|
|
Brittiska
THIEVES' KITCHEN är en ny bekantskap för mig och jag inser,
efter att ha kollat deras hemsida och några recensioner att jag här
har missat något. Med en rottråd I avsomnade GREY LADY DOWN och
resten i mycket av den progressive rock som producerats de senaste
decennierna har de lyckats skapa något både fräscht och tidlöst.
”The
water road” är deras fjärde album sedan starten 1999. Enligt
annalerna har de jämförts med bland annat band som Yes, ELP,
Frank Zappa National Health, UK, Echolyn, Finneus Gauge, Hatfield
and the North och Spock's Beard. Imponerande. Och givetvis blir
alla progakter som målar med en bred palett av orkestrerad och
genomarbetad musik jämförd med de stora giganterna. Samtidigt är
det inte nämnda föregångare jag påminns om när jag lyssnar på
”the water road”. Utan snarare Renaissance, Magenta och Änglagård.
Inte så konstigt kanske med en skönt sjungande Amy Darby och
Thomas Johnson från just Änglagård på keyboards. (Mycket
Mellotron blir det!) Även Anna Holmgren från Änglagård
medverkar på flöjt några ljuvliga passager.
Thieves
kitchens hemsida beskriver att det nya albumet lägger vikten på
känsla, melodi, intrikata arrangemang och atmosfär. Akustiska
instrument som oboe och cello bidrar till detta
Albumet
startar med den 21-minuter långa 'The Long Fianchetto', som
inleds med en stilla pianomelodi a la Anthony Phillips, i en dryg
minut innan hela bandet kommer in och väver ett atmosfäriskt
ljudlandskap. Som sig bör I ett episkt stycke så hinner man växla
teman och instrumentella passager, hårda och stilla partier innan
det självfulla slutgitarrsolot tar vid. Allt
sitter som en smäck
och det enda jag kan klaga på är att Pkil Mercy ibland har ett
gnälligt och trist gitarrljud.
Andra spåret heter ”Returglas”! Jajamän, jag trodde jag läste
fel, men så upptäckte jag att det är Johnsons komposition och
har en folkmusikalisk Änglagårdskänsla
'Chameleon', med Amy's sköna röst, akustisk gitarr och Mellotron
bäddar in mig i en avspänd och ändå spännande melodi. Det är
en rytmisk och melodisk uppbyggnad av låten som närmar sig
Hatfield & The North eller Caravan, eller är det saxofonen
som förvillar mig? Bra är det i alla fall.
Fjärde
spåret 'Om Tare', trodde jag först också var en svensk titel,
men tji fick jag.”Om Tare är sanskrit, det gamla indiska språket,
och är en dynamisk och kraftfull låt. Allt sitter tight och det
är en spännande kontrast mellan den orientaliskt influerade sångmelodin
på sanskrit och den drivande sjutakten i musiken
'Tacenda
for You' är ytterligare ett långt spår (9 1/2 minuter),
melodiskt och varmt. Hon sjunger otroligt bra, Amy! Lite Caravan,
lite Hatfield, lite Van der graaf vilket passar en
Canterburydiggare som mig. Snyggt arrangemang med flöjt och cello
i ljudbilden. Här slår det mig att TK har en särdeles förmåga
att göra intrikata rytm- och melodislingor som låter knepiga
ibland, men fångar mig. Lite som King Crimson, när det begav
sig.
Vad
får vi sedan upp ur godispåsen? Jo, 'When the Moon is in the
River of Heaven'. Vackert, stämningsfullt. Sången full av känslor.
Till och med ganska snyggt gitarrljud.
Det här är en låt
som får mig att peta upp betyget ett steg till.
Efter ett kortare spår som är pastoral stilla med klassiska
vibrationer och en stilla xylofon 7, avslutas albumet med titellåten,
ett elvaminutersspår som inleds med en snygg melodi med oboe och
cello som svävar ovanpå ett sparsamt komp. Amy sjunger låga
toner och det känns som en stilla hymn som väntar på att förlösas,
men så går intensiteten ner igen. Det är stiligt och så ökar
kraften..där! Nu har han fått igång gitarren och solen tränger
genom molnen. Utan för stora åthävor ges ändå låten en mäktigt
crescendo, alldeles lagom. Så var det slut. Tur att det går att
sätta på replay, för det här är en skiva som växer varje
lyssning. Strålande, Thieves kitchen!
www.myspace.com/thieveskitchen
www.thieveskitchen.co.uk/
9/10
Hans-Åke
Höber
|
|
