|
Rockfestival. Lera, regn, camping, fylla, obefintlig
sömn, problem att ta
sig mellan camping och konserter. Blandning av riktiga
musikälskare och
festprissar som snackar sönder låtarna och skränar.
Naturligtvis kul med all
musik men, som sagt, det har verkligen sina baksidor.
Men skall det då
alltid behöva vara så? Nej, jag har faktiskt just fått
uppleva ett lysande
undantag. En festival med Progressiv Rock ombord på en
lyxkryssare
(Norwegian Pearl. Mycket bekvämt boende (till och med
balkong i hytten), läcker buffémat (öppen i princip
dygnet runt), varmt väder (ständigt 20-25 grader), sol,
absolut inget regn (J), svaga vindar, all möjligt dricka
(med eller utan alkohol) till anständiga priser, fyra
scener med parallell musik med bara några minuters
gångavstånd emellan. Till och med en Jacuzzi och pool i
full gång bara tio meter från en av de stora scenerna.
Fyra dagar full med musik och under två av dessa
trevliga strandhugg på
rederiets (Norwegian Cruise Line) egen ö Great Styrrup
Island (fina
badstränder) och Great Bahamas Island (med fin utflykt
till läckra stränder,
mangroveträsk och undervattensgrottor). Härliga
människor ombord som helt
klart var där för kärleken till denna sorts musik. Jag
såg faktiskt inte
spår av någon fylla eller något exceptionellt festande!
En intressant
iakttagelse på båten var också att de stora utrymmena
med spel, casino,
taxfree-försäljning, juveler och klockor i princip var
tomma under hela
resan (folk var helt enkelt där enbart för musiken och
jag kan tänka mig att
entreprenörerna ombord faktiskt gjorde rätt så dåliga
affärer). Men i alla
fall, underbar stämning var det och mitt bland alla
betalande deltagare
fanns alla musiker lätt-tillgängliga för alla och
uppenbart glada att få
umgås med sina fans ute på båten. Väldigt trevligt att
se exempelvis
medlemmarna i Spock’s Beard och Pain of Salvation stå
intill och njuta av
samma konserter som en själv.
I det följande skall jag kort skriva lite om vad vi fick
se och höra (några
utvalda konserter varje dag). Vi var alltså en publik
bestående av cirka
1600 personer (medräknat musiker och arrangörer) och med
övrig besättning
var passagerarantalet någonstans i närheten av 2000
personer (båten tar max
2600 deltagare).
Huvudarrangören för arrangemanget var ett företag som
kallar sig Sixthman
(representerat av Jennifer här på bilden) men i
bakgrunden fanns eldsjälen
Mike Portnoy som tillsammans med kompisen Derek
Sherinian gjort ett
jättejobb för att få allt att klaffa och för att få dit
gräddan av band inom
genren. Mike själv var i högsta grad inblandad i ett
flertal av konserterna.
Inte bara som medlem i Transatlantic men även som
trummis i Bigelf (se
bilden där han snott sångarens höga hatt!) och i
konstellationen PSMS
(Portnoy, Sheehan, MacAlpine, Sherinian). Och han gjorde
det verkligen med
den äran och det var uppenbart att han trivdes som
fisken i vattnet med
detta. Det var i sanning en njutning att se honom i alla
dessa
konstellationer. Han höll alltid igång det hela med
bravur och med en
sanslös spelglädje hela tiden. Och hans sätt att
jonglera med vänster hands
trumpinne över pekfingret mitt i spelet (ofta flera
varv!) är ju ett
akrobatiskt konststycke som visar att han behärskar
trummandet till 110 %
och att han kan kosta på sig att showa rejält (påminner
om Thomas Ravellis
livsfarliga jonglerande med fotbollen bakom ryggen som
VM-målvakt!).
Tisdag 18 februari
Transatlantic
Festivalen inleddes med att Transatlantic körde hela nya
plattan
Kaleidoscope. Det lät väldigt bra och man förstår att de
nu har kommit igång
rejält i sin turné som pågått ett tag. En väldigt bra
start och man undrade
faktiskt nu vad som skulle kunna toppa detta på
festivalen. En undran som
var helt obefogad – det mesta som kom sedan var faktiskt
mer eller mindre
lika bra!
Jon Anderson
Jag fick återse Jon Anderson (såg honom senast i San
Francisco 2011) och han
genomförde i princip samma show igen med få ändringar
(antar att det också
var samma show han höll i Göteborg förra året). Mycket
känslosamt och varmt.
En ödmjuk och älskvärd Jon Anderson, nu i närheten av 70
år (!), visar att
han fortfarande behärskar att stå på scen på egen hand.
Rösten var faktiskt
ännu bättre nu än förra gången. Varma applåder hos den
mycket stora
publiken. Väldigt många på båten var uppenbarligen gamla
Yes-fans och det
här var verkligen känslofyllt för dem.
Devin Townsend Project
Sist på kvällen gick då
Devin Townsend in på scenen. Snacka om kontrast till
konserten med Jon Anderson! Devin är en fullfjädrad
entertainer och jag
undrar ibland om inte han borde bli standup-comedian
istället för
rockmusiker. Lika självsäker, arrogant, spydig och
reptilsnabb i käften som
sådana. Med dessa egenskaper var tillställningen bitvis
helt lysande även om
ljudet inte var helt tillfredsställande under konserten.
Stor show!
Onsdag 19 februari
Programmet denna dag var helt späckat: Haken, Beardfish,
Flower Kings,
Riverside, Pain of Salvation, Spock’s Beard + Adrian
Belews Power Trio i en
enda lång sekvens!
Haken
I fantastiskt väder körde Haken igång en helt klanderfri
konsert med ett par
riktiga toppnummer. Till dessa hör definitivt att man
lyckades genomföra
mästerverket ”Cockroach King” i en helt lysande version.
Jag trodde faktiskt
inte att man skulle våga sig på detta. En otrolig
upplevelse att få vara med
om! Konserten hade också en komisk topp när bandets
trummis plötsligt
försvann mitt i ett nummer. Ingen förstod någonting men
plötsligt så började
basisten skratta högt och pekade mot Jacuzzin. Trummisen
hade helt enkelt
sprungit ner från scenen till Jacuzzin och tagit sig ett
dopp. Några
sekunder därefter återvände han till trumsetet på exakt
rätt position i
låten och fortsatte spela. Stort jubel naturligtvis!
Beardfish
Rickard Sjöblom och hans Beardfish gjorde en alldeles
utmärkt konsert i
värmen och jag är säker på att de vann en hel del nya
fans på kuppen. Till
saken hör att Mike Portnoy ju utnämnt Beardfish som en
av hans personliga
favoriter så det måste ju ha varit väldigt hedrande att
bli inbjuden till en
spelning här.
Riverside
Efter Beardfish var det så dags för det jag väntat på så
länge (efter att ha
missat så många av deras konserter i Sverige och
närområdet): Riverside!
Konserten blev i sanning minnesvärd men kanske inte för
musikens skull.
Tyvärr råkade man ut för mycket förargliga tekniska
problem i början av
konserten. Mikrofonen för Mariusz Duda fungerade inte
och då förstår ni
själva hur illa det var. Det här störde helt klart
bandet (framförallt
Mariusz) och därmed blev konserten tyvärr aldrig var den
annars kunde ha
varit (på mitten lät det dock helt OK). Lite oväntat
inträffade dock under
denna konsert att vinden lade sig helt och en alldeles
otrolig molnhimmel
med solnedgång visade sig. Det blev en så otroligt
stämning p g a detta när
nu musiken började fungera igen. Rent magiskt! Tyvärr
valde dock bandet ett
slutnummer (kommer inte ihåg vilket) som inte blev helt
lyckat och man kände
nog att det var lite synd att det till slut blev så här.
Efter konserten fick jag en kort pratstund med Mariusz
och han beklagade
verkligen de tekniska problemen och bad mig göra ett
nytt försök vid deras
nästa konsert på fredagskvällen. Jag tog tillfället i
akt och frågade
Mariusz hur det ligger till med den nya utlovade plattan
med Lunatic Soul.
Han bekräftade att arbetet med denna är näst intill
klart och att en release
är planerad till oktober detta år. Det finns till och
med en titel bestämd –
han nämnde den, en ganska lång sådan men jag kommer inte
i nuläget ihåg den.
Alltså, det är slut med den raka numreringen 1,2,3
(eller om man så vill
svart, vit, grå). Den nya Lunatic Soul-plattan kommer
att bli mycket mörk
och kanske påminna mest om den första plattan.
Intressant var att Mariusz
nämnde att han har kontrakt på två plattor detta år. Jag
tolkade det som att
det blir en ny platta med Lunatic Soul men även en ny
platta med Riverside.
Härliga nyheter! Vi får se om han och bandet orkar med
denna
produktionstakt.
Pain of Salvation
Så gick vi då med viss spänning till den första
konserten med Pain of
Salvation. Rätt så fantastiskt att de ändå satsade på
att ställa upp med
tanke på Daniel Gildenlöws svåra sjukdom och hans rätt
så dominanta
ställning i bandet. Men oron var obefogad, visade det
sig. Bandet gjorde ett
fullt godkänt gig och Ragnar Zolberg gjorde en mycket
bra insats som
frontfigur och sångare. Jag hörde efteråt att deras
andra konsert dagen
efter på den erkänt svåra Spinnaker-scenen (som jag
missade på grund av
andra konserter) faktiskt var ännu bättre. Väldigt kul
för bandet och för
Daniel!
Spock’s Beard
Nästa band i elden var Spock’s Beard och förväntningarna
var höga efter att
ha upplevt deras fantastiska konsert i Night of the Prog
för ett par år
sedan. Bandet körde här mest låtar från den allra
senaste skivan. Men här
får jag tyvärr säga att jag kände viss besvikelse för
det här var inte alls
lika bra som på Night of the Prog. Svårt att säga vad
som fattades för
musikerna jobbade på riktigt duktigt. Men sångaren Ted
Leonard känns ibland
rätt profillös och på denna konsert tyckte jag inte den
fenomenale Ryo på
klaviaturerna riktigt fick till det. Nåväl, det visade
sig att vi faktiskt
verkade ha valt den svagaste av de två konserterna som
genomfördes på båten.
Efteråt har jag fått höra att deras andra konsert på
avslutningskvällen var
mycket bättre (gick dock samtidigt med Riverside!). Det
sved lite att höra
att man hade kört den fantastiska låten ”The Light”
tillsammans med Neal
Morse som plötsligt dök upp för extranumret. De som var
där sa att Neal hade
varit fullkomligt lysande.
The Flower Kings
Så kom då turen till The Flower Kings. Enligt Hasse
Fröberg så hade man
inför de båda konserterna på båten bara haft två timmar
på sig att repa
inför gigen och för en annan låter detta ju rätt
otroligt. Man förstår
naturligtvis att speciellt Roine helt enkelt inte hade
tid för så mycket
repeterande med TFK med tanke på den stora utmaningen
senare på
avslutningskvällen (beskriven senare). Men att vi har
att göra med ett
mycket samspelt band som är fullfjädrade proffs
bevisades med all tydlighet.
Bandet gjorde ett utomordentligt bra gig, faktiskt det
bästa jag har sett
med dem! En bidragande orsak var det fantastiska ljudet.
Teknikerna hade
just för denna konsert (och faktiskt för de allra flesta
konserterna)
lyckats till 100 %. Det lät hur bra som helst!
Fantastiska versioner av
”Numbers” och flera låtar från senaste plattan.
Torsdag 20 februari
Bigelf
Efter att ha hört från landsmän att Bigelf gjort ett
fenomenalt framträdande
på en annan scen under tisdagen gick vi för att se dem
spela uppe på
Pool-Stage. Bigelf, som varit nära att självdö i
sviterna av deras tidigare
gitarrists tragiska död, har nyligen släppt en ny platta
som låter
utomordentligt bra. En sorts märklig blandning av
Beatles och Deep Purple
tillsammans med en stor dos Mellotron(!). Nu gjorde väl
kanske inte bandet
ett så stort intryck (de hade lite problem med vinden
som plötsligt tog i
lite grand – enda gången vädret var lite tjurigt på
resan) men jag måste nog
ändå ge dem fullt godkänt. Sångaren och basisten är
väldigt coola på scen,
måste man säga. Och det gjorde ju inte saken sämre att
Mr. Mike Portnoy satt
vid trummorna både på konserten och på nya skivan. Värt
att kolla upp!
Animals as Leaders
Sen väntade festivalens
märkligaste konsert. En helt galen trummis och två
ekvilibrister till gitarrister. Totalt kaos och kakafoni.
Men ändå
fascinerande. Någon sa efteråt att konserten kunde
beskrivas som en hel
timma långt trumsolo kompat med gitarr. Ingen
skönhetsupplevelse direkt för
örat men inte på något sätt dåligt (beroende på vilken
smak man har dock).
Adrian Belew Power Trio
Torsdagskvällens stora överraskning och glädjekick var
annars konserten på
Pool-Stage med Adrian Belew, Julie Slick och trummisen
Tobias Ralph. Makalös
spelglädje från början till slut. Det är helt otroligt
vilka ljud den mannen
kan få ur sin gitarr! Och han gör det hela tiden med ett
stort leende på
läpparna. Vilken entertainer! Man ser att han njuter
oerhört av att spela.
Sen blir saken inte sämre av att han spelar med två
andra superproffs.
Trummisen Tobias Ralph förbluffade oss med att byta
trumpinne mitt under
giget när hans vänstra pinne gått fullständigt sönder.
Han öppnade ett
inplastat paket mitt under spelningen (till stor del med
tänderna) och fick
tag i en ny trumpinne utan att det överhuvudtaget
märktes i musiken. Helt
makalöst! Sånt gör bara riktiga proffs.
Fredag 21 februari
Portnoy, Sheehan, MacAlpine, Sherinian (PSMS) and
friends
Först att visa upp sig på avslutningsdagen var denna
supergrupp. Trots god
ekvilibristik tilltalade tyvärr inte det här mig
särskilt mycket. Här var
det mer fråga om att visa upp god teknik än att spela
njutbar musik, om jag
vågar säga så. Exempelvis gillade jag inte alls solot av
Derek Sherinian.
Det bara skar i öronen utan att ge något. Bättre blev
det när de kallade upp
ett antal andra artister att agera sångare (t ex Ted
Leonard och Devin
Townsend, den sistnämnde makalöst arrogant och
underhållande). Då blev det
mycket bättre.
Riverside
En av de saker som verkligen fick mig att till slut
satsa på PN14 var att
Riverside var med i Line-upen. Jag hade missat bägge
deras senaste besök i
Sverige p g a olyckliga tjänsteresor som jag inte kom
undan. Så nu kändes
det att ’nu jäklar var det dags!’. Och det här behövde
jag verkligen inte
ångra. För trots en något misslyckad första konsert
(beskriven tidigare)
fick jag en andra chans att se dem i den erkänt svåra
Spinnaker Stage – en
lokal som har lågt i tak och kändes väldigt trång. Både
Haken och Adrian
Belew Power Trio hade tämligen misslyckade gig här de
tidigare dagarna och
jag hade mina onda aningar att även Riverside skulle
ånyo kämpa mot teknik
och dåliga akustiska förutsättningar i lokalen. Men så
fel jag hade!
Fredagens gig blev festivalens allra bästa! Absolut
magisk! Ljudet var
perfekt (jag trodde inte det var möjligt i denna lokal)
och bandet var
verkligen på topp. Det kändes verkligen att man ville
revanschera sig för
deras tidigare rätt misslyckade konsert på Pool Stage.
Riverside är nog ett
av de bästa live-band jag har sett. Ser verkligen fram
emot fortsättningen
och kan bara fortsätta att applådera detta underbara
polska band.
Avslutningen – Del 1: Transatlantic
Så kom då finalen med Transatlantics andra spelning.
Intensiv och dynamisk –
men faktiskt inte särskilt bra! Jag tyckte att alla
musiker i bandet
faktiskt spelade över här. Alla ville briljera snarare
än spela tillsammans
och koordinerat med de andra. Här är jag helt överrens
med Hasse Fröberg som
senare utryckte precis samma uppfattning. Särskilt Neal
Morse flippade ut
och spelade med riktigt usel timing på sina keyboards.
Kanske var han
fortfarande kvar i euforin i samband med Spock’s
Beard-spelningen strax
innan Transatlantic-konserten. Man spelade nu flera
låtar från tidigare
Transatlantic-plattor och det märktes i publiken att det
här var låtar som
gjort intryck – allsången var tidvis stark. Lite trist
att kvaliteten inte
riktigt var på topp.
Avslutningen – Del 2: Transatlantic med Adrian Belew och
Jon Anderson
Vi som var där visste ju att avslutningen skulle bli
något alldeles extra.
Men döm om vår förvåning när plötsligt Adrian Belew dök
upp på scenen! Det
var ju inte riktigt vad vi hade väntat på i denna sena
timme (långt efter
midnatt). Han körde den fantastiska King Crimson-låten
”Indiscipline” (”I
like it!!!!!”) – ännu en humörhöjare! Jag måste
verkligen skriva - ”I like
Adrian Belew!!!!!”.
Men tiden var alltså sen och vi började så smått undra
om den utlovade
finalen med Jon Anderson och ”And You and I”-låten
skulle utebli. Karln är
ju 70 år och det här hade kanske tagit på krafterna. Men
vad händer då när
tvivlet börjar komma? Jo, in kommer Jon och vad är det
han kör igång med?
Jo, ”The Revealing Science of God” från ”Tales of
Topographic Ocean”! En av
mina absoluta favoritlåtar med Yes. 21 minuter lång! Och
han och de andra
gör det makalöst bra. Plötsligt fungerar alla
tillsammans – det är slut med
de egotrippade solona och nu kör man koncentrerat
tillsammans för att ge Jon
maximalt med support för låten (se bild DSC_617). Det
var verkligen rörande
att se hur fantastiskt bra de nu spelade ihop. Och man
förstår att Roine och
de andra hade fått en otroligt hemläxa så här i sista
stund. Som jag förstår
det var det Jon som själv föreslog denna låt i ett
väldigt sent skede. Jon
själv bara log när allt var färdig –så lycklig så det
var inte sant!
Verkligen rörande att se. Men det var inte slut med det.
Nu körde man även
igång den gamla klassikern ”Starship Trooper” – en annan
låt där Roine
verkligen fick visa vad han går för med tanke på Steve
Howes gitarrslingor
på denna låt. Lika bra framfört. Stort jubel i publiken.
Och sen kom den ju
– ”And You and I” – i en lång version med ett crescendo
på slutet där Roine
fick mycket stort utrymme för solon (faktiskt det allra
sista solot i numret
var hans). Det fantastiska med denna låts slutparti var
att ett flertal av
banden som spelat på festivalen nu kom uppspringande på
scen och en del av
dem tog faktiskt över lite instrument och började jamma
med (exempelvis Ryo
Okumoto med fler kollegor från Spock’s Beard - bild
DSC_628 ). Ni ser
själva i bilderna (det finns även Youtube-sekvenser
utlagda som visar dessa
euforiska scener) vilket party det blev till slut.
Ja, detta var i sanning en upplevelse för livet. Kanske
blir det
efterföljare (Mike Portnoy nämnde flera gånger att man
funderade på PN15)
men jag har svårt att tro att det kommer att ske redan
nästa år. Men med
tanke på hur lyckat det var så är det nog troligt med en
fortsättning. Jag
kan inte annat än rekommendera alla som kan att hänga på
ifall det blir en
fortsättning. Visst sved det i plånboken men det var
länge sen jag kände att
man fick så mycket för pengarna. Kan bara konstatera att
lyckliga
omständigheter gjorde att jag hade möjligheter att delta
och känner mig
oerhört priviligierad för detta. Tack för en fantastisk
fest – inte minst
alla svenska band som deltog.
Karl-Göran Karlsson |
