|
1994 släppt Italienska Dunwich
sitt första album, ”Sul monte e il tuono” på Black Widow och
året därpå kom ”Il chiarore sorge due volte” på Pick Up
Records. Den fick rätt stor uppmärksamhet även utanför Italien
och var den platta jag hörde först. Jag tyckte om den men det
var först några år senare när en vän i Borås tipsade mig om
bandet och mycket vänligt skickade han mig ett ex av ”Eternal
eclipse of frost” som kom 1999 på Tyska Rising Sun Productions.
Den är lite annorlunda och musikaliskt tuffare än sina föregångare.
Jag tyckte och tycker väldigt mycket om den vilket fick mig att
sakna bandet. Det var helt tyst om dom fram till för några månader
sedan när jag till min stora glädje hittade dom på Myspace. Där
stod det att dom hade en ny platta på gång samtidigt som man
kunde lyssna på några låtar. Det lät otroligt bra vilket
gjorde att jag hörde av mig till bandet och frågade om jag fick
recensera plattan här vilket dom gärna ville. Nu är vi här i
nutid med ”Heilagmanoth”…
Musiken Dunwich spelar är
symfonisk neoklassisk symfonirock med betoning på symfoni där
syntarna lyser med sin frånvaro för här är det åkta vara.
Dunwich består av Francesca ”Elayne” Naccarelli på sång,
Claudio Nigris på keyboards och Roberto IFasciani på bas samt
mer eller mindre permanente trummisen Luca Iovieno. Vid sidan av
det lånar man in musiker som här innefattar så väl stråkar
som bleckblås vilket tillsammans skapar plattans klassiska
ljudbild som är helt befriad från trender. Det skapar även ett
helt annat musikaliskt djup som skulle få Rhapsody att gråta av
avundsjuka för här har vi garanterat äkta vara.
Under 54:20 minuter får tolv låtar
serverade i näst intill ett konceptutförande. Låtarna liksom
flyter på och bildar fantastiska ljudlandskap som i sin tur
skapar otroliga bilder. Det är oerhört vackert och tilltalande där
Francesca berättar sina anekdoter till musiken som smeker fram.
Ibland blixtrar det till men lugnet liksom välbehaget kommer
alltid tillbaka och man kan inte få nog vilket väl bevisar att
det går att göra nyskapande symfonisk neoprog än idag för det
här låter inte som något annat än Dunwich. Originaliteten är
slående vilket är värd några extra poäng men det behövs inte
för ”Heilagmanoth” står på egna ben med influenser av
klassisk Italiensk musik när den är som allra bäst. Jag väljer
därför att inte plocka ut några enskilda låtar utan lyssna på
plattan som den helgjutna helhet den är. Dunwich är väl värda
att upptäcka och jag hoppas verkligen att någon tar in plattan
men annars går den att köpa via bandets hemsidor.
www.myspace.com/dunwichband
www.dunwich.it
9,5/10
Tore
Larson
|
