|
Efter att ha starrbligat sig igenom utbudet på YouTube kände
Neal Schon slutligen att han hittat vad han sökte: filippinske
Arnel Pineda. Med sin själfulla tenorstämma och sina indianlika
drag är han i princip ett duplikat på den från Portugal härstammande
Steve Perry; sångaren som gav det jazz/fusion-präglade Journey
nya musikaliska koordinater och gjorde dem synonyma med begreppet
AOR. Detta intygas inte minst av att två skivbolag med en utpräglad
melodiös inriktning tagit sig namn efter deras skivor: Escape
(1981) och Frontiers (1983).
Vanmakt har dock varit en ständig följeslagare på
gitarristen och evige kärnaktören Neal Schons resa med skötebarnet
Journey. Åtminstone sedan 1986 då en lång period av
instabilitet inleddes: musiker byttes ut; avkomlingar som Bad
English, The Storm och Hardline uppstod och skingrades; Journey återförenades
för att snart lösas upp igen, och tillfälliga sångare som
Kevin Chalfant, Steve Augeri och Jeff Scott Soto passerade revy.
Av dessa upplagor var det endast den förlorade sonen Perrys återkomst
med ”Trial by Fire” (1996), och Augeris med ”Arrival”
(2001) och ”Generations” (2005), som alstrade nytt material.
Nu är dock radiorock-ikonerna från San Francisco tillbaka
med ett verk som tar vid där den utsökta ”Arrival” klingade
ut och som förvandlar ”Generations” till ett mellanspel.
Producenten Kevin Shirley styr vidare Journey i det lite råare,
mer livevibrerande soundet som han graverade in redan på ”Arrival”,
och jag tycker rent av att produktionskvalitén förfinats
ytterligare. Framför allt så har Deen Castronovo äntligen fått
rätt plats i ljudrummet och hans trumspel både smälter in i och
driver på bandet.
Det stora utrops- och frågetecknet är förstås Pineda.
Med en 25-årig karriär från Asien att luta sig mot är han långt
ifrån någon duvunge. Närmast kommer han från filippinska The
Zoo med vilka han gjorde sig bemärkt med ett antal Journey-covers
där ekona av Steve Perry är spöklika. Och visst lånar
nykomlingen några sångslingor av sin läromästare även på
”Revelation”, vilket för övrigt Steve Augeri också gjorde på
”Arrival”. Men där Augeri kunde låta syntetisk i de högre,
utdragna partierna låter Pineda organisk och inspirerad.
Låtmaterialet på ”Revelation” håller en remarkabelt
hög lägstanivå. Första halvan är klart livligare och innehåller
de rockigare spåren där andra spåret ”Like a sun shower”
bryter det rappa mönstret med ett själsmässigt återbesök till
”Departure”-albumet (1980). Andra halvan är mer
tillbakalutad, men känns likväl aldrig balladtung. Över huvud
taget imponerar kompositionerna med en enorm slitstyrka –
albumet etsar sig fast och förefaller bara starkare och mer
imponerande för varje lyssning. Emellertid hittar jag ännu ingen
låt som riktigt kan mäta sig med topparna på ”Arrival”;
”Higher place” och ”To be alive again” är ju trots allt mästerstycken;
men tack vare den positiva kraften som genomsyrar denna skapelse
stakar Journey ut en riktning som utan tvekan är både fräsch
och uthållig.
http://www.journeymusic.com/
Betyg: 8/10
Jukka Paananen
|
