GÖTEBORGS ARTROCKFÖRENING

 
 

Konsertrecensioner

 

Slottsskogen Goes Progressive 2004 

Slottsskogen / Göteborg 21/8 - 2004

 

Årets upplaga av Slottsskogens Goes Progressive känns just nu som den bästa hittills. Ljudet var i det närmaste perfekt, vädergudarna stod åter på arrangörens sida och ett startfält med genomgående starka liveprestationer gör detta till en mycket minnesvärd afton.

Det började dock inte så bra med ett mixerbord som gick sönder, ett nytt fick hämtas och festivaldagen kunde börja en timme efter utsatt tid. Serveringen hade också fått många gäster förutom festivalfolket, nämligen en invasion av getingar. Trots de små argsinta varelserna blev detta som vanligt en välbesökt plats under kvällen. Efter soundcheck och ett något omkastat program kunde festivalen mitt i Göteborgs stora grönpark börja.

Nu när Pink Floyd verkar ha gått i graven får vi mätta våra lystmäten med diverse coverband. Sverige har mig veterligen två riktigt bra coverband, P-Floyd och det inledande festivalbandet The Gunner`s Dream. Här presenterades musik som gav oss riktiga ”Flashbacks” från den svunna epoken, likt originalet och ändå med en personliga ”Touch”. Gunners gav oss bl.a. stycken från den oförglömliga eran ”The Wall”, ”Wish you were here” och ”Dark side of the moon”. Vokalisten Milad Fafakkori sjunger periodvis mycket nära sina föregångare och med en uppsättning på åtta personer på scenen får vi massor av Pink Floyd känsla. När en av körtjejerna går in och gör det klassiska och svåra vokala insatserna i ”The great Gig In The Sky” får jag bara sådana där Gunde hår.

Nu till kvällens andra band norska Gazapacho, skulle egentligen spela som nummer tre men pga. strulet med mixerbordet och tidspressen vid soundcheck, fick norrmännen ta vid. Som förband till Marillion på förra Europa turnén och vad jag hört på skiva så går det inte att undgå likheterna med just Marillion. Sångaren Jan H Ohme påminner inte bara utseendemässigt som en viss Steve Hogarth, även de röstmässiga känns rätt nära. Även om det finns likheter med andra har de sin personliga musikstil. En hel del klart progressiva svårare stycken blandat med mjukare softare toner. Liksom Marillion som jag förmodar är idolerna gör sig musiken bäst i en intensiv lyssning med hörlurar, alternativt större visuell show. Hoppas ni inte misstolkar mig, spelningen var bra men skulle vad jag tror nå ännu högre höjder med massor av ljus och rök.
Musikaliskt får framträdandet ett gott betyg, liksom alla andra band denna afton. Skulle gärna vilja se Gazapacho i ett stort visuellt spektakel.

Stockholmsbandet med vad det verkar en egen fanklubb drog igång slottsskogen som aldrig förr, det headbangades och med ett drag som få ger dessa 70-tals influerade herrar järnet på scen. Namnet på gruppen är naturligtvis Abramis Brama, gav en bejublad konsert på Sweden Rock Festival detta år. Om jag inte minns fel så inleds giget just med låten ”Abramis Brama” mer fick vi bl.a. med ”Kejsarens nya kläder”, ”Kall som sten”, och ”Nålen”. Så mycket 70-tals svängtung gungrock som det kan bli, liksom åskådarna denna afton var det bara att banga med. Alla andra får ursäkta men Abramis Brama rockade fett denna kväll.

Då var det dags med en världspremiär nämligen Jonas Reingolds soloprojekt Karmakanic. Titellåten från första plattan ”Entering The Spectra” ljudade ut i högtalarna och den musikaliska resan i tid och rum var igång. Den instrumentala skickligheten från herrarna går inte att betvivla, möjligtvis skulle Göran Edmans vokala tillgångar få lite mer plats. Den nya keyboardisten Lale Larson klarade sig också med bravur.

I låten om Reingolds son ”Alex In Paradise” visas just prov på Edmans sång. Lite mörkare tongångar spelas i ”The Spirit Remains the Same”. Lite lättar och mera melodiös akt fås i ”Wheel Of Life”, många vackra slingor där. Mot slutet höll Jonas på att glömma av näst sista framträdandet för kvällen ”Do u tango” också enligt honom själv Karmacanic`s adelsmärke. Med den passande titeln ”Is this the end” avslutas setet. Första spelningen av denna eminenta grupp tar till enda.

Mörkret har nu lagt sig och kylan gör sig riktigt påmind, de flesta av publiken är ändå kvar för sista akten Trettioåriga Kriget. Senast det begav sig i Götet var tidigt åttiotal och nu var det åter dags. Blir första gången som jag ser denna legendariska grupp, har säkert hört en del via radio men inget som hamnat i skivsamlingen.

Från alldeles färska plattan "Elden av år
" inleder de nu mogna herrarna med ”Lång Historia”, en låt som jag finner riktigt bra. Efter några fler alster börjar Kriget växa sig starkare och starkar i mitt musikaliska öra, övergår snart till beundran ju längre konserten fortgår. Kan tyvärr inte Krigets repertoar men en viss ”krigssång” fastnade ändå bland alla gamla titlar. Bandet spelar tajt som få och sången av Robert Zima höll imponerande bra, har ju hållit på rätt många år nu. När han tar i och framför de högre tonerna gick tankarna till en viss herr David Byron (Uriah Heep). Veteranerna ropades in till tre extranummer, i en av dom gjorde Stefan Fredin en härlig variant av bassolo uppbackat av trumslagare Dag Lundquist. Känns som det är dags att utöka skivsamlingen med några års krig.

Klockan närmar sig tolvsnåret och en mycket lyckad festivalkväll går mot sitt slut.

Conny Myrberg

 

 

 

 

 
 

©