|
Musikaliskt fostrad på klubbar i Greenwich Village och
Woodstock i början av 1970-talet och präglad av de kraftfulla
rytmer och sensuella melodier som gjorde R´n´B sångarna Marvin
Gaye och Sam Cooke till legender, flyttade New York-bördige sångaren
och gitarristen Robbie Dupree till Los Angeles 1978 och tuktades
till en renodlad västkustartist. 1980 blev han nominerad för en
Grammy som ”Best New Artist” för sitt självbetitlade
debutalbum och sedan dess har Dupree gett ut nio verk i eget namn.
Att lyssna på "Time and Tide" – hans första
album på över fem år – känns lite grann som att sätta sig i
en modern Volvo: Det är ombonat, aerodynamiskt utformat och nästan
lite gubbigt bekvämt – men gosse vilken skön resa! Duprees färdmedel
har en drivlina baserad på Detroits Motown-komponenter och låter
de funkiga inslagen hos Stevie Wonder möta Steely Dan´s jazziga
västkustådra i ett skönt pulserande soulsväng, och jag kan
inte låta bli att tänka att Glenn Hughes måste älska detta
album.
Duprees avspända, själfulla sångröst har ett vemodigt,
nästan bluesigt uttryck, vilket bidrar till att göra "Time
and Tide" till en väldigt tillbakalutad och väluppfostrad
historia. Det är så att man får vibbar från P3s klassiska
radioprogram Soul Corner. Men mitt i all vänskaplighet smyger sig
också en känsla av rastlöshet på mig; det tänder aldrig
riktigt. Det guppar och gungar och är väldigt mysigt, men jag
saknar ett par spår med mer nerv och driv; det som gjorde Robert
Palmers album spännande; något som skänker helheten en större
dynamik. Och med tanke på den något knappa speltiden – lite
drygt 40 minuter – och det av klass drypande kompbandet, borde
utrymmet ha funnits där.
www.myspace.com/robbiedupree
Betyg: 7/10
Jukka Paananen
|
