|
|
Tredje plattan från dessa begåvade musiker som sedan förra
plattan, ”Stories”
2006, ytterligare har förfinat sitt redan tidigare genomarbetade
och intressanta koncept. Sedan förra cd:n har Daniel Kåse slutat
som trummis och har ersatts av Erik Hammarström, som för övrigt
även handhar trumpinnarna i Flower Kings.
Stadigt förankrat i 70-talet och dessutom framfört på
tidstypiska instrument levererar bandet här en platta fylld av
intressanta musikaliska utflykter. Man bygger fortfarande hela den
musikaliska resan på sina starka rötter i 70-talet, men har
sedan sist vävt in ytterligare fler progressiva element och har
dessutom adderat en tyngd i vissa partier som inte fanns där
tidigare, vilket undertecknad finner extra njutbart.
Samtliga musiker kan verkligen hantera sina respektive
instrument på ett mycket högkvalificerat sätt, men man sätter
alltid känsla/variation före teknik/uppvisning vilket ger ett
mycket välljudande slutresultat.
Inledande ”Pointless
living” är en låt signerad Linus Kåse, och startar starkt
med en kraftfull bas/gitarrinledning. Basen har för övrigt en
stark framtoning låten igenom och ligger härligt långt fram i
mixen. Låten är bitvis ganska lugn och sökande med bas, trummor
och keyboards som bärande element, för att i refrängpartierna
svänga igång ordentligt med rejält driv ifrån Johan Öijen på
gitarrer. I refrängen får man som lyssnare för första gången
verkligen stifta bekantskap med Brighteye Brisons höga kapacitet
när det gäller dom vokala insatserna. Körarrangemangen är högklassiga
och stämsången sitter perfekt. Ett progressivt lite ”stökigt”
parti med läckra gitarr/keyboardsolon bryter av mot den tidigare
ljudbilden. Som helhet en mycket omväxlande och intrikat låt där
det händer saker hela tiden, trots att den inte är så lång.
”After the storm”
har en inledning som nästan låter svensk folkmusik och sedan
övergår i ett kort parti som låter tidig Kaipa. Även denna låt
är mycket omväxlande och bitvis väldigt progressiv, där nya
teman avlöser varandra. Grundkänslan som låten ger lyssnaren är
ändå ganska lugn och känslosam. Innehåller flera skickligt
framförda keyboardpartier, men det som verkligen sätter sina spår
i mitt sinne är Johan Öijens gitarssolo, som är otroligt känsligt
och tekniskt drivet utan att någonsin bli för mycket uppvisning.
Hela det ganska långa avslutande partiet är en enda lång skön
jazz/fusioninspirerad urladdning där ordlös sång och synthar
omväxlande byter av varandra. Mycket svängigt groove ifrån
herrar Hammarström / Eng, vilket ger ett starkt avslut på en för
övrigt mycket bra låt skriven av Eng/Hallman.
Nästa låt på plattan,”The
harvest” är även den signerad Per Hallman och inleds med
ett mäktigt parti på kyrkorgel. Låten som är drygt 20 minuter
lång innehåller det mesta som man kan förvänta sig av en låt
inom genren artrock, nämligen vackert och omväxlande komponerad
musik, tekniskt drivet instrument hantverk, snygga arrangemang och
vokala insatser av hög klass. Har ett parti med något som låter
som kraftigt distad bas vilket ger ett lite annorlunda sound. Låten
igenom bjuds man på högst kvalificerade och progressiva
soloavsnitt där samtliga musiker ger låten en egen touch. Ett av
de mest bärande instrumenten är annars hammond och framförallt
kyrkorgel vilket ger låten ett emellanåt lite sakralt uttryck.
Tycker att man efter ett antal genomlyssningar hittar nya roliga
arrangemangsfinurligheter varje gång, vilket gör att det känns
som om man hittar en ny sida av låten hela tiden. Även här svänger
det rejält om rytmsektionen och man bjuds på ett kraftfullt
groove, och extra svag blir jag för Kristofer Engs drivna basspel
som ger sköna 70-tals vibrationer. Mot slutet av låten lugnar
man dock ner sig och övergår i ett parti med akustiska gitarrer
och stämsång i massor. Låter en hel del Flower Kings, vilket
jag tycker att killarna ska ta som en komplimang. Johan Öijen får
även i denna låt sätta sin prägel med ett läckert långt
gitarrparti, vilket känns skönt då det bryter av mot det,
annars ganska så starkt keyboardsdominerade soundet. En mycket
stark låt som skulle bli hur bra som helst live, med sin
komplexitet och samtidigt bitvis lugna framtoning.
Sista låten på plattan inleds lugnt med akustiska
gitarrer, stråkmaskiner och saxophone. Som avslutande epos fyller
”The grand event”
sin funktion till 100 procent då den verkligen bjuder upp till
intressanta tongångar. Med sin speltid på nästan 35 minuter
hinner det hända otroligt mycket från start till mål. Ett lite
annorlunda inslag i ljudbilden är den ganska så flitigt förekommande
saxofonen, vilket är ett instrument som jag vanligtvis har lite
svårt för, men som i lagom stora doser som här blir helt ok. Här
mixas långa symfoniska partier, med accapellasång och andra
avancerade körarrangemang. Vackra, dynamiskt suggestiva partier,
där musikerna visar upp sina förmågor på respektive instrument
bryter av. Vissa lite längre partier i låten känns ibland
ganska tillbakalutade och ger en behaglig stämning av välbefinnande,
och bygger upp en förväntan och nyfikenhet inför kommande
partier. Jag tycker definitivt att Brighteye Brison, precis som i
fallet med Moon Safari, är mästerliga på att skapa vacker,
intrikat, välljudande, och tekniskt avancerad musik, men det som
speciellt faller mig i smaken med dessa båda band är deras förmåga
att skapa musik som man blir glad av. Linus Kåse som skrivit nämnda
låt har, tillsammans med sina bandkumpaner hittat en kombination
av artrockens alla inneboende element som skapar en musikalisk
helhet som kommer hålla många år framåt. Som tidigare nämnts
domineras ljudbilden av massor av synthar, hammonds, mellotroner
och andra klaviaturinstrument vilket ger en skön symfonisk
ljudbild där man många gånger befinner sig på en retrotripp
till 70-talet. Johan Öijens gitarrspel är många gånger ganska
återhållsamt men bitvis bränner det till ordentligt och han
fungerar utmärkt med sitt känslofyllda solospel. Extra svag är
jag också för Kristofer Engs basspel, där man ganska ofta kan känna
att Chris Squire från Yes har varit en stor förebild och
inspirationskälla. Trumspelet ifrån Erik Hammarströms sida är
också lysande, och man får ju hoppas att inte trumuppdragen med
Flower Kings ska sätta käppar i hjulen för hans medverkan med
bandet i framtiden.
Att Linus Kåse och Per Hallman är mycket skickliga på
sina instrument är ställt bortom allt tvivel, men de är
dessutom arrangörer av hög klass, vilket inte minst visas i de
två riktigt långa låtarna. Bandet har själva producerat
plattan och slutprodukten känns mycket välljudande, organisk och
äkta.
Avslutningsvis kan jag bara konstatera att Believers &
Deceivers är en platta som växer för varje lyssning och som
genast satte sig rejält fast, och jag tror också att den kommer
att fortsätta växa även i framtiden. Hoppas dessutom att vi
inom en snar framtid även ska få tillfälle att avnjuta bandets
musik live, i Göteborg Art Rock Förenings regi.
www.brighteyebrison.com
www.myspace.com/brighteyebrison
9/10
Staffan Vässmar
|
|
