GÖTEBORGS ARTROCKFÖRENING

 
 

Konsertrecensioner

 

Arena
Sticky Fingers/Göteborg  4 oktober 2005

 

För ganska så exakt tio år sedan kom jag över en platta som hette ”Songs From The Lions Cage” och gruppen hette Arena. Sedan var jag fast. Skiva efter skiva har övertygat mig att detta bara måste vara neuprogens absoluta mästare. Det enda som fattades var att få se och höra dom live.

När jag för snart två år sedan fick tag på biljetter, och när jag både fick se och höra dom för första gången, vrålade jag nog rakt ut. Det var ett magiskt ögonblick då gruppen gick in på scen. Ett ögonblick jag aldrig glömmer. Ett väldigt starkt minne jag hade från den konserten var att Clive Nolan var en sådan bakgrundsfigur.

Men det var då det....och nu har dom varit hos oss igen. En klubblokal knapp fylld till hälften hälsade dessa engelsmän välkomna. Med mycket material i bagaget ger dom oss en nära två timmar otrolig musikupplevelse. Spelningen börjar med ”Bedlam Fayre” från senaste albumet ”Pepper & Ghost”, och nivån på kvällen var spikad.

Sedan följer en härlig blandning med gammalt som ”Midas Vision”, ”A State Of Grace”, (Don`t Forget To) ”Breathe” från både plattorna ”Songs From A Lions Cage” och ” The Visitor”. Följt av nyheter som ”Smoke And Mirrors” och ”Purgatory Road” från just senaste alstret ”Pepper And Ghost”.

Det finns knappast någon anledning att rada upp alla låtar som bjuds på, utan jag vill hellre plocka fram det lilla extra som jag hittar under kvällen. Som Clive Nolan. En kille som har tagit en helt annan roll i bandet, eller så mår han bara så fruktansvärt bra nu förtiden. Inte vet jag. Men han spexar och snackar mellan varje låt. Helt underbart att se honom!

John Mitchell är fortfarande min absoluta favoritgitarrist (och har så varit en lång, lång tid). Han är så grymt säker på det han gör. Han verkade dock något stel i början men smalt ihop med oss andra under spelningens gång.

Jag är tämligen övertygad om att Rob Sowden är en av de främsta livesångarna röstmässigt som finns att uppbringa. Han har en otrolig röstkapacitet som håller hela spelningen igenom.

Mick Pointer lämnar trumpinnarna för ett ögonblick och visar oss vad han kan spela på flöjt. Ett stycke på ca tio sekunder. Men som Clive Nolan sa..ett magiskt ögonblickJ

Jag har nu nämnt fyra medlemmar, så skit vore om jag inte sa något om den femte. Ian Salmon på bas gör bandet fullständigt komplett. Inget fattas.

Hela upplägget på spelningen var kanon. All sköns blandning som gjorde alla nöjda, både äldre som nytillkomna fans. En härlig akustisk version av ”Friday´s Dream” och två extranummer. Det enda som fattades lite var ”The Butterfly Man”, men man kan inte få allt och jag fick ju faktiskt höra den på  förra konserten. Någon tyckte att dom spelade lite för högt. Men det är bara att trycka dom där pluggarna lite längre in i öronen :)

Det som förvånar mig mest är nog den halvtomma lokalen. Att inte fler har upptäckt detta helt suveräna tio år gamla band.

Så för er som inte var där, jag gråter en skvätt för er skull, för ni har missat årets konsert i andan av symfonist, melodisk neuprog.

Setlist:
Intro
Bedlam Fayre
Midas Vision
A State Of Grace
(Don`t Forget To) Breathe
Smoke And Mirrors
Purgatory Road
With Hunt
Waiting For The Flood
Medusa
Serenity
The Shattered Room
The City Of Lanterns
Riding The Tide
Skin Game
Enemy Without


Friday`s Dream
Jericho
Cryin For Help VII

Catarina S.  

 

 

 

 

 

 
 

©