GÖTEBORGS ARTROCKFÖRENING

 
 

Konsertrecensioner

 

Porcupine Tree support: Pure Reason Revolution
Trädgårn/Göteborg 12/7-2007

 

Pure Reason Revolution

 

Har längtat efter att få återse några av mina största favoriter igen. Det var länge sen sist i Musikens Hus. Även om det dröjt märkligt länge så verkar det börja lossna för Porcupine nu; Alex Lifeson ( Rush) ser det som en ära att få göra ett gitarrpålägg på nya plattan, Gavin blir, med all rätt, vald till årets progressive-trummis och Trädgår´n är faktiskt fullsatt.

Konserten börjar med den självklara öppningen ”Fear Of A Blank Planet” och man inser efter fem sekunder att detta blir nåt utöver det vanliga! Ljudet är perfekt och precis lagom högt. Till skillnad från sist så har man nu rökeffekter, mer påkostat ljus och inte minst en filmduk som konserten igenom visar mycket snygga film- o bildsekvenser i sann Porcupine-anda. Ett bra drag att ha med ett snyggt visuellt komplement eftersom de här killarna inte direkt är några publik-showare.

Samtliga spår från nya plattan spelas men uppblandat med äldre material. Som väntat är i princip allt ifrån de tre senaste skivorna. De går ju i ett visst hårdare stuk och det är uppenbart att det är den riktningen herr Wilson vill ha. Man ser hur han lever ut när han får headbanga till sina metalorgier. Ett undantag som var en kul överraskning var ”Lighbulb Sun” från skivan med samma namn. Till avdelningen mer obskyra låtar sällade sig även ”Drown With Me” ( bonusspår på ”In Absentia”) och härliga ”Sever”. Efter den sistnämnda så frågade Steven Wilson: ”Ärligt, hur många kände till den här låten?” Och det var en hel del.

När opuset ”Anesthetize” drogs igång var det inget annat än magiskt, likaså i stänkarna ”Blackest Eyes” och ”Halo”. Oj oj oj.

Man slås åter vilket vasst gäng man har framför sig: Collin Edwin som hela tiden verkar mysa medan har kör sina härliga basgångar, Barbieri som målar upp gruppens patenterade mörka ljudlandskap, Steven som kör både gitarr och piano och faktiskt sjunger bättre än nånsin samt Gavin Harrison, en driven tekniker som ständigt leker bakom trumsetet. Sen får vi inte glömma den viktiga ”live-medlemmen” John Wesley. Han var med sist också och även kompat Fish. Förutom att han spelar bra gitarr och t.o.m. kör vissa solon så sjunger han fantastiskt. De ljusare körstämmorna sitter ju så snyggt att man får gåshud.

Det blir tre låtars extranummer som inleds med ”Trains” och jag tror ingen gick därifrån besviken. Med en sån show, sådana texter och den musikaliska nivån är det bara att konstatera: Porcupine Tree har golvat oss igen.

Dennis Jacobsson

 

 

Porcupine Tree Trädgårn / Göteborg 12/7-2007

Den nya vågen progressiva band som började få fotfäste i slutet av nittiotalet har nu med besked gett frukt åt alla törstade fans inom genren. Jag tänker bl.a. på band som Riverside, ett återuppväckt Marillion och kvällens huvudaktör Porcupine Tree. Bland de nyare aktörerna finner vi grupper som kvällens support Pure Reason Revolution. En grupp vilket vi med all säkerhet får höra talas om betydligt mer i framtiden fick nog en och annan att höja sina ögonbryn trots det kanske inte alltför gedigna ljudet som presenterades, i alla fall där jag befann mig rätt nära scen. Deras nya album ”The Dark Third” rekommenderas på det yttersta där de har hittat en egen profil och ger ett moget framförande trots sin ringa ålder.

Pure Reason Revolution

Nu till kvällens stora begivenhet, liksom på senaste dvd släppet ” Arriving somewhere…” presenteras en show både för ögat och örat. Ett komplex framförande från det finstämda till det nästan brutalt hårda blandas med visuell upplevelse kontra den genuina live känslan med tillhörande bakgrunds video, vilken följer låtmaterialet med passande filmsnuttar. Från april månad har Porcupine Tree intensivt gästat platser från England via USA och Kanada till diverse städer i Europa där Göteborg var sista anhalten förutom då ett festivalgig (Ilosaarirock Festival) i Finland den 14/7. 

Maestro Steven Wilson förkunnade sitt tycke till Sverige och Göteborg där senaste spelningen om jag inte tar helt fel gjordes på Musikens Hus. Sitt samarbete samt vistelse i ”Svedala” med Opeth kom också på tal. Dagens spelning skulle enligt Wilson koncentreras kring senaste släppet ”Fear of a Blank Planet” liksom några obskyra äldre varianter vilka versioner inte kommit ut på ordinarie plattor. Med runt 800 proggfreak ges även en atmosfär som heter duga från publikhåll. 

Titelspåret ” Fear of a Blank Planet” inleder och den helt underbara ” Lightbulb Sun” tar vid. Några fler spår från senaste plattan med tillhörande videos ger oss ganska snart ett begrepp huruvida konserten kommer att gestaltas, här tar den där goa känslan vid med både beundran och glädje. Nästa låt ”Open Car” vilken även är en favorit från Deadwing plattan insupes med välbehag. Först att erkänna så kan jag inte allt av PT så gedigna skivsläpp men de nästkommande låtarna ”Gravity Eyelids” och ”Drown with Me” bör tillhöra PT`s mer obskyra alster? Konserten fortskrider med oföränderlig energi och avslutas med de obligatoriska extranumren. En tvåtimmars show som för min del gärna fått vara betydligt längre :)

Steven Wilson är naturligtvis den givne frontfiguren men vi får ändå inte glömma övriga gruppmedlemmar, för även om Wilson regerar så är helheten allas förtjänst. Basisten Colin Edwin visar en rätt så tillbakadragen men cool stil och pumpar ut sina takter med vad det verkar tillfredställt sett. Rätt imponerande trumset tillika pukslagare Gavin Harrison som på extraspåret ”Halo” tillsammans med Edwin visar prov på en taktduo som heter duga. Keybordisten Richard Barbieri håller liksom ihop det hela och med sig har de även gitarristen John Wesley som också levererar sina vokala talanger med en lite ljusare och finstämd ton.

För er som inte bevittnat PT  ”live”  kan jag bara tillägga att deras ytterligheter förstärks flera gånger om gentemot albumversionerna som exempelvis den helt grymma ”Way Out Of Here” där Pink Floyd vipparna helt sonika överrumplas av denna tunga "metalvariant". 

När man senare lämnar lokalen hörs utryck som ”sjukt bra”, och nog var det ”sjukt” bra alltid.

Fear of a Blank Planet
Lightbulb Sun
My Ashes
Anesthetize
Open Car 
Gravity Eyelids
Drown with Me 
Sentimental
Blackest Eyes 
Half Light
Sever
Way Out of Here
Sleep Together
-----------------
Trains
Mother and Child Divided
Halo

Conny Myrberg

 

 

 

 

 

 
 

©