E-Mail

info@artrock.se

 

Konsertrecensioner

 

 

 

Jon Anderson – Taubescenen, Liseberg

15 augusti 2013

 
Text: Daniel Reichberg

Foto: Victor Kinnhammar  

 

 

Jon Anderson på Liseberg! Vilken absurd tanke. Och skulle det komma folk? Ingen anledning till oro, för en dryg halvtimme innan spelstart är stället propptjockt och vakterna stänger av ingångarna. Medorsak till detta är väl för all del att Göteborgs Kulturkalas bjuder på inträdet, men tvivla inte en sekund på publikintresset: Den publik som nu sväller över staketbandens limningar lyssnar andäktigt på den forne Yes-sångaren från första till sista stund.

Vad får de höra? Enstaka solonummer dyker upp med jämna mellanrum. Så även ”I’ll Find My Way Home” och ”State Of Independence”, hitsen som Anderson fick tillsammans med keyboardisten/kompositören Vangelis. Men naturligtvis är vi här för att höra Yeslåtar, och sådana dräller det av. Först ut är ”Yours Is No Disgrace”, vilken sätter tonen för hela showen. Ensam som han är på scenen kompar Anderson sig själv på gitarrer, ukulele och piano. Någon virtuos är han sannerligen inte, men via en enorm musikalitet processas hellre-än-bra ut i skär briljans. ”Owner Of A Lonely Heart”, ”Wonderous Stories”, ”And You And I”, ”Long Distance Runaround” – hela sångboken täcks in, och allra mest esoteriskt blir det då Anderson sätter sig vid pianot och låter improvisationen flöda kring ”Close To The Edge”, ”Heart Of The Sunrise” och ”The Revealing Science Of God”. I den senare tycks det som sångaren samtalar direkt med högre makter bakom sina slutna ögon. Till höjdpunkterna hör även covers på Simon and Garfunkels ”America” samt Beatles ”A Day In The Life”, i vilken originalets symfoniorkester ersätts av ukulele. Slutet kommer efter en dryg timme med ”Soon”, där auditoriet dallrar i kollektiv gåshud. Efter några jobbiga år tycks Andersons röst vara åter på topp.

Men vad som rundar av helhetsupplevelsen, vad som gör en ensam liten man så stor, är Jon Andersons utstrålning. Den värme han skänker, det ljus han tänder, de skratt han alstrar.  Anderson rekapitulerar sina första möten med Joe Cocker och Robert Plant, han berättar om sitt första band, han drar sig till minnes sitt första besök på Jamaica (”jag minns ingenting, så jag hade nog kul”), ständigt med en förlösande glädje. Det är denna alldeles speciella personlighet som gör Anderson oumbärlig för det Yes han inte längre frontar. Chris Squire, Alan White och Steve Howe kan plocka hur duktiga sångare som helst från världens förnämsta coverband – ingen av dem kan någonsin fylla Jon Andersons skor. För att vara så kort i rocken är Anderson en gigant, som MÅSTE komma tillbaka till Yes. Utan honom är bandet inte ens halvt.

 

Daniel Reichberg