GÖTEBORGS ARTROCKFÖRENING

 
 

Konsertrecensioner

 

Melloboat 
Silja Symphony 8-9/2008
Erik Holmblad  


 

En Garfares minnen och reflektioner från Melloboat-2008.

Återigen var det dags att ta sig till Stockholm och Värta-hamnen för en kryssning i musikens tecken med Silja-Line till Finland.  Med förra årets helt ofattbart häftiga resa, Mellotronens 20 års-party, i klart och tydligt minne så var mina förväntningar högt uppskruvade. Och jag kan väl utan att överdriva konstatera att även denna resa blev mycket lyckad och minnesvärd. Det är bara att gratulera Stefan Dimle och hans kompanjoner till att återigen ha åstadkommit en  oförglömlig musikalisk markering i mitt och säkert också många andras liv. Hoppas verkligen att detta nu blir en årlig tradition då det finns så mycket bra artister, både nya och "nygamla som skulle passa på kommande resor.

Men först måste jag få ur mig lite gnäll ändå...

Resan gick denna gången med ett av Siljas Lines största fartyg, Silja Symphony som var betydligt större än Silja Festival som användes förra gången. Detta var nog på både gott och ont, då fartygets storlek gjorde att det stundtals kändes lite ödsligt på båten, å andra sidan slapp man i alla fall att trängas i shoppar och restauranger. Jag kan väl kanske tycka att en del av den påtagligt intima stämningen från förra gången saknades av just den anledningen, vilket tråkigt nog drog ner upplevelsen en aning. Någon uppgift om hur många passagerare som var med under färden har jag inte men det kändes iallafall som att det var betydligt färre än på förra resan. Hytten var ialla fall helt ok, även om det nog inte blev så mycket sova av..

Jag tycker också att det var bättre ordnat med scenerna på den förra trippen då det var tre scener mot två denna gången. Den större scenen, kallad "Atlantis" fungerade rätt bra, men den mindre, "the old Port" var tyvärr en trång pubscen och där var det ibland svårt att se och höra ordentligt pga. publiktillströmningen. Det skulle enligt uppgifter innan resan även vara en tredje scen, "sky bar, men jag vet inte riktigt vad som hände med den. Artisterna som planerat skulle uppträtt där spelade alla på "The old Port"...

Ljudet på den lilla scenen var också stundtals ganska dåligt och ibland var det en del problem med artisternas medhörning vilket gjorde att det blev lite rörigt då och då.

Även utbudet av skivor och merchendaise som fanns i konferenscentret tycker jag var betydligt sämre än förra gången, rätt så magert med godbitar för den riktigt köphungrige. Tyvärr också ganska dåligt utbud av skivor och T-shirts från de medverkande artisterna, och trots att de var arrangörer så var det tråkigt tunt även på Mellotronens bord. Hade tänkt köpa den nyss återutgivna första skivan med Mecki Mark Men men tji fick jag! Blev hänvisad till deras webb-shop.... 

 

 

Nog med klagan nu, över till det musikaliska där det mesta som förväntat var på topp.

Först ut på stora scenen blev Anekdoten, ett av mina absoluta favoritband, som jag nu äntligen och för första gången fick se live. Och vilken start på resan det blev! Min förväntans belöning blev ett mäktigt och suggestivt framförande av låtar, mestadels från deras senaste platta och inför en riktigt fullsatt publik. Den kraftfulla musiken med det ständigt närvarande vemodet som de levererar kan jag bara inte motstå. Stämningen i musiken skapas mycket av deras mellotron som Anna Sofie Dahlberg fick att gå varm, den är verkligen "kungen" av alla instrument. Jag tror säkert att många i publiken som av en eller annan anledning missat Anekdoten tidigare nu rejält fick upp öronen för deras musik. Framträdandet och publikreaktionerna bådar ytterst gott för vår Slottsskogsfestival i Göteborg i augusti då de kommer och gästar oss.

Efter Anekdoten så gick jag för att se "Colins of Paradise" på lilla scenen. De spelade någon sorts funkig souljazz som ibland påminde lite om Portishead men som kanske inte riktigt var min "cup of tea" för kvällen. Sångerska i bandet var förresten Bobbie Watson som sedan skulle visa sig vara sångerskan i Comus! Starkaste minnet av deras framträdande var nog "rytmsektionen", deras basist och trummis hade suveränt förmågan att lira svängigt.

Senare på lördagskvällen var det dags för det som verkade vara största bandet för de flesta på resan, Opeth. Jag tillhör väl den generation av musiklyssnare som kanske inte i första hand åkte med för deras skull men jag har verkligen inget att anmärka på när det gäller deras spelning. Jag har kanske inte så många preferenser till deras musik men de är avgjort skickliga musiker, hade bra låtar och det lät ljudmässigt väldigt bra, lämnade nog inget i övrigt att önska. Enligt vad jag kunnat läsa läsa på nätet så här i efterhand tycks också deras "publik" och fans ha uppskattat framförandet.

När Opeth avslutat sin spelning var det åter dags för "The old Port"-scenen igen för något som i programmet kallades för "open stage". Döm om min förvåning när jag fick se de gamla hårdrocksröjarna Solid Ground igen. De var med på förra kryssningen och var precis lika bra denna gången. Deras låt "Yes, no" är ju en riktig favorit, refrängen fastnar direkt och det tyckte publiken också som sjöng med av hjärtats lust.

Tillbaks till "Atlantis-scenen" igen för resans största behållning! Det blev för min del helt otippat Trettioåriga kriget som jag egentligen inte hade några förväntningar på alls. Nog hade jag lyssnat på dem tidigare men inte direkt fastnat för deras musik. Nu blev de helt plötsligt den bästa akten av alla på resan. Maken till tight och konsekvent spelning är svårt att finna och de äldre gentlemännen i bandet framförde sin musik med stor kraft och förmedlade en enorm musikalitet och spelglädje. De tycktes trivas enorm bra på scenen och jag fick verkligen upp öronen för hur bra deras låtar är. Blev akut tvungen att köpa tre av deras skivor på söndagen.... dessutom har sångtextförfattaren Olle Thörnvall givit ut en bok om bandet som är både intressant och läsvärd.

Efter "kriget" så tog jag en snabb sväng för att kolla av vad Qoph hade att bjuda men på grund av trängseln så avstod jag att stanna kvar, tog istället det lugnt i hytten en stund. Har därför inte så mycket att säga om dessa herrars kvaliteter.

Så var det slutligen dags för sista akten i lördagens utbud, de två bekantingarna från förra kryssningen, Mats Öberg och Morgan Ågren. Den gången ingick de i Mikael Ramels kompband men nu kom de som sig själva tillsammans med basisten Gustaf Hielm och gitarristen Fredrik Thordendahl (Meshuggah), Ia Eklund, också gitarr (Freak Kitchen) och Lasse Hollmer (Samla Mammas Manna) på dragspel!  ....För övrigt verkligen en ganska udda kombination... kanske skulle det bli som i "Lindeman-sketchen" om Trindeman Lindeman, ...punkdragspel...?  Tydligt är att i Mats och Morgans musikaliska värld finns det inga gränser eller omöjliga kombinationer. Och trots den sena timmen så gav dessa "totalmusiker" järnet och verkligen sprutade av energi och spelglädje. Tyvärr var jag nu ganska trött, orkade inte hålla ut för att se hela deras framträdande utan gick och lade mig vid halvtid. Missade därför Lasse Hollmers dragspelande men var iallafall med under Fredrik Thordendal och Ia Eklunds gästinhopp. Har dock sett klipp på Youtube då Lasse Hollmer spelade och det funkade tydligen helt utmärkt.

Efter att ha tagit det lugnt och softat i sängen under söndagsmorgonen beslöt mitt ressällskap och jag att vi skulle gå i land i Helsingfors för att äta frukost. Men staden var i det närmaste öde, vinden blåste kall och allt var stängt sånär som på ett par hamburgerställen. Så det blev burgare/salladsfrukost, inte riktigt vad vi hade tänkt oss men gott för oss hungriga var det i alla fall.

På kvällen var det så dags för det som jag hade förväntat mig mest av, dubbelorganisterna Bosse Hansson och Eric Malmberg med trummisen Niklas Korsell. Tänk att få se och höra legenden från Hansson & Karlsson och de klassiska skivorna Sagan om ringen/Trollkarlens hatt spela livs levande! Och inledningsvis var det onekligen ganska magiskt och man kunde känna sig lite trollbunden av soundet. Men tyvärr måste jag säga att det till min besvikelse inte hände så mycket mer under deras framträdande. Det hela blev rätt misslyckat, musiken kändes lam, odistinkt och saknade bett.  Som jag minns det kändes det bara som oändliga jamsessions på orglarna som avlöste varandra i någon sorts murrig, halvhyfsat svängig cocktailjazz. Det gick heller aldrig att avgöra vem som spelade vad. Tyckte stundtals lite synd om trummisen som nog inte hade en helt lätt uppgift att försöka variera sig under allt jammandet. Som sagt så blev det till en klar besvikelse, men jag fick i alla fall se Bo Hansson live och det han gjorde på 60 och 70-talet har ju helt klart satt väldigt djupa spår i mig.

Emma Nordenstam var också en bekant artist från förra kryssningen och henne fick jag se igen på lilla scenen. Denna gången hade hon dessutom hjälp av Nicklas Barker från Anekdoten på mellotron vilket verkligen passade in i hennes sound. Jag älskar oerhört mycket hennes vackra men ack så sorgsna låtar, tyvärr passade nog varken scenen eller publiken hennes sköra röst och sånger denna gången. Framförallt var det lite för stökigt i omgivning när hon framträdde, dessutom hade hon både problem med sina stämband och med sina monitorer. Hoppas jag får se henne igen under lite bättre förhållanden för det är hon värd.

Nu blev det äntligen dags för den stora sensationen, det kryssningen till ära återförenade bandet Comus, på "Atlantis"-scenen. Detta för mig tidigare helt okända och tämligen obskyra band har tydligen inte uppträtt ihop sedan 1972! Genremässigt är de rätt svåra att placera in i något fack, men enligt texten som bifogas deras på CD återutgivna första skiva, "First utterance", kallar skivsamlarexpertisen deras musik för Acid Folk med psychedelia inslag. Deras låttexter handlar om så upplyftande saker som våldtäkt, mord, offrande och psykisk sjukdom och även musikaliskt får man nog anse att de är lite mer krävande än vad som kan betecknas som "vanligt". (För övrigt kan man ju nämna att deras violinist Colin Pearson senare producerade gruppen Alphavilles hit "Big in Japan". Här kan man verkligen tala om musikaliska ytterligheter.)

Enligt uppgift så var visst deras medverkan också en förutsättning för att denna kryssningen skulle bli av, och tydligen krävdes det hela fem månaders betänketid innan de svarade ja! Men nu stod de på scenen och många var de som hade bokat biljetten enbart för deras skull, kanske skulle detta bara vara en engångsföreteelse.....

Inledande "Song to Comus" och resten av deras låtar visade helt klart på att det inte spelar någon större roll att man inte har spelat ihop på över 35 år. Och som avslutning spelade de dessutom cover på en av mina absoluta Velvet Underground - favoriter, Venus in furs. Jag kunde inte annat än att andäktigt beundra deras enorma spelskicklighet, intensitet och musikalitet.

Publiken visade också verkligen sin uppskattning och bandet själva hade nog inte förväntat sig ett så pass entusiastiskt mottagande. De framhöll gång på gång hur glada och rörda de var över publikens glädje. Och man måste nog säga att just detta förefaller vara ett av kännetecknen för publiken på dessa kryssningar, en enorm och i det närmaste ofattbar hängivelse för de artister och musiker som uppträder.

Efter totalupplevelsen som Comus levererade så kändes PIU helt rätt. Deras lätta och akustiska folkrock-betonade musik gav mig ganska många 60-talsvibbar. Första låten fick mig genast att tänka på Jefferson Airplanes mer akustiska sidor och även svenska Turid dök upp i mina tankeassociationer.

 

Nu började söndagskvällen bli sen, men fler band fanns fortfarande kvar att se. Jag styrde därför mina steg mot "Atlantis" - scenen igen och Katatonia men deras gothmetal tilltalade mig inte riktigt. Har väl själv lite svårt för att erkänna det men är troligen lite för "gammal" för att uppskatta deras musikaliska koncept.

Gick i stället tillbaka till lilla scenen och gruppen Plankton som passade mig betydligt bättre. De spelar en instrumental, lite gammaldags rock med mycket 70-tals-stuk. Stundtals lät det rätt likt vissa svenska progg-band som var aktuella på den tiden, tänkte också en del på det lite mer nutida svenska bandet Dungen.

Sista bandet ut på söndagsnatten blev slutligen det sedan 2004 återuppståndna brittiska bluesrockbandet Leaf Hound som har sina rötter i det sena sextiotalet. Hade aldrig hört talas om dem förut men de rockade verkligen loss trots den sena timmen. Den karismatiske sångaren Pete French var riktigt på bettet och backades upp av en verklig powertrio som utan pardon öste på i klassiskt "heavy" 70-talsrockmaner. Oerhört bra och väl värd nattsuddet, jag kände mig som förflyttad till min ungdoms pojkrum igen... 

Efter en koll på internet av Pete French "gamla synder" så visade det sig att han är en verklig legend i rocksammanhang. Förutom att han varit med i flertalet mer eller mindre kända band under 60-talet, och sedermera naturligtvis också första versionen av Leaf Hound, så är han även känd från bland annat Atomic Rooster och Cactus under 70-talet. .....Och enligt vad jag kunde läsa på en webb-sida så sökte han visst också jobb som sångare i Manfred Mann's Earthband, Uriah Heep och Deep Purple (Coverdale fick visst Deep Purple-jobbet).

 

Men som det är här i världen så har allt en ände och ett slut, så även denna resan, Mellotronens 21-årsfest med alla dessa fantastiska musikaliska upplevelser. Med tunga steg och en trist tomhetskänsla i kroppen var det till att åter gå iland. Trevligt nog så gav skrivandet av denna texten många minnen åter, filmade dessutom 3 1/2 timme med min lilla DV-kamera som jag så fort tiden medger skall försöka redigera ihop till en skön återblick att titta på tills den riktiga Melloboat-dvd:n kommer.....

Och som sagt, jag hoppas verkligen att Stefan Dimle och Mellotronen-gänget återkommer med en ny kryssning 2009! Jag kommer att vara bland de första som bokar biljett!!!

myspace.com/melloboat

 

Erik Holmblad 

 

 

 

 

 
 

©