|
|
Det var innan jul jag slogs av tanken.
Jag tror det var på Ringvägen, men
jag vet att jag satt i bilen på väg från hemmet till
nerved's
replokal/studio. Av någon anledning hade jag den
kommersiella radiokanalen
Rockklassiker 106,7 inrattad i bilen (vi i bandet kallar
den skämtsamt för
homosex komma sju men det är samtidigt en skymf mot de
homosexuella då
kanalen i fråga är så grymt inavlat tråkig vilket
homosexuella sällan är).
Ut ur högtalarna strömmar helt plötsligt "I Surrender"
från Rainbows
"Difficult to Cure". En låt som jag alltid dissat då den:
1 Skrevs av Russ Ballard som jag tyckte kunde ha hållit
sig till att göra
låtar för Frida
2 Var grymt poppig.
Jag skulle just slå på en CD istället när jag stannade i
min rörelse.
Plötsligt såg jag en dimension av mr Blackmores storhet
jag aldrig förut
sett; hans ovilja att stanna i sin utveckling. För om man
sammanfattar det
flertal och
lämnade respektive genre innan den slog igenom på bred
front. Just denna
rastlöshet var den (enligt honom) det största skälen till
varför han lämnade
Deep Purple - "it was only nostalgia".
Men jag börjar där det börjar....i slutet av 50-talet och
början av 60-talet
i London. Gene Vincent har gjort sin tredje version av "Be-bop-a-lula"
och
spelar varje kväll på olika ställen i London. Med sig har
han ett nytt
gitarr-ess som endast är 16 år och därför måste smugglas
in på varje PUB.
Det var Ritchie. Men olikt andra fantomer på de sex
trängarna skulle denne
killes historia inte ens vara över efter millenieskiftet.
Nästa steg var nästa hit, denna gång en cover på låten "Hush"
och den slog
stort i USA. Bandet hette Deep Purple och var en blandning
av mer eller
mindre namnkunniga engelska musiker. Innan de hade kommit
med i DP var t ex
både Jon Lord och Ian Paice respekterade musiker. Ritchie
hade sniffat upp
dem för att hänga på den nya brittiska pop/rock våg som
fullständigt hade
tagit över den amerikanska scenen i kölvattnet på the
Beatles och till viss
mån the Rolling Stones. Året var 1968 men Ritche blev med
tiden allt med
rastlös.
Den något glesfingrade basisten Nick Simper och klassiska
rockrångaren Rod
Evans förpassades i det tysta efter DP:s tredje skiva till
att sitta hemma
och vänta på att de skulle repa igen. Men Ritchie ringde
aldrig, de hade
redan bytt ut sångaren till den nya ikonen Ian Gillan och
hans kompis från
Episode Six Roger Glover hängde med på ett bananskal. I
samma lokal som
Uriah Heep repade de in låtarna som skulle skapa
rockhistoria. Målet var att
vinna England enligt Ritchie, Deep Purple hade inte slagit
på
hemmamarknaden.
Men egentligen var det bara fyra som repade, Jon Lord var
upptagen med att
skriva "Concerto for Group and Orchestra". Han kom in lite
då och då i
studion för att vara med på lite komp och solon. "Concerto..."
spelades in
med the Royal Philharmonic..." och det var första gången
den nya sättningen
sågs. Kort därefter kom "In Rock". Medvetet överstyrt och
med en rå
rockighet som faktiskt skapade rockhistoria på allvar,
även om den inte
nådde englandsettan.
Det gjorde däremot "Fireball", "Machine Head" och "Made in
Japan". Men här
börjar Ritchie tröttna igen. Man kan ana på de
efterkommande "Burn" och
"Stormbringer" (den senare ville Ritchie aldrig spela in)
att han har
tröttnat på den rena rocken och testar dels en funkigare
blandning (först
igen!) och dels klassiska mixolydiska skalor som tillhör
den
klassisk-romantiska musiken.
Inom kort föder han nästa genre med var han del av inte
bara en rockrevolution.
Han skapade ett Rainbow.
Med de fyra plattorna "Rainbow", "Rising", "On Stage" och
"Long Live Rock 'n
Roll" skapar han en ny musik som hittills bara hade hörts
spår av i andra
band. Men framför allt den sistnämnda plattan kommer att
inspirera
hundratals unga gitarrister (bl.a. undertecknad) att göra
en genre med snabba
skalor, långa pompösa solon och dubbla baskaggar - vi
kallar det i dag för
Power Metal.
Men Ritchie var återigen less och spelade mera cello än
gitarr under denna
tid (i alla fall på sin fritid). Han skapade dessutom den
kommersiella
framgången.
Nästa steg skulle tas i och med "Down to Earth". Han ville
sälja hits igen
och blandade pop med rock som Deep Purple en gång hade
gjort. Det lyckades.
Med fyra plattor (Down to Earth, Straight Between the Eyes,
Difficult to
Cure och Bent Out of Shape) ligger han strax före nästa
genre -
hit/pop/rocken som kommer att infektera rockscenen under
hela 80-talet.
Men Ritchie tröttnar på den redan -85 och är först ut på
nästa våg -
reunionvågen i och med att Deep Purple återuppstår med "Perfect
Strangers".
Denna våg kommer han att brottas med under lång tid. Hade
jag fått önska ngt
här, hade jag önskat att Deep Purple inte hade gått in i
den
skiva-turné-skiva fabrik man gjorde. Jag tror att man
skulle ha gjort
Perfect Strangers och dess turné och sedan gått skilda
vägar ett par år
innan man återigen blev sugna på att lira in en ny platta.
Hur som helst är
"The House of Blue Light" samt "Slaves and Masters" ganska
trista
produktioner där nästan alla spelar på rutin. "The Battle
Rages On" är dock
en grym uppryckning av alla i bandet och har en spännande
produktion som
pekar på en ny hårdare riktning och som mycket riktigt
återkommer till en
övriga rock-scenen fem år senare. Mera moll, hårdare
trumljud, nedstämda
gitarrer osv.
Men återigen har Ritchie tröttnat på fabriken Deep Purple,
han vägrar spela
gamla låtar igen, men han hävdar på sitt motsägelsefulla
sätt att det är vad
publiken vill höra.
Han gör efter sitt avhopp i DP en ganska trist Rainbow
platta (fast kanske
med sin bästa sångare Dougie White). Han turnerar med flyg
medan de andra
åker buss en sista gång. Gör en bejublad spelning på
Circus där han
dominerar totalt i sann oförutsägbar Ritchie-andra. F ö
finns den en
officiell live-tagning från den spelningen men bl.a. "The
Temple of the
King".
Men Ritchie kommer nu att bli ett med sin fantasi om
medeltidsromantik. Detta
tillsammans med sin nya unga och vackra fru. Han är gammal
nu och hon lyckas
på något sätt balansera hans erkänt lynniga humör. Han
skapar givetvis
framgång med detta band - Blackmore's Night. Ett band som
jag inte gillar så
mycket...det är för stillsam radiomusik för mig...men....den
nya trenden i
pop och rockmusiken tycks vara blandningen pop/folkmusik...i
alla fall om
man lyssnar på P3 Pop och läser Rolling Stone. Fan tro't.
Ritchie, du är skälet till varför jag spelar gitarr även
om min talang
liksom min framgång inte ens är en bråkdel av din. Du är
ett as enligt
många, men du skapade också många genre, du skapade ett
mkt speciellt
gitarrljud och du vägrar slå dig till ro. Till detta har
du nått kommersiell
framgång under din livstid och skapat riffet alla kan
spela - "Smoke...." är
kanske inte din bästa låt, men det ultimata gitarr-riffet.
Nu har även jag fattat vad du skapade med pop/rock
blandningen i slutet av
70-talet och början av 90-talet. Det tog sin tid, men nu
ser jag din bana,
inte som du tänkte ut den, utan som den blev. Skapad av
talang, kreativitet,
envishet och rastlöshet.
När andra stannar kvar i såväl musikstil som scenkläder
(Judas, Twisted
Sister, Nazareth, Rolling Stones, KISS) och blir allt mer
patetiska i sina
försök att hålla sig unga i sin egen repris - går du
vidare. Du vet vad vi
andra ofta glömmer - det finns inget bakåt.
Jag böjer mig inför detta konstaterande och anar att det
är just denna kraft
du har, vars baksida blir till eviga samarbetskonflikter.
Någonstans saknar
du nog en smula empati. Sen har du ju aldrig levt ett
vanligt liv; du har
alltid varit rockstjärna.
Som sådan kommer du alltid lysa på min himmel.
Rock on!
Macc
www.nerved.com
|
|
