En studie i rött – Sammy Hagar 40 år som albumartist 

När jag var i tonåren brukade jag spela in radioprogram på kassettband att lyssna på medan jag dagdrömmer. En vinterkväll 1982 spred sig ett tonsatt norrsken i mitt pojkrum; från bandspelaren hördes ”Piece of my heart” med Sammy Hagar. Jag vaknade upp i verkligheten, skaffade skivan ”Standing hampton”, lät nålen falla på spår ett, sida ett – ”There´s only one way to rock”.

/Jukka Paananen

Efter att i slutet av 60- och början av 70-talet kuskat runt på klubbscener upp och ner längs den amerikanska västkusten blev sångaren och gitarristen Sammy Hagar medlem av gruppen Montrose 1973. Bandet grundades av gitarristen Ronnie Montrose och bestod utöver Ronnie och Sammy av basisten Bill Church och trummisen Denny Carmassi.

Gruppens debutalbum ”Montrose” (10p, 1973) var ett stilbildande album och betraktas idag med rätta som urkunden för amerikansk hårdrock. Trycket och energin för tankarna till det The Who och Led Zeppelin får till stånd live och trumhelgonen Keith Moon och John Bonham torde nicka förtjust åt de åskviggar Denny Carmassi fyrar av. Samtidigt skrämmer det bakomliggande mullret Bill ”Electric” Church skiten ur vad basisten tidigare gjorde med Van Morrison. Över alltsammans sprakar gnistorna som uppkommer i det intensiva samspelet mellan Ronnie Montroses (1947-2012) flammande gitarrspel och Hagars rödglödgade stämband. De högoktaniga ”Bad motor scooter”, ”Space station #5” och ”Rock the nation” jämte de tungt pulserande ”Make it last” och ”Rock Candy” gör ”Montrose” till ett heavy rock-altare där bland annat Van Halen senare skulle knäböja.

Om debuten drog iväg på en grym vespa och bara ville rocka nationen så var uppföljaren ”Paper money” (7p, 1974) en mer sökande utflykt. Bandet laborerar med tillbakalutade covers och blandar in piano, synthar och mellotron i ljudbilden vilket bryter radikalt mot presentationen på det avskalade förstlingsverket. Halva plattan är dock formidabel; ”The dreamer” och ”Spaceage sacrifice” pumpar i takt med debutens ”Rock candy” och ”Make it last” medan den intensiva ”I got the fire” och den puk- och basdrivna svängpärlan till titellåt hör till det allra bästa gruppen någonsin gjorde.

1974 lämnade Hagar Montrose och fick med hjälp av en demo som spelades på en lokal radiostation i San Fransisco kontrakt som soloartist på Capitol Records. Den kaxigt titulerade solodebuten ”Nine on a ten scale” (5p, 1976) spelades in med hjälp av studiomusiker och Hagar visar upp ett grant spektrum av influenser. Men trots att han bemästrar nyanserna i de olika inriktningarna, från calypsopop i Van Morrison-låten ”Flamingos fly” via space rock i ”Silver lights” till episk bluesdramatik i Donovans ”Young girl blues” och hårdare rock i den ettriga men rytmiskt ombytliga ”Urban guerilla”, så ger skivan ett ambivalent intryck.

1977 släpper Hagar två album. Först ut är ”Sammy Hagar” (7p) eller ”Red” som den också kallas, inte minst på grund av öppningsspåret tillika blivande signaturmelodin ”Red”. Återigen blandar han andra artisters låtar med egenkomponerat men den här gången är det mer rockorienterat. Med låtar anpassade för liveframträdanden som den tidigare nämnda ”Red”, partyrökarna ”Cruisin´ and boozin´” och ”Rock and roll weekend” samt genom det tunga drivet i ”Love has found me” får skivan en rakare karaktär. Teatrala ögonblick saknas dock inte. Bland annat gör han en glödande tolkning av Patti Smiths ”Free money”, men det är den rafflande finalen ”Little star/Eclipse” som är det oupptäckta fyndet.

”Musical chairs” (6p) kan ses som en systerskiva till den självbetitlade. Båda spelades in i London och dessutom använder sig Hagar av stråkar och blås för att färga ljudbilden på dessa produktioner. Kompbandet består nu av Montrosebekantingarna Carmassi och Church, keyboardisten Alan Fitzgerald, även han från Montrose samt gitarristen Gary Pihl. Fina låtar som den bubblande hyllningen till dåvarande hustrun Betsy ”You make me crazy”, den upplyftande poprocken i ”It´s gonna be alright” och den begrundande rymdbetraktelsen ”Someone out there” håller fortfarande soloartisten Sammy Hagar utanför hårdrockens ramar men de mest minnesvärda spåren, de gnistrande rockrubinerna ”Turn up the music” och ”Reckless”, skimrar i kapp med glansnumren på ”Montrose”. Det är de här låtarna samt de rockiga numren från ”Sammy Hagar” som kom att utgöra grundbulten i hans riviga liverepertoar tillsammans med några örhängen från ”Montrose”.

Vid den här tidpunkten i sin karriär turnerade Hagar flitigt som eskort åt band som Kiss, Foghat, Kansas och Boston. Han har etablerat ett rykte om sig att vara en entusiasmerande och medryckande entertainer vilket vidimeras i liveplattan ”All night long” (1978). Med understöd av sitt kapabla kompband spelar Hagar ut samtliga låtars studiomotsvarigheter med förkrossande överlägsenhet. Ja, till och med ”Bad motor scooter” överträffas. Detta beror måhända på att han vid tiden för inspelningarna sökte självförtroende som låtskrivare, inte mindre än tio av låtarna på de tre första albumen var lån från artister han inspirerats av, men även på att han sökte en identitet som artist. Den fick han nu av sina fans – smeknamnet ”The Red Rocker”.

När han nu blivit erkänd som soloartist och placerat sig på den amerikanska vägkartan drog Hagar iväg i den egenhändigt komponerade och producerade ”Street machine” (8p, 1979). Detta var tveklöst hans mest fokuserade och genomarbetade skapelse så här långt med den dundrande kärleksförklaringen till sin bil ”Trans am (highway wonderland)” och den gitarrduellerande ”This planet´s on fire (burn in hell)” som hörnstenar. Men även de kontemplerande balladerna ”Child to man” och ”Never say die” har stått emot tidens tand väl. Avslutande rock´n´roll-pärlan ”Straight to the top” är en dansant kungörelse om hans avsikter inför framtiden.

Inför ”Danger zone” (5p, 1980) höjdes förväntningarna således ett snäpp. Hagar anlitade mästerteknikern och hjärnan bakom gruppen Boston, Tom Scholz, för att övervaka förproduktionen av skivan och Journeys sångfågel Steve Perry för att lägga sångstämmor. Vidare bränner supergitarristen Neal Schon (Journey) av ett halsbrytande solo i den ösiga ”Love or money”. Men trots sin mest ambitiösa produktion hittills lyckas Hagar inte överträffa ”Street machine” på grund av alltför många bagateller i låtmaterialet.

”Danger zone” markerar slutet på den första fasen som ”The Red Rocker”. Hagar byter från Capitol till storsatsande Geffen Records och med det till den mer polerade ljudbild som präglade hans 80-tal. Och det börjar ypperligt. ”Standing hampton” (8p, 1981) är en på alla sätt styv skapelse och formligen dryper av kvalitet. För vare sig det handlar om rödglödgad rock´n´roll eller ren, skär AOR så presenterar Hagar sitt mest klassikertäta album sedan ”Montrose”. Än idag lever ”There´s only one way to rock”, “I’ll fall in love again” och “Heavy metal” och har hälsan i hans liverepertoar. Dessutom är tolkningen av Janis Joplins örhänge ”Piece of my heart” synnerligen lyckad. Inslaget av keyboards skulle bli än mer framträdande på ”Three Lock Box” (6p, 1982). Av de tio låtarna är det endast den inledande titellåten med den vid det här laget kultförklarade inledningsfrasen ”Suckers walk, money talks, but it can´t touch my three lock box”, samt avslutande knocken ”I don´t need love” som har någon luftgitarrfaktor. Istället bygger han upp atmosfäriska låtar som ”Remember the heroes” och ”Rise of the animal” med melodiösa keyboardarrangemang. Hagar framförde dessutom en förfrågan till Ingmar Bergman om att regissera en video till den kusligt suggestiva ”In the room” men fick aldrig något svar. I gengäld fick han sin första topp 20 hit med popdängan ”Your love is driving me crazy”.

Det tidiga åttiotalet innebar för Hagars del ett kommersiellt uppsving vilket märktes på skivförsäljningen, men även i att hans låtar nu också började höras i amerikanska ungdomsfilmer som ”Up the academy”, ”Fast times at Ridgemont High”, ”Footloose” och ”Vision quest”. I den här vevan passade hans gamla skivbolag på att utnyttja den tilltagande attraktionskraften bland skivköparna genom att ge ut den relevanta samlingsskivan ”Rematch” (1982) och liveplattan ”Live 1980” (1983), vilken kompletterar ”All night long” väl med avseende på konsertupptagningar från åren på Capitol Records.

Hösten 1983 slog sig Sammy ihop med Neal Schon för att under några veckor skriva låtar och spela i San Fransiscoområdet. Inför turnén anlitar de basisten Kenny Aaronson (ex-Dust, Derringer) och trummisen Michael Shrieve (ex-Santana). Projektet kallar de för HSAS och mot bakgrund av att Schon förtjänade sitt levebröd hos AOR-kungarna Journey och att Hagar numera var topplistebubblare såg det ut som om det skulle kunna bli ett riktigt smörgåsbord för vänner av trallvänlig radiorock. Men skivan heter ”Through the fire” (9p, 1984) och låter därefter; brandröd gitarrdriven hårdrock av högsta ordningen. Aldrig har väl Schons gitarrer ylat med sådan frenesi och kraft som i ”Top of the rock” och ”My hometown” eller med mörk dramatik som i sviten ”Animation/Valley of the kings/Giza”. Lägg till melodic rock-fullträffen ”Missing you” och en högklassig tolkning av Procol Harums ”Whiter shade of pale” så har du en briljant platta. Kvalitet är dock inte en garanti för framgång och HSAS-projektet väntar fortfarande på upprättelse.

Besvikelsen över de uteblivna framgångarna med ”Through the fire” verkade inte bekomma Sammy speciellt mycket. Tvärtom var han fortfarande glödhet efter det sprakande samarbetet med Schon. Ted Templeman anlitades att producera ”VOA” (7p, 1984) och han visste sannerligen i vilken riktning han skulle ratta Hagar – och hur hårt! Skivan spelades in på blott tio dagar och presenterar en intensivare ljudbild än både ”Standing hampton” och ”Three lock box” har. Första halvan av skivan är strålande och förklarar albumets framgång. Inklämda mellan hitsinglarna ”I can´t drive 55” och ”Two sides of love” som banade väg för plattan längs Billboardlistan ligger de kraftfulla ”Swept away” och ”Rock is in my blood”. Sida två är inte lika solid men låtarna bidrar med sitt tryck till att forma Hagars hårdaste skiva i eget namn.

Nu skulle Sammys karriär komma att ta en oförutsedd vändning. När han som bäst satt och förberedde sig inför uppföljaren till platinaskivan ”VOA” ringde Eddie Van Halen och frågade om Sammy var sugen på att repa! Produkten av det mötet och några månader i Van Halens studio blev den sprakande ”5150” (10p, 1986). Skivan är ett veritabelt ljudkollage av positiva vibrationer och hejdlös spelglädje. Det finns inte ett svagt spår på den och samtliga inblandade parter, i all synnerhet Sammy, inspirerades till stordåd. Han formligen blästrar musiken med sin tenorpipa, på allt ifrån inledande hälsningsfrasen ”Hello baby” i snärtiga ”Good enough” till pratsången i den funkiga avrundningen ”Inside”. Inklämt mellan dessa ligger ett pärlband av hits. ”Why can´t this be love” och ”Dreams” är eviga klassiker men även den testosteronstinna ”Get up” och den finurliga titellåten är oumbärlig lyssning fast de inte omnämns lika ofta som topplistelåtarna.

Efter den utsålda 5150-turnén spelade Sammy Hagar och Eddie Van Halen in en låt till Sylvester Stallone-rullen ”Over the top”. ”Winner takes it all” är ett bombastiskt AOR-nummer i samma stil man hade vant sig vid från actionfilmmusik kring 80-talets mitt. Mest intressant med det här projektet är dock att det sår ett frö till kommande skiva. Hagar var nämligen fortfarande knuten till Geffen, så innan han kunde gå in i studion med Van Halen igen var han tvungen att avsluta sitt solokontrakt. Sammy plockade in Eddie som bassist och medproducent för att undvika splittringsspekulationer på det album som inledningsvis hette ”Sammy Hagar” (8p, 1987), men som efter en namngivningstävling på MTV döptes om till ”I never said goodbye”. Det hela låter som en naturlig uppföljare till ”VOA”, fast mer avslappnat och nyanserat. Låtar som ”Hands and knees” och ”Back into you” är melodiösa rockpärlor, ”Privacy” och ”What they gonna say now” blueskryddade gunghästar medan de magnifika singlarna ”Give to live” och ”Eagles fly” hamnade på hitlistan. Som bonus får man Hagars kanske mest raffinerade gitarrspel någonsin.

Van Halens ”OU812” (9p, 1988) äger en större spännvidd än den hormonstinna lyckokakan ”5150”. Det mest flagranta exemplet på detta är ”Finish what ya started”, en Rolling Stones-influerad vädjan att få bli sexuellt tillfredsställd. Vidare på det kopulerande temat har vi ”Black and blue” med sitt fullkomligt underbara samspel mellan rytmik och sång, vilket förövrigt gäller flera av spåren. Lyssna bara på sjuminutershyllningen till den mexikanska byn Cabo San Lucas i ”Cabo wabo” och den keyboardbaserade mörsaren om sökandet efter något genuint eget i ”Mine all mine”. Dunderhiten ”When it´s love” är ytterligare en del av förklaringen till att ”OU812” blev Van Halens andra raka USA-etta.

Det tog tre år innan nästa Van Halen-album såg dagens ljus och de hade utnyttjat tiden väl. ”For unlawful carnal knowledge” (10p, 1991) producerades i samarbete med Andy Johns (1950-2013) och förre Montrose- och Van Halen-producenten Ted Templeman och är ett smide från Domedagsklyftan. Skivan måste spelas varm innan man kan ta in tyngden och omfattningen av detta kraftfulla opus, men när man som lyssnare väl hittar rätt i de massiva ljudvågorna och djupet i kompositionerna står det bortom allt rimligt tvivel att Van Halen har nått sitt konstnärliga zenit. Från den med Van Halen-mått mätt svintunga ”Poundcake” till den upplyftande allsångsfinalen ”Top of the world” möter lyssnaren en armada av gitarrer orubbligt frammanad av pulserande basgångar och trummor som skulle få de mest härdade av galärslavar att kippa efter andan. ”Judgement day”, ”Pleasure dome” och ”In and out” är mörbultande och balsamerande på samma gång medan ”Right now” är kröningen av USA:s största rockband i början av 90-talet. Över hela albumet sjunger Hagar med en passion och aggressivitet som om han vore huggen av en vampyr och får jag ta med mig ett album till en öde ö blir det Van Halens ”For unlawful carnal knowledge”.

På det efterföljande korståget dokumenterades materialets styrka genom att bandet inkluderade hela verket i sin repertoar. En souvenir släpptes i form av söndermixade dubbelcd:n ”Live: right here, right now”, vilken i sin tur innebar en världsomsegling som renderade i ett strandhugg i Stockholm. Geffen passade på att ge ut samlingen ”Unboxed” bestående av låtar från Hagars fyra plattor på bolaget till vilken Hagar hade vänligheten att skicka med två nyskrivna låtar som konfekt åt sina fans. Det är en ovanligt väl komponerad samling och de nya spåren behöver inte skämmas för sig trots att de inte kommer i 80-tals dojor.

Naturligtvis kunde Van Halen inte matcha ”For unlawful carnal knowledge” när ”Balance” (8p, 1995) sammanställdes. Men den är ett gott försök. Den tungt pulserande ”The seventh seal” är en aptitretare i stil med ”Poundcake”, singeln ”Can´t stop lovin´ you” studsar i kapp med ”Top of the world”, ”Amsterdam” gungar som ”Man on a mission” och den djupsinniga pianoballaden ”Not enough” riktar sig till den breda massan som föll för ”Right now”. Alltihop serveras i en fläskig produktion signerad Bruce Fairbairn (1949-1999), känd för sina storsäljare med Bon Jovi och Aerosmith. Men emedan det inte låter lika kompromisslöst och stormande som om föregångaren så finns det riktiga kanoner i samlingen. ”Don´t tell me (what love can do)” är tät och dramatisk som det klassiska mötet mellan Ingo och Floyd och den episka finalen ”Feelin´” är såväl majestätisk som innerlig.

I samband med nästa besök i studion lämnade Hagar bandet. De forna dödspolarna Sam och Ed drog inte längre jämnt så ”Humans being” till filmen ”Twister” (1996) blev det sista de gjorde tillsammans på åtta år. Men vilken låt! Med ett makalöst driv, hotfull och vädjande på samma gång, drar ”Humans being” fram likt orkanen filmen handlar om – ett grandiost bevis på att bandet fortfarande kunde bryta ny mark. Låten finns också på Van Halen-samlingen ”Best of volume I” vilken även inkluderar två nyinspelade nummer med David Lee Roth på sång.

Nåväl, under soloflagg igen och visst infinner sig någon slags deja vu-känsla när ”Marching to Mars” (8p, 1997) landar. Hagar har återigen brutit med en gitarrhjälte och spelat in en skiva med hjälp av både studiomusiker och gamla vänner. Skivan blir dock den här gången både en konstnärlig och kommersiell framgång. Med blues, funk, ballader och rock som uttrycksmedel presenterar Hagar sin solokarriärs djupaste och mörkaste verk. ”Little white lie”, ”Would you do it for free?”, ”Who has the right” och titellåten är alla riktigt starka låtar som röjer en musikaliskt öppensinnad artist. Därmed inte sagt att han övergivit sin hårdrockande ådra, hör bara den raffinerat uppbyggda ”Salvation on Sand Hill” och betongriffet i ”Leaving the warmth of the womb”, till vilken Sammy tillfälligt återförenade originalsättningen av Montrose. Upprättelsen Hagar får med ”Marching to Mars” och den efterföljande turnén ger honom blodad tand och smak för det goda och positiva i livet igen vilket återspeglas på partyplattan ”Red voodoo” (7p, 1999). Stilmässigt rör det sig om bluesinfluerad rock´n´roll med inslag av AOR. Det råder ingen tvekan om att han fått en nytändning efter det smädande uppbrottet från Van Halen och det är riktigt imponerande att höra med vilken auktoritet han tar sig an alla stilar han ger sig på och inlevelsen med vilken han gör det. ”Mas tequila”, ”Red voodoo” och ”High and dry again” är än idag regelbundna inslag i liverepertoaren och ”Returning of the wish” en storartad ballad.

Om Hagar på de senaste albumen gått upp i musik där sväng och känsla står i fokus snarare än de stora gitarriffen och pampiga arrangemangen så är ”Ten 13” (9p, 2000) det bästa av båda världarna. ”Shaka doobie” är den bästa låten Van Halen aldrig skrev och ”Let Sally drive” ännu en riffrockande biltur medan han med den djupa ”Serious ju-ju” och ursinniga ”3 in the middle” stämmer ner gitarrerna för det nya millenniet. Plattan sprudlar av en energi och glädje smittsam som ett vackert leende vilket den självhäftande ”Tropic of Capricorn” understryker med besked. Dvd:n ”Cabo wabo birthday bash tour”, som är en konsert filmad i Chicago under turnén på ”Ten 13”, fångar gruppen på toppen av sin gärning. Sammy Hagar and the Waboritas (trummisen David Lauser, basisten Mona Gnader, gitarristen Vic Johnson och keyboardisten Jesse Harms) har på tre turnéer utvecklats till en ruggigt tajt enhet och när gruppen är som bäst svänger de på ett sätt som får apatiska flyktingbarn att sätta sig upp och stampa takten.

”Not 4 sale” (7p, 2002) är förutom titellåten på nästa skiva ett uttalande där Hagar betonar att integritet och artistisk frihet inte kan köpas för pengar och den livsfilosofin omfamnar han som ett nyfött barn. Musikaliskt förlänger han sitt holistiska perspektiv på rock´n´roll genom att med ”The Big Nail” slå i en skvätt country i sin livsbejakande cocktail. För övrigt kan man betrakta ”Not 4 sale” som en oslipad ”Red voodoo” med toppspår som den samhällskritiska ”Hallelujah”, dynamiska halvballaden ”Halfway to Memphis” och den gripande men aldrig sentimentala ”Karma wheel”.

Nästa album var den emotsedda ”Live hallelujah!” som är en sammanställning av publikfavoriter inspelade under den på förhand i princip otänkbara turnén med David Lee Roth sommaren 2002. Upptagningen är autentisk och liveformatet belyser verkligen hans styrka som artist men nyss nämnda dvd är mer autentisk då den täcker en hel konsert.

Under delar av 2002 och 2003 var Hagar sysselsatt med ett spännande projekt. Planet Us var tänkt som en fortsättning på HSAS fast med Michael Anthony på bas och Deen Castronovo (Journey) på trummor. Hagar och Schon skrev två låtar, ”Psycho vertigo” och ”Peephole”, som gruppen spelade in men sedan lades projektet på is på grund av att Hagar och Anthony återförenades med Van Halen. Men mer om dessa låtar senare.

Två samlingsalbum såg dagens ljus under 2004 och den avgjort mest intressanta av dem var naturligtvis Van Halen-dubbeln ”The best of both worlds”. Precis som titeln antyder täcker den in de båda klassiska sättningarna med tre nya låtar av det nyligen återförenade Van Hagar. Kortfattat kan man säga att det nya materialet låter som den orättvist slaktade ”Van Halen 3” kunde ha gjort med Sammy på sång. Nummer två av samlingarna är Sammys egen ”The essential red collection” som utöver hitsen fram till ”Red voodoo” fångar upp ett par av de demos han fick sitt solokontrakt på 1976 och några smakprov från hans bidrag till de tidigare nämnda 80-talsfilmerna. Goda intentioner, men hur man kunde få för sig att försöka skildra en så lång och mångskiftande karriär som Hagars på en ynka CD är en gåta.

Den årslånga återföreningen av Van Halen var över i november 2004 och Sammy återvände till Cabo och livet som han vill ha det och jammade med sina Wabos. Under 2005 passade The Red Rocker på att ta med sitt kringresande festsällskap till Sweden Rock Festival för att sprida sin må bra musik i en sprittande och rödskimrande show – en oförglömlig kväll!

Nästa album är ett uppfriskande verk som så här i efterhand kan tyckas logiskt, men som när den kom dök upp som en överraskande vänstersväng. ”Livin´ it up” (7p, 2006) kan ses som soundtracket till Sammys livsstil och med denna deklaration lever han ut sin strandhippiefilosofi till fullo. Visst har han stött rejält på bluesen sedan de självupplevda ”Little white lie” och ”On the other hand” från ”Marching to Mars”, och nog flirtade han allt lite med countrymusiken på ”Not 4 Sale”, men nu baserar han hela utgivningen på blues och country med lite latinorytmer här och reggaegung där. Dylans ”Rainy day women #12/#35” är i själva verket det tyngsta på plattan! Vad som bär hela skivan är den absoluta övertygelsen och nakna uppriktigheten Sammy och det sagolikt samspelta Wabos utstrålar. Bluesiga ”Sam I am” sparkar igång kalaset på ett fantastiskt medryckande sätt, ”Living on a coastline” och ”Mexico” följer upp offensiven väl men sedan blir det något för tillbakalutat för att bära hela vägen. Att vi har att göra med en artist som mår bra och som lever och verkar i harmoni står dock bortom allt tvivel.

Med magkänslan som kompass seglar Hagar vidare i en karriär som kränger vilt i olika riktningar. Han är helt oförutsägbar beträffande form, men vare sig det handlar om funkiga takter, österländska tongångar, countrykryddad blues eller högljudd rock´n´roll så framför han musiken med otämjd intensitet. Ibland verkar det som om han skjuter från höften – attityd och instinkt går ofta före tanke – men det han förlorar på karusellerna tar han igen på gungorna. Det som frestar mest på ”Cosmic universal fashion” (6p, 2008) är de två demos han spelade in med Journey/Van Halen-hybriden Planet Us. ”Psycho vertigo” är en tung halvpsykedelisk rocklåt som kunde höra hemma på Van Halens ”Balance” medan ”Peephole” håller ”For unlawful carnal knowledge”-klass. ”Loud” är i linje med Hagars bästa soloalbum ”Ten 13” men tyvärr också det enda inspelade samarbetet mellan Hagar, Anthony, gitarristen Billy Duffy från The Cult och trummisen Matt Sorum (ex-Guns n` Roses, The Cult, Velvet Revolver). Dock är albumet ofärdigt och tolkningarna av Van Halens ”Dreams” och Beastie Boys ”Fight for your right to party” ren utfyllnad. Syftet med ”Cosmic universal fashion” var att släppa överblivet material som fans längtat efter och i det avseendet fungerar det. Vad Hagar i själva verket hade i tankarna skulle slå ner som en tupp i hönshuset efter en längre tids avhållsamhet. Med gruppen Chickenfoot hittade Hagar slutligen den kemiska balans som Planet Us och det återförenade Van Halen saknade.

Med Joe Satriani och hans gitarr som slagruta har Sammy Hagar och Michael Anthony tillsammans med Chad Smith (Red Hot Chili Peppers) funnit en täkt så flödande av medryckande rockmusik att den tar dig på nya äventyr varje gång du hör den. Att inspelningarna är gjorda i George Lucas Skywalker Studios känns nästan underförstått. Från den krängande partyrockaren ”Soap on a rope” via skenande karnevalsyra i ”Get it up” och hyllningen ensamstående mödrar till den episka finalen “Future in the past” är ”Chickenfoot” (10p, 2009) ett dristigt fä som dansar ledigt mellan ett hårt jammande Van Halen och Aerosmith. Hagar har ju som bekant alltid behövt en mästergitarrist som sidekick för att skapa magi och i Chickenfoot kompletterar och kontrasterar Satriani The Red Rocker som saltet tequilan. Lägg till den totala kompromisslösheten som den magnifika rytmsektionen Anthony/Smith utstrålar – de är så flexibla och drivande i sitt spel att alla övergångar och stilmässiga potpurrier inom låtarna känns fullständigt naturliga – så har du ett verk som vibrerar av en spontanitet som får albumet att kännas som en förädlad konsert. Den efterföljande turnén som fångas i dvd:n ”Get your buzz on: live” (2010) blir en succé. Gruppen framför i princip hela sitt debutalbum och kryddar med covers som Deep Purples ”Highway star”, The Whos ”My generation” och Montroses ”Bad motor scooter”.

2010 gav sig Sammy & the Wabos ut på en USA-turné som förband till Aerosmith och därefter inledde Hagar och Satriani en ny låtskrivarprocess. Om debuten var en hyllning till Led Zeppelins och The Whos stilbildande drag så skulle "III" (8p, 2011) nyansera och vidga begreppet Chickenfoot. Den struttiga glamrocken i välkomstnumret "Last temptation" glider över i Kinks möter The Who-pop i "Alright, alright" medan "Different devil" kommer förklädd i countryrock. Det är först i "Up next" vi serveras ett fylligt årgångsriff från Jimmy Pages källare. Albumets andra halva är bluespräglad och tillbakalutad, i synnerhet imponerar interaktionen mellan musiken och texterna. Som helhet känns "III" inte lika rafflande som debuten. Icke desto mindre är den ett slående bevis på att 70-talsbaserad rockmusik än idag kan låta inspirerad utan att för den skull hänge sig åt urkundsförfalskning. På grund av att Chad Smith var upptagen av en lång Red Hot Chili Peppers-turné kallades Kenny Aronoff in som ersättare när Chickenfoot gav sig ut för att visa upp sitt andra album. Fyra låtar från ”Different devil tour” jämte fem tidigare utgivna livespår finns på den rumphuggna men ändå välljudande livesamlingen ”LV” (2012).

2013 markerar 40-årsjubileum för Montroses klassiska debut och därmed 40 år som skivartist för Sammy Hagar. Sedan år 1991 har Hagar bjudit in vänner och kollegor för att i samband med sin födelsedag den 13 oktober jamma och festa i den mexikanska semesterorten Cabo San Lucas och ”Sammy Hagar & friends” (6p) kan ses som ett inbjudningskort till årets kalas. Och precis som med ”Cosmic universal fashion” är det en rolig och underhållande idé men som stupar innan kalaset är över. Överraskande nog är det Sammy själv som kantrar; han kompas av Chad Smith, Michael Anthony och Neal Schon i en cover på Depeche Modes ”Personal Jesus” och Hagar låter ovanligt nog som om han sjunger in låten medan han läser texten. Men här finns också ett knippe blivande fanfavoriter med den Jay Buchanan-komponerade ”Not going down” i spetsen. Rival Sons frontman är liksom Hagar född i Fontana och har skrivit denna förrädiskt lunkande bluesrocklåt som kunde höra hemma på ”Not 4 sale” som hyllning till stadens store son. Rock´n´roll-stänkaren ”Bad on Fords and Chevrolets” i vilken Sammy sjunger duett med en av låtens upphovsmän, Ronnie Dunn (Brooks & Dunn), passar Sammy & the Wabos som hand i handske medan Joe Satriani toppar ”Knockdown dragout”, en ”Mas tequila”-smakande duett med Kid Rock, med en dubbel Satch med skruv. Vi får också höra ett par soliga strandlivsbetraktelser som i ”Livin´ it up” vilket fullbordar ett album som speglar Hagars solokarriär under 2000-talet på ett värdigt sätt.

Med start 18 augusti ger sig Sammy Hagar ut på ”The 4 decades of rock tour” då hela karriären ska belysas. Hans ständiga kompband The Wabos kommer givetvis att backa upp honom jämte diverse gästartister under turnéns gång. Den amerikanska publiken kommer bland annat att få se Rival Sons som exklusivt förband under valda delar av turnén, två unika spelningar där Hagar återförenar Montrose med Dave Meniketti från Y&T som gitarrist i den framlidne Ronnie Montroses ställe och givetvis kommer Michael Anthony att dyka upp lite då och då när det vankas Van Halen- och Chickenfootnummer. Och beträffande Chickenfoot så gör ryktet gällande att samtliga medlemmar i gruppen har vikt några blad i 2014 års almanacka för nya inspelningar och konserter – ”Arriba”!

Jukka Paananen