|
Det
tycks vara två tidsåldrar som attraherar skapare av nutida
progressiv rock – framtiden och medeltiden. Just som jag
avslutat recensionen av det futuristiska science fiction-albumet
”First contact/Last warning” med Jupiter Society, så dimper
Willowglass ner i brevlådan, med Don Quixote och Sancho Pancha i
medeltida kyrkfönstermosaik på omslaget. Här är det pastoral
fantasy som estetiskt formspråk rakt igenom. Mycket smakfullt
omslag förresten med vackert artwork av Lee Gaskings som doftar
klassisk Antony Phillips och Pendragon.
Willowglass
är ett musikprojekt av den brittiske multiinstrumentalisten
Andrew Marshall och detta är projektets andra album. Enligt
pressreleasen är syftet med Willowglass att skapa instrumental
progressiv rock som ska fånga ljudet, känslan och andan av de
stora progressiva akterna från 70-talet. Och det är ju Andrew
inte ensam om att försöka uppnå. Det finns en uppsjö mer eller
mindre lyckade försök att skapa pastischer på de klassiska
giganternas musik, eller till och med försök att återskapa
originalen, som exempelvis ”The musical box” och ”P-Floyd”
gör. Hur väl lyckas då Willowglass med sin uppgift?
Ganska
bra, tycker jag. Andrew hanterar diverse strängar, flöjter och
tangenter men har haft omdömet att ta in Dave Brightman på
trummor istället för att trycka på rytmsequensern. Keyboards
dominerar ljudbilden och det är väl framförallt Tony Banks och
de tidigaste Genesisalbumen som är referenspunkter. Avsaknaden av
sång gör dock låtarna mindre gripande och dramatiska och det är
lätt att uppleva att de består av snygga intron, mellanspel och
melodislingor, men saknar vers och refräng. Dessutom är
Willowglass sparsamma med instrumentella solon så det är
harmonier och melodislingor som bygger låtarna. Det ger en känsla
av man lyssnar på ett soundtrack, musik som skapar stämning och
förstärker bilderna, men inte lever ett eget liv. Italienska
”Hostsonaten” spelar i samma liga.
”Book
of hours” består av fem spår och det obligatoriska eposet
heter ”The labyrinth”, en svit bestående av sex delar som
klockar in på strax under sjutton minuter. Men innan Don Quixote
rider in i labyrinten passerar vi de fyra första låtarna.
Inledande
”Argamasilla” är syntdriven, melodiös och relativt
kraftfull. Här har Andrew inspirerats mycket av tidiga Camel och
han bjuder frikostigt på klassisk mellotron och analogt syntljud.
Den
4 minuter långa ”Willowglass” bjuder på finstämd akustisk
gitarr och flöjt. Meditativt och vackert, mycket Anthony
Phillips-vibrationer. Tredje spåret ”The Maythorne cross” ger
oss folkmusikaliska slingor och växlar fint i dynamik och stämning.
En riktigt kraftfull avslutning höjer pulsen en aning. Titelspåret
”Book of hours” inleds med klassisk synt, mellotron och
akustisk gitarr och här finns mer än en doft av Genesis ”Trespass”.
”The Labyrinth”, slutligen, är som sagt en svit och startar
tjusigt med klassisk gitarr och klara Focus-referenser, för att
sedan övergå i ett parti som skulle kunna platsa på ”The snow
goose” med Camel. Som sig bör växlar sedan sviten mellan det
akustiska och elektriska, det stilla och kraftfulla, och bjuder på
ett potpurri av teman och ljud som kan relateras till diverse
kanoniserade hjältar inom den progressiva musiken.
Konklusionen
blir att Willowglass är trivsam lyssning rakt igenom. Samtidigt
saknar musiken spets och spänning i många stycken. Albumet
lunkar på i en behaglig, men relativt uddlös estetik, där frånvaron
av en dynamisk sångare eller inspirerande solon innebär att en
viktig dimension fattas i helheten. Intentionerna är goda och
Andrew Marshall vårdar arvet från 70-talet i sitt sound och sina
melodier, men Camel har Andy Latimers glödande gitarr och Genesis
en dynamisk Peter Gabriel på de klassiska albumen, något som
Willowglass inte har någon ersättning för. Bedömer man ”The
book of hours” istället utifrån sina egna musikaliska förtjänster,
utan jämförelse med klassikerna, så finns dock här mycket god
musik att lyssna på.
www.myspace.com/willowglass
www.willowglass.net
Betyg
7/10
Hans-Åke
Höber
|
