt och jag tar ett dåligt
Motörhead-gig framför ett bra med nästan vilket annat band som
helst. Men då både Lemmy och Phil tappar bort sig emellanåt, en
träig setlist och en ovanligt sval publik så blir detta en av de
tristaste spelningar jag har sett med bandet hittills. Det
betyder ju ändå att det är en klart godkänd spelning för det är
ju ändå Motörhead vi pratar om här som sagt.
Vi avslutade kvällen med ett par rundor i öltältet och
därifrån hörde i kvällens avslutare Twisted Sister
leverera sina hits från Festival Stage. Det låter bra, det låter
riktigt bra och det är inte många låtar man inte har hört
tidigare. Dessutom är ju Dee Snider en entertainer ut i
fingertopparna så jag förmodar att dom som såg spektaklet fick
sig en ordentlig upplevelse…
Black Spiders 7/10
Michael Schenker’s Temple of Rock 7/10
Motörhead 6/10
Lördag: I väntan på kungen!
Sista festivaldagen var egentligen bara en enda lång väntan
på en enda artist men solsken, sköna rockband och trevligt
sällskap gjorde väntan väldigt lätt. Och är det finaldag på
festivalen så vad passar då inte bättre än svängig riffrock i
solskenet? Personligen hade jag hellre sett Bonafide
tidigare på festivalen och senare på kvällen men man kan inte få
allt och faktum är att vi kunde knappast ha inlett lördagen
bättre än så här. Att jag har hyllat i princip allt som dessa
svenskar har gett ifrån sig är inte någon hemlighet och jag
måste fortsätta även nu! Förra gången jag såg bandet på Sweden
Rock Festival så fick dom den otacksamma uppgiften att spela
direkt efter energiinjektionen Airbourne och jag upplevde då
Bonafide som ett stelbent och trist band live. Men nu är det
andra bullar! Det är fart och fläkt på scenen även om den
naturliga centralgestalten Pontus Snibb är den som tar mest
plats. Hans gitarrspel glöder och hans sång är både stark och
personlig precis som på skiva. Övriga medlemmar i bandet drar
naturligtvis sitt till underhållningen dom också men det är
liksom svårt att misslyckas med svängande fundament som ”Dirt
Bound”, ”No Doubt About it” och ”Loud Band”. Men som om inte det
vore nog så bjuds vi på två nya låtar i form av ”Doin’ the
Pretty” och ”Rebel Machine”. Den förstnämnda ståtar med skönt
Rose Tattoo-sväng i verserna medan den andra blickar åt Bon
Scott-erans AC/DC med fullbordat Angus Young-solo av Snibb ute i
publiken. I slutet på ”Rebel Machine” bjuds vi även på ett
trumsolo från nya trummisen Niklas Matsson och en bit av Rose
Tattoos ”Nice Boys Don’t Play Rock’N’Roll”. Den stora publiken
framför scenen trivs och bandet överöses med allsång, något som
dom sen utnyttjar i finalnumret ”Fill Your Head with Rock”. Då
bjuder dom upp en ansenlig mängd vänner på scenen som
tillsammans med bandet och publiken ser till att konserten
avslutas med en stor smäll! Även om jag föredrar bandet på en
mindre klubbscen så måste jag erkänna att jag har nog aldrig
sett dom bättre än så här och eventuell festivalkoma är som
bortblåst efter att bandet har spelat klart. Starkt jobbat
grabbar!
Nu var det dags att vila fötterna en aning. Inte för att det
behövdes för stunden utan mest för att förbereda sig inför vad
som komma skall. Vi slog oss ner i det stora öltältet och fick
en bra blick över scenen Rock Stage och en lysande plats för att
kunna njuta av Fish på bland annat storbildsskärmen. Det
lät till och med bra där vi satt så det var näst intill perfekt.
Jag har aldrig varit något fan av sångaren Fish, eller Derek
William Dick som han egentligen heter, varken solo eller med
Marillion. Men att han har en skön röst och är en underbar
personlighet har liksom inte gått att missa. Han glider in på
den soldränkta scenen och han både rör sig och ser ut som en
korsning mellan Phil Collins och Ian Gillan och döm om vår
förvåning när han faktiskt låter som en korsning av dessa två
gentlemän också. Än mer förvånad blir jag när bandet börjar
spela att jag faktiskt känner igen flera av låtarna dom framför
så som ”Credo”, ”Assassing”, ”Innocent Party” och ”Fugazi”. Det
är inte speciellt hårt eller rockigt även om det förekommer både
lite tungt gung och sköna riff utan det är mest mysigt hela
tiden. Den oerhört karismatiske sångaren lufsar runt på scenen
och myser ikapp med solen och fansen medan bandet spelar lite
skönt progressiv loungerock och hela stämningen är oerhört
familjär. Det är alltså ingen sprudlande scenshow vi bjuds på
men det behövs inte för det var ett härligt tillbakalutat gig
som gjorde att man mådde bra. Bäst mådde min kamrat som direkt
efter konserten grät som ett litet barn av lycka över konserten
som han tyckte var helt magisk.
Så var det då dags för en av de mest emotsedda konserterna på
årets festival för min del. Även om jag inte är speciellt insatt
i återförenade Bad Companys hela repertoar så är det
tillräckligt för att fatta att detta är oerhört svängig och skön
classic rock. Det gungar igång ordentligt i kvällssolen redan i
inledningen när dom spelar upp låtar som ”Can't Get Enough”,
”Honey Child” och ”Run with the Pack”. Sen följer ett pärlband
av grymma låtar med höjdpunkter som det tunga riffandet i ”Gone,
Gone, Gone”, allsångsvänliga ”Feel Like Makin' Love” och den för
aftonen nästan sydstatsmysiga ”Shooting Star”. Fast frågan som
både jag och kollega Paananen ställer oss är; ”Känns det inte
lite som Paul Rodger Show”? Och visst är det så. Den fullkomligt
mästerlige sångaren tar över scenen från första sekund och
övriga medlemmar i bandet, hur bra dom än spelar, förpassas
ganska snart till hans skugga. Det omfång och de resurser den
mannen besitter i sin röst är få förunnat och det spelar ingen
roll om det är rivig rock eller om det är en pianoballad så är
det med stor känsla han framför lyriken. Lägg där till en
scennärvaro och publikkontakt som enbart en ärrad veteran kan ha
så är det inte så konstigt att herr Rodgers blir den naturliga
centralgestalten på scenen. Tyvärr drar hans bandmedlemmar ner
totalintrycket en aning då dom känns aningen trötta och anonyma.
Det låter riktigt bra för det mesta men dom lämnar sin frontman
till att dra hela lasset och det är inte helt optimalt även om
Rodgers gör ett strålande jobb som sagt. Det enda negativa är
väl att vinden ibland bär iväg ljudet lite för ofta. Hur som
helst så sitter avslutningen med ”Bad Company” och “Ready for
Love” som gjutet, en förbannat bra konsert var till ända och det
är bara att konstatera att gammal rock svänger bäst.
Nu var det dags att växla tempo musikaliskt och se vad de
snabba och progressiva power metalgrabbarna i Symphony X
hade att erbjuda. Då jag aldrig har förstått mig på mig på deras
storhet, även om Russell Allen är en fantastisk sångare, så
engagerar jag mig föga i bandets framträdande. Istället intar
jag ryggläge i slänten framför scenen och försöker blunda en
stund för att kanske lyckas få till en såkallad ”power nap”. Men
hur lätt är det när det är höghastighetssmatter från
baskaggarna, ylande gitarrer och en frenetisk sångare som far
fram på scenen? Fattar dom inte att jag behöver vila lite? Skämt
åsido så även om jag inte är helt fokuserad på vad som händer på
scenen så låter det faktiskt riktigt bra om bandet ändå.
Flertalet låtar känner jag faktisk igen och publiken verkade
gilla det dom fick. Fasen vet om jag inte lyckades få en liten
blund i ögonen också…
Som tur var vaknade jag till så att jag kunde njuta av
sydstatskollektivet Lynyrd Skynyrd på den största scenen.
Tyvärr krockade deras spelning med Sacred Reich som jag mer än
gärna hade velat se men det är något med Skynyrds musik som gör
att det lockade mer. Bandet tvekar inte utan radar upp ett
pärlband av hits och sångaren Johnny Van Zant är på ett finfint
humör när han lotsar sitt band genom låtar som ”Workin' For
MCA”, ”Skynyrd Nation” och ”Saturday Night Special”. Men det är
ju de riktigt klassiska låtarna som vi väntar på och allsången
blir också som starkast i magiska ”Simple Man” och ”Tuesday's
Gone”. Sen kan man säga vad man vill om en låt som ”Sweet Home
Alabama” men när man får höra den med ”originalbandet” så är det
en förbannat bra låt och följer dom dessutom upp den med
fantastiska ”Free Bird” som avslutning som dom gör denna afton
så kan det knappast gå fel. Att det är långt ifrån det Skynyrd
som skrev dessa låtar som står på scenen vet väl alla. Men det
spelar ingen roll för namnet Lynyrd Skynyrd känns idag på något
sätt större än de individer som spelar och sjunger i bandet.
Oavsett så är det en mängd musiker och sångare som tar plats på
scenen så det är sällan en död stund under konserten vilket om
inte annat är bra under det lite segare medleyt. Lynyrd Skynyrd
gjorde i alla fall ett riktigt trevlig gig i solnedgången och
ett bättre band att leverera musik till sommaren finns det
knappast.
Äntligen var det då dags. Festivalens sista konsert för egen
del och en comeback av en dansk kung. Efter att ofrivilligt ha
varit borta i allt för många år från scenen så är alltså King
Diamond återigen frisk nog att ge oss sin fantastiska musik.
Kungen av skräck hade slagit på stort och byggt upp en
imponerande scendekor med stora gamla trappor, en lång balkong,
pentagram, upp-och-ner-vända kors, demonliknande skallar lite
här och var och alltihop är som taget ur en ryslig film. Framför
scenen står som vanligt kyrkogårdsgallret de första låtarna och
alltihopa ger en inramning som kallar fram de kalla kårarna när
bandet inleder med ”The Candle”, ”Welcome Home” och mästerliga
”Voodoo”. Kungens mångfacetterade röst låter bättre och starkare
än någonsin känns det som när han lotsar oss vidare igenom
kungliga låtar som ”Up From the Grave” och ”Sleepless Nights”.
Efter ”Shapes of Black” och gitarrsolon så byter konserten
skepnad för inledande halvan har inte varit en konsert utan en
föreställning som har trollbundit mig mer än vad någon annan
artist har gjort på årets festival. Hela tillställningen tar nu
istället skepnaden av en ”vanlig” konsert då Kings gamla
bandkollega från Mercyful Fate, gitarristen Hank Shermann,
träder in på scenen för att gästspela på samma bands ”Come to
the Sabbath”. En fantastisk låt som hade kunnat bli en av
höjdpunkterna men det förstörs ganska ordentligt av Michael
Poulsen från Volbeat som skall gästsjunga ihop med Kingen. Hans
röst är helt malplacerad och bara hans blotta närvaro är helt
fel för hela konceptet. Då var det bättre på kvällens andra
Mercyful Fate-låt, ”Halloween”, där gitarristen Michael Denner
(också han från Mercyful Fate) och trummisen Mikkey Dee (före
detta Mercyful Fate) gästade och framförde en vital version av
den klassiska låten. När sen ”Black Horsemen” rundar av setet så
är jag oerhört nöjd med vad jag har fått se men samtidigt kunde
jag enkelt räkna upp en tio-femton låtar som jag ville höra
ytterligare. Men det fick jag inte utan jag fick nöja mig med en
kanoncomeback av King Diamond som lovade oerhört gott inför
framtiden. Nu ser vi fram emot nya skivor och kommande turnéer
för detta måste ha gett Kingen blodad tand och ju mer tiden går
desto starkare borde han bli vilket underlättare kommande
teatraliska framträdanden.
Ohyggligt nöjd med kvällens avslutning så stegade jag och
mina vänner mot bilen och hemfärd i nattens mörker. På vägen
till campingen så plockade vi upp kollega Paananen som hade
beskådat Slade samtidigt som vi tittade på den danske
kungen. Slade hade gjort ett riktigt bra framträdande där dom
tydligen hade staplat ”den ena hitlåten på den andre”.
Väl i bilen och ut på motorvägen så åker vi förbi
festivalområdet där Mötley Crüe precis har gått upp på
Festival Stage för att avsluta festivalen. Det var mycket
bildskärmar, lampor och andra attiraljer på scenen för att
publiken skulle tappa fokus på bandet som enligt rapporter
tydligen var ganska usla denna kalla sommarkväll.
Bonafide 8/10
Fish 7/10
Bad Company 8/10
Lynyrd Skynyrd 7/10
King Diamond 9/10
Om man skall sammanfatta festivalen så är jag mer än nöjd
med de konserter jag har sett och Sweden Rock bjuder alltid på
ett välarrangerat arrangemang. Vädret går inte att klaga på
heller. Visst det var lite kallt på nätterna och under fredagen
kom det några rejäla regnskurar men det var inte värre än att
man överlevde och jag tar hellre de väderförutsättningar som var
än tokvarmt helt tiden. Det som dock drar ner betyget, och har
så gjort de sista åren jag besökt festivalen, är priserna.
Biljettpriset kan jag ha överseende med om man slår ut det på
antalet band man ser men priserna i baren är i mastigaste laget.
Man blir smått ruinerad om man vill släcka törsten med öl eller
liknande drycker. Men det som svider allra mest är ju att
parkera och bo på någon av campingarna runt om festivalen. Då
dessa drivs av landägarna/bönderna så kan dom ju ta ut hutlösa
priser och detta gör att jag förmodligen har besökt festivalen
för sista gången. Det är helt enkelt inte ekonomiskt försvarbart
att besöka festivalen längre i mitt fall. Men man skall aldrig
säga aldrig, detta var mitt tretton år på festivalen och när
banden börjar trilla in och sommaren närmar sig så rycker det i
Sweden Rock-tarmen och till slut så är man väl nere i Norje
igen…
Text
& Foto:
Ulf Classon
|
